Flisans osynliga häst

Plötsligt ser jag honom. Han är kolsvart, med en vit stjärna i pannan. Manen är tjock och vågig, svansen så lång att den nästan snuddar vid marken. När jag osäkert sträcker fram handen, nosar han försiktigt på mig. Jag ser in i hans mörka ögon och han ser lugnt tillbaka. I det ögonblicket vet jag att vi hör ihop. Det är han och jag mot resten av världen. - Hej, Manolito, viskar jag. Den här...