Vägen genom Vasaparken

Gråsiskor hängde i knotiga grenar, luften tät av rök och sotpartiklar, i rännstenarna smältvatten i små strida strömmar och ovanför gatukontorets baracker ett spinkigt äppelträd med små roströda, skrumpna klot. Jag var helt inne i mina hallucinationer, låg med huvudet i hennes knä 100 timmar i ett sträck och berättade mina sagor upp mot hennes tysta ansikte. Aldrig tröttnar ögat på det som rör sig...