Kloka Maja var hela den kvinnliga befolkningens oumbärliga hjälpreda och orakel. Deras förtroende till henne var lika obegränsadt som karlarnas hat var brinnande, och det vill säga mycket. Ty deras hat var så mycket intensivare, som de icke vågade gifva luft däråt och det är ju en gammal erfarenhet att knytnäfven aldrig knipes ihop hårdare än när den knytes i byxfickan. Och karlarnas hat kom egentligen därutaf att hon tog reda på allting. Det var mycket bra, tyckte de, när hon skaffade rätt på bortkommet gods, men när det gällde bortspelade penningar eller på stadsfärderna bortkomna äkta män — ja, då var det så lagom roligt. Men på samma gång fruktade de henne också, ty det var en trosartikel hos dem att hon kunde slå ut ett öga, eller kasta torrvärk i en hand eller fot, utan att någon annan doktor än hon själf kunde bota skadan, när den en gång var skedd.
För öfrigt retade det dem ofantligt, att de inte kunde få henne »på socknen», som det hette. Ty hade hon väl blifvit fattighjon och kommit att skickas mellan gårdarna på ön, så hade de kunnat hunsa henne så mycket de ville. Men se, att blifva fattighjon, »det kunde då aldrig hända henne,» menade kloka Maja. Inte så länge hon hade två händer som kunde röra sig och ett par djupliggande grå ögon, som kunde läsa tvärt igenom en människa. Inte så länge hon orkade binda skötar och abborrnät om vintern och plocka bär om sommaren och hösten.
Därför höll hon sig envist kvar i sin lilla sneda backstuga på södersidan af ön, där den stod med ryggen mot en berghäll och tittade ut öfver den långsträckta viken, som skar in från den stora fjärden där ute och hade en liten trädbeväxt holme till vågbrytare midt framför stugan. Hon betalade punktligt sex kronor om året i tomtören till en af bönderna i Ofvanby, som led mycken smälek af sina grannar för att han inte satte upp summan till tolf eller åtminstone tio, eller också helt rätt och slätt afhyste »trollet».
»Nej, låt bli det!» svarade alltid Vesterman, när de rörde på den strängen; »det kunde bli dyrare än en kan tro. Då tar jag hellre di sex och låter fem vara jämnt för rexten.»
Kloka Maja var en liten, krokryggig och skinntorr gumma på sina modiga sju och sexti, och vidare vacker var hon just inte att se på. Det enda som ännu var bra på henne, voro de stålgrå ögonen, fast de nu lågo djupt inne i ett helt korsande nät af bruna rynkor och öfverskuggades af ett par buskiga ögonbryn, som ännu voro nästan svarta, fastän hårtestarna kring det framåtlutande gamla hufvudet voro nästan krithvita. Kinder och haka voro infallna och håliga, munnen hopknipen och tandlös, och öfver den hängde en lång, litet böjd näsa, hvars tämligen rödlätta spets tycktes hafva en afgjord fallenhet att göra en påhälsning hos den spetsiga hakan. Och likväl gick det en sägen på ön att kloka Maja hade varit en lång, vacker jänta — ja, rent af en af de vackraste i hela den trakten af skärgården. Det fanns ännu en gammal åttioåring kvar borta i Nederbyn som påstod sig minnas när hon var den mest firade på alla lördagsdanserna; men som gubben tidtals var alldeles slö och nästan halffjoskig, så var det ingen som egentligen trodde honom. De som mindes henne från hennes medelålder, påstodo att hon var som folket var mest, och fast det fanns många gamla gummor på ön, kunde likväl ingen af dem påminna sig att Maja nånsin varit vacker.
Men se klok, det var hon, och Gud tröste den syndare, som fick något obytt med henne. Den fick allt se sig om hur det gick både med höbärgningen och höstsådden, och ruttnade inte potatisen för honom, så var det då mera lycka än konst. För att nu inte alls tala om de väntade kalfvarna eller de nyfödda lammen. Men något troll eller någon ogudaktig varelse var inte kloka Maja, det kunde ingen säga. Fanns det någon möjlighet att komma fram, så var hon i kyrkan hvarenda söndag, och prästen hade ingen varmare och uppmärksammare åhörarinna än henne. Det var nog prästen också som hon mest hade att tacka för att hon fick vara i fred, om hon också gick och samlade litet vindfällen till vinterbränsle åt sig från böndernas skogslotter, där de annars fingo ligga och multna utan gagn.
»Hon är en ärbar och god kristen,» brukade pastorn säga, »och inte är det något ondt i, att hon vet litet mera än ni andra. Hade ni haft ögonen och tankarna med er lika bra som hon, så visste ni kanske lika mycket med!»
Två lefvande väsen hade kloka Maja omkring sig i sin gamla stuga. Det ena var en stor, grå katt, som hette Olle, det andra en gammal svart höna, som kändes vid namnet Lotta, och som enligt kloka Majas bestämda beslut fick lefva så länge hon själf ville. Katten var också till åren, men han gjorde nytta för sig ännu och höll en sträng räfst med råttorna, hvilka sökte sig in till Majas stuga när det om hösten började blifva tomt på åkrarna.
Många tyckte nog det var orätt af Maja att hålla sig husdjur, när hon själf hade så knappt att lefva af, och en gång hade Anders Jonsson i Österäng, en af de tätaste bönderna på ön, som minst af alla kunde tåla gumman, slängt åt henne:
»Tocken där fattiglapp tycker jag kunde ha nog åf te’ skaffa födan åt sig själf och inte ha tocke’ där matfrat när sig i stuga’!»
»Har jag tiggt någe’ åf er åt kräkena då?» frågade kloka Maja.
»Ne-ej och inte vore det lönt heller,» svarade Anders Jonsson; »men nog tycker jag ...»
»Inte för det angår mig hvad ni tycker,» snäste Maja af honom, »men någe’ lif ska en väl ha om sig och di här hvarken skvallrar eller stjäl någe’!»
»Ne-ej, men di hjälper er fäll te’ trolla, kan jag tänka?»
»Det kunne hitta på och hända, det,» svarade Maja och spände sina gråa ögon i honom, hvarpå hon vek af till sin stuga, där Olle kom emot henne med svansen i vädret, medan Lotta gick och sprätte med benen uppe i spånbacken.
»Håken tro’na,» mumlade Anders Jonsson för sig själf och tog ut stegen, som om han känt en kall kåre öfver ryggen.
Kloka Maja satt utanför stugknuten i eftermiddagssolen, när Fiskar-Olles pojke kom stickande genvägen tvärs öfver backen. Maja rensade blåbär, som hon skulle skicka till staden, och Olle låg bredvid henne på dörrtröskeln och kisade lättjefullt i solen, medan Lotta lagt sig på sidan i spånhögen och sträckte benen ifrån sig samt sprattlade med ena vingen då och då.
Pojken stannade på vederbörligt afstånd, stoppade först fingrarna i munnen och såg på katten, drog sedan bort dem igen och ropade litet tveksamt:
»Mor Maja!»
»Ja, hvad ä’ det? Hvad vill du?» frågade gumman och tittade upp med handen för ögonen.
»Jo det är bå’ från Österäng, att I ska komma te’ dom i röaste rappe’!»
»Ä’ det nån åf korna som ä’ sjuka nu igen då?»
»Ne-ej! Det ä’ Lena! Ho’ har dumpi’ ikull ute på gälet!»
»Hvad säger du, pojke?»
»Och di har köri’ hem’ena i skrinda! Och mor Jonsson ba’ att ni skulle ta’ stöpgryta me’ er!»
»Jaså, ja det ä’ bra! Ge’ dig åf och säg för’na att jag kommer. Här har du en näfve blåbär!»
Pojken tog bären och satte af utför backen, som om han hade haft eld efter sig.
Gamla Maja steg upp, hällde försiktigt tillbaka blåbärena i korgen, vek ihop handduken och gick in i stugan, mumlande för sig själf:
»Jo jo men! Den sjukan har jag vänta’ länge, jag! Få nu se, om en kan bota’na!»
En stund därefter hade hon slagit ett huckle om hufvudet på sig, tog en grå påse i ena handen, stödde sig på en lång hasselkäpp, som hon bar i den andra, och gick utför backen med raskare steg än man kunde tro henne om, när man såg hennes böjda rygg och hennes vickande gamla hufvud.
Se här hvad som hade händt!
Lina på Österäng, enda dottern i huset, hade helt plötsligt blifvit sjuk ute på åkern, där hon gått i solbaddet hela förmiddagen tillika med tjänstflickorna på gården och bundit kärfvar vid rågskörden. Hon hade varit munter och glad som vanligt, där hon gick efter Magnus, som var den raskaste af karlarna och hvars lie med hvinande skär mejade den gula, mer än manshöga rågen i mycket vidare halfcirklar än alla de andras.
Det hade varit svalt och daggvått på morgonen, men nu baddade solen hett från molnfri himmel, och inte en fläkt rörde sig öfver det vida gärdet, som låg ett godt stycke från sjön, omkransadt af löf- och barrskog. Men sådant var man van vid under de heta skördedagarna i augusti, och Lina var minsann inte den som plägade gifva sig i första taget, det visste man också.
Så mycket större blef därför förvåningen hos karlarna och förskräckelsen hos kvinnorna, när den raska flickan, bäst som hon gick där lutad för att samla ihop rågen, reste sig upp alldeles kapprak, gaf till ett gällt skrik, slog omkring sig i luften med bägge armarna och föll handlöst framstupa ner bland den hvassa rågstubben, som stack sönder hennes ansikte, så att blodet sipprade fram i pannan och på kinderna.
»Hvad i Herrans namn kommer det åt jänta’?» ropade Fiskar-Olle, som var med i dagsverket för sin stuga nere på udden och som just stannat i slaget för att lägga en ny snusportion innanför läppen. »Jag tror rakt åf att hon fick dåndimpen me’ samma!»
Magnus vände på hufvudet, kastade lien ifrån sig och var framme hos henne med ett häftigt språng. Han kastade sig ner bredvid den fallna och försökte resa henne upp; men när han väl fått upp hufvudet på henne, föll det ner mot bröstet igen alldeles som på en död.
»Lina! Hvad i Jesse namn ä’ det me’ dej!» ropade han förskräckt och försökte resa upp henne på nytt; men när det inte lyckades, blef han alldeles ifrån sig och ropade, utan att bry sig om att han hördes af de andra:
»Kära, söta Lina, du kan fäll begripa att jag bara spetakla med dej! Titta bara opp ett endaste litet tag, så en kan få si att lifhanken sitter i dej!»
»Släpp’ena, Magnus!» ropade Karin, den äldsta af pigorna, halfhögt och pekade bakom sig utåt den mejade delen af fältet. »Där kommer Jonsson, och får han si att du håller i’na, så Gu’ trösta dej!»
»Det angår mej inte! Skaff’ litet vatten te’ badda’na me’. Jesses ni, tänk om ho’ har fått solsticke’!»
»Hvad ä’ det med Lina?» frågade nu Anders Jonsson myndigt, i det han närmade sig med stora steg. »Hvad har du me’na te’ göra?»
»Ho’ föll rak lång i backen, bäst som ho’ gick och kärfva’!» ropade Karin.
»Och gaf te’ ett elemenskade allo!» bifogade Fiskar-Olle.
»Hå ja, det ä’ fäll inte någe’ farligt!» menade fadern lugnt. »Ho’ har fäll förtaje sej lite’, och det går fäll öfver, när ho’ får hvila sej en smula. Släpp’ena du, Magnus, tocke där sköter kvinnfolka om likare än du.»
»Inte ska ho’ fäll ligga här midt i solbadde’ heller!» svarade Magnus, tog ett kraftigt tag om ryggen och benen på henne, lyfte henne upp så lätt som om hon varit en vante och bar henne halfspringande bort till en liten löfdunge, som skar in i åkern på ena sidan.
»Det va’ en huggare te’ orka!» utbrast Fiskar-Olle beundrande. »Det ville jag då inte åta’ mej te’ göra på rak arm!»
Anders Jonsson teg först och ref sig bakom örat, medan han såg mörk ut som ett åskmoln, och ropade sedan åt pigorna:
»Nå, stå inte där och gapa utan ge’ er åf efter och titta om’ena!»
De skyndade sig framåt skogsdungen så fort de kunde, och Anders Jonsson mumlade för sig själf, i det han långsamt masade efter med räfsan öfver axeln:
»Den där Magnus, den ska jag fäll själf sköta om som han ä’ sjuk te’!»
Strax innan han kom fram till dungen, mötte han den unge drängen, som varm och pustande var på återvägen, och i förbifarten snäste han till åt honom:
»Ta’ du opp lien igen och slå råg! Det ä’ du stadd för och inte för te’ kånka på kvinnfolk!»
Magnus svarade inte ett ord; han bara såg på husbonden med trotsig, nästan gäckande blick, och när denne väl gått förbi, vände han på hufvudet och spottade efter honom.
Blixtsnabbt vände Anders Jonsson sig om.
»Spottar du efter mig, din fan?» skrek han alldeles eldröd af förargelse.
»Får en inte spotta nu heller?» frågade Magnus kallt och fortsatte sin gång. »Det vore fäll lagom underligt, om en skulle spotta torrt här, där en inte fått i sej ett gudslån se’n i måros!»
»Ja, vänta mej du te’ Mikaeli!» mumlade Anders Jonsson och gick vidare framåt skogsdungen, där pigorna som bäst voro sysselsatta omkring Lina, som de halfvägs klädt af för att skaffa henne luft.
»Kom inte hit!» skrek Karin. »Vi håller ju på och tar åf’ena kläderna!»
»Hur ä’ det fatt me’na nu då?» frågade fadern och stannade.
»Hå kors, ho’ vet inte te’ sej ett fen, det fattiga lifvet!» skrek Karin som förut.
»Tocke’ förbaskade elände!» svor Anders Jonsson till och slängde räfsan ifrån sig, så att några pinnar röko af.
»Det ska just hända mig tocke här, och det när en har som brådast med rågen!»
»Det vore fäll bäst te’ låta Anna springa hem och säga te’ att di kommer hit med skrinda’, så en får forsla hem’ena!» ropade Karin, som höll på att badda Linas hufvud, hals och bröst, med vatten ur en kopparflaska.
»Asch nej, inte behöfs det tocke amberad!» svarade fadern. »Ho’ kvicknar fäll ve’ igen, när ho’ får ligga och ta’ igen sig en stund.»
Därmed gick han tillbaka till skörden med den trasiga räfsan på axeln.
»Den där frågar då hvarken efter hustru eller barn, bara han ä’ god te’ få in rågen!» sade Karin harmset till de andra flickorna, medan de ansträngde sig att få lif i Lina igen.
Slutligen lyckades det; men när hon väl vaknade upp igen, kände hon sig så matt och eländig att skrindan måste skickas efter, hvarpå hon bäddades ned i den och fördes hem till den förskräckta modern, som var af en helt annan natur än den hårdhjärtade och skördeifrige Anders Jonsson. Och när mor Lovisa väl fått dottern i säng, var det första hon gjorde att få tag i Fiskar-Olles pojke och skicka honom midt öfver ön efter kloka Maja i Gäddviken, säga henne hur det var fatt och be henne för all del inte glömma bort att taga »stöppannan» med sig.
Skördefolket hade ännu inte kommit hem, när kloka Maja klef in i köket på Österäng, där mor Lovisa var ensam och stod vid spisen, där hon nyss satt på potatisgrytan till kvällsvarden.
»Nå, kära Maja,» ropade hon glad och skyndade emot henne halfvägs till dörren, »det var då för innerligt väl att ni var hemmave’!»
»Ja, det kan ni tacka blåbära för!» sade Maja pustande och slog sig ner på en stol nära dörren samt frågade, sedan hon pustat ut litet: »Hur ä’ det me’na nu då?»
»Hå, kära hjärtandes! Men kom nu först fram te’ bole och få er en tår varmt. Kaffepanna’ har vänta’ på er bå’ länge och väl,» trugade mor Lovisa och släpade och drog i gumman, som gjorde det sedvanliga motståndet för anständighetens skull, fast hon inte mer än någon annan skärgårdsgumma ville försaka kaffetåren. »Hur de ä’ me’na, frågar ni? Ja Jesses vet, men nog sir ho’ fasligt eländiger ut, och inte ett skapande ol får en ur’na, och het ä’ ho’ om hufve’ som en bakugn dan före julafton!»
»Kan ni inte veta någe’, som en kan rätta sej efter?» frågade Maja försiktigt och tömde ut koppens halfva innehåll på fatet.
»Det ä’ fäll ni som ä’ kloker och inte jag, kan jag tänka!» svarade mor Lovisa, som inte heller var så dum af sig.
»Hå ja, det behöfver ni inte säja mej,» svarade Maja långsamt och blåste emellanåt på kaffet, »men tocke tar nu allti’ sin tid, och därför tänkte jag att ni ville hjälpa te’; men ä’ det så att ni inte har nå’n brådska, så inte gör det mej någe’. Allti’ får jag veta hvad jag vill.»
Och nu drack kloka Maja sitt kaffe långsamt och betänksamt, som om det varit det enda hon brydde sig om i hela världen.
Det behöfdes inte heller mer för att få mor Lovisas munläder i gång, och det gick åt inte mindre än tre koppar kaffe, innan hon hunnit dela med sig alltsammans.
När därför kloka Maja efter en styf halftimme kom in i farstukammarn, där Lina låg nedbäddad på en pärlfärgad pinnsoffa, visste hon mer än väl hvad hon skulle tänka om det där »solsticke», som flickan råkat ut för borta på åkern. Medan hon hörde på moderns svada där ute, lade hon ihop med hennes tal några ord, som hon uppsnappat borta i Öfverbyn, där hon för ett par dar sedan varit och botat en sjuk kalf, som förätit sig på fuktig klöfver och där pigorna talat om en dans på Jan Olssons loge — och nu hade hon tämligen klart för sig hur landet låg!
Det var kväfvande hett inne i kammaren, och det första Maja gjorde var att hon slog upp ena fönstret och lät den friska luften ute från fjärden spela in i rummet och sedan flyga ut igen, förande med sig några surrande spyflugor. När det var gjordt, gick hon fram till soffan, böjde sig ner öfver den feberheta flickan, strök med sin knotiga svala hand öfver hennes brännheta panna och hviskade helt sakta i örat på henne:
»Inte ska du tro, kära Lina, att Magnus frågar efter Ida i Marbottna. Bättre vett har han fäll än så!»
Lina, som låg nerbäddad med det tjocka täcket uppdraget ända till hakan och som inte ens öppnade på ena ögat, när gumman kom in, kastade hastigt af sig täcket och reste sig häftigt upp till hälften i bädden, så att linnet föll ned från axlarna och lämnade hals, barm och armar bara, såg på henne ett ögonblick med vidöppna ögon, fick sedan tag i bägge hennes händer, kramade dem hårdt i sina och stammade:
»Hvad ... hvad ä’ det ni säjer och hur ... hur vet ni att ... att ...»
»Hå kors, jag vet mycket, jag,» svarade Maja småslugt, »och jag såg nog i kaffesumpen hemma, hvad det va’ som hände på Jan Olssons loge i lördas.»
»Såg ni?» frågade Lina allt mera häpen. »Såg ni att Magnus ...»
»Att han dansa halfva natten me’ Ida, ja! Men hva’för gjorde han’et, tror du? Jo, för han visste att skräddarn, som drog handklavere’, va betalt åf far din att hålla ögona på er — och så för att du dansa’ me’ den där målarn ifrån stan.»
»Ja, det va’ för att han la’ sej ut för Ida. Inte ville jag vara sämre än nå’n ann’.»
»Inte blef du fäll bättre för det heller, flicka. Och nu i dag, när du gick och band efter honom, så slängde han fäll ur sej någe’, kan jag tänka?»
»Ja, han sa’ att Ida i Marbottna va’ mycke’ smalare om lifve’ än jag. Och så att ho’ va’ lätt som en fjäder te’ dansa me’.»
»Och det tyckte du va’ tungt te’ höra på fastande mage? Jojo — jojo! Tocke’ ä’ det med denna här ungdomen. Mycke’ ell i kroppen och lite’ vett i knoppen! Det ä’ så, det ja!»
»Men hur kan ni veta ...?»
»Tror du inte jag me’ har vari’ ung, flicka? Jo, lita på det, du — och lika hvit och rund och mjuk om halsen som du. Fast det ä’ länge se’n — men mins’et gör jag nog i alla fall. Och jag hade fäll en gosse, jag me’ i min tid — och lika tokiga va’ vi som ni ä’ nu. Men väl vure om ni blef mindre utsatta för elände än hvad vi blef.»
»Fick ni inte hvarann’ då?» frågade Lina och drog upp täcket om bröst och hals, men behöll sin sittande ställning.
»Nej, då hade jag fäll inte sutti’ här som kloka Maja!» svarade gumman och torkade med afvig hand bort en klar droppe, som från ögat sökte sig ner på nässpetsen. »Tocken klokskap får en betala för här i väla, och det mer än den är värd ändå.»
»Va’ han fattiger han me’ då, som Magnus?» frågade Lina.
»Nej, kära barn,» svarade gumman, »det va’ rakt tvärs om med oss två. Han var hemmason, han, och fadern hade groft me’ pengar — det va’ jag som var fattig och hade ingenting. Men han ville ha mej ändå, han — fast det gick inte så lätt då som det går nu, inte. Då hade föräldrarna mer te’ säja, och sönerna fick vara kus den tiden. Men det ä’ som det ä’ med det — nu ska vi tala om dej! Tycker du riktigt om Magnus, riktigt så där så du vill vara me’n i både ur och skur, om det så ska vara?»
»Ja, nog vill jag det,» svarade Lina och såg på henne trohjärtadt och bestämdt.
»Och det ä’ inte bara tocket där dansflams emellan er, inte?»
»Nej, teminstingen inte för min del.»
»Är du inte säker på hur det ä’ för hans då?»
»Jo, nog trodde jag jag kunne vara det förut, allti’. Men efter det där schaset med Ida vet jag rakt inte hva’ jag ska tro.»
»Å, tok! Det va’ fäll bara litet afundsjuka för att du dansa’ me’ målarn. Han ville ge’ dej så godt igen, kan du begripa.»
»Ja, men det va’ han som börja!» fortfor Lina envist.
»Det va’ för skräddareländets skull, kära du. Men i alla fall ska jag fäll ta’n i förhör, jag ... så det blir nog bra. Värre blir det fäll te’ få bukt på far din. Du får allt lof te’ bli’ ordentligt skral, innan han ger me sej.»
»Ja, men nu känner jag mig riktigt bra, se’n jag fick tala me’ er,» sade Lina och gjorde min af att stiga upp.
»Stoppa du te’baks fötterna igen,» uppmanade Maja kärft, »för här kommer du allt te’ bli liggandes nåra dar te’. Vi får allt lof te’ sätta skrämbusen i Anders Jonsson, om jag känner’n rätt.»
»Ska jag ligga?» frågade Lina förskräckt; »och tänker ni inbilla far ...?»
»Att du ä’ riktigt sjuk, ja! Det ä’ nog det enda som stöttar. Men hör du, Lina, nu ska du först säja mej en sak på samvete: det ä’ fäll inte någe’ annat imellan dej och Magnus, än ni kan svara för hos bå’ Gud och människer?»
»Hvad menar ni?» frågade Lina och blef som en drypande blod i ansiktet och ända ner på halsen.
»Hå, du vet nog hva’ jag menar! För si, ä’ det så, då vill jag inte ha me’t å göra, utan då får ni hjälpa er själfva, och då får fäll Anders Jonsson ge’ me’ sej i alla fall, för att inte skammen ska’ komma öfver er.»
»Hur kan ni tro någe’ tocke om Magnus och mej?» frågade Lina, och var nu lika blek som hon nyss varit röd.
»Hå kors, jag vet fäll hur’dana pojkarna ä’ och jäntorna me’ för den deln!» svarade Maja lugnt. »Det behöfs bara att den ena vinkar te’, så slinker den andra me’.»
»Sådan ä’ inte Magnus och inte jag heller!» svarade Lina och såg på henne med ren och öppen blick. »Och det vet jag, att hade han gifve’ mej en tocken vink, så hade det allt vuri’ slut oss imellan för länge se’n!»
»Ja, så mycke’ likare då,» återtog Maja med belåten ton; »och då ska jag fäll försöka reda härfvan åt er.»
»Och kan ni det, Maja, så kom ihåg att jag glömmer det aldri’!» sade Lina med fuktiga ögon och tryckte hennes händer i sina.
»Det blir fäll allti’ bra me’ det! Men kryp nu ner igen och si riktigt eländig ut. När far din kommer, så voja dej så mycke’ du orkar och låss som du inte känner igen’en. Och ingen ann’ heller, hör du det?»
»Ja, men mor hon tar fäll ve’ sej illa, om ...»
»Jag ska säga’na ett ol i förtroende.»
»Och Magnus — tänk om han ...»
»Aja, lite’ kan han fäll pinas för Idas skull, eller hva’ tycker du själf?»
»Ja, det förståss, men ...»
»Jag ska fäll hviskan i öra’ då att det inte ä’ så värst farligt. Nu hör jag skördefolke’ komma hem för te’ få sig aftonvard. Skapa dej nu så sjuk som du kan, och ställ dej riktigt yr i hufve’ och skratta inte när jag kommer och stöper öfver dej, det säjer ja dig te’. Och får jag lof te’ ge’ dej någe’ elakt te’ ta’ in, så svälj och grina bara — för di tror nog att det kommer te’ göra dej godt.»
Och med de orden gick Maja ut ur kammaren och in i köket, och hon såg mycket hemlighetsfull och bekymrad ut, när hon kom dit ut, där Anders Jonsson och drängarna intagit sina platser vid det stora bordet, medan mor Lovisa och pigorna sutto vid spisen och afvaktade den stund, då skapelsens herrar hade hunnit stilla sin hunger.
När Maja kom ut från Linas kammare, kastade husbonden en arg blick på henne från bordet framme vid fönstret, där han satt med drängarna och Fiskar-Olle och hade framför sig en väldig portion af den salta strömmingen, som fick en duktig klick smör att simma i, sedan detta blifvit uppsmält af den varma potatisen.
Maja var klok nog att inte låtsa om blicken, utan gick fram till spisen, där mor Lovisa satt, sade helt sakta några ord i öronen på henne och tog sedan sin lilla stöppanna och satte den på elden bredvid grötgrytan. När det var gjordt, började hon gräfva i kjolsäcken efter några blybitar och annat smått, som hon helt långsamt och betänksamt lade ner i grytan, den ena efter den andra.
Karlarna sneglade på henne med nyfikna och undersamma blickar och pigorna drogo sig åt sidan, trots sin stora nyfikenhet, så att det blef ett vördnadsfullt afstånd mellan dem och henne. Den enda som satt lugnt kvar på sin plats var mor Lovisa, som efter de framhviskade orden utbytte en hastig blick af hemligt förstånd med Maja, där hon stod lutad öfver spishärden.
»Du skällde förut öfver att du hvarken fick vått eller torrt,» sade Anders Jonsson snäsigt till Magnus, som hade ögonen spända på Maja och hvad hon sysslade med; »hvarför äter du inte nu då? Hon kan nog trolla, kärngen där borta, utan att du glor på’na.»
»En måtte fäll få ha ögona hvar en vill,» svarade Magnus och tog sig på måfå en strömming. »Eller ska di kumderas me’, likasom armarna?»
Anders Jonsson svarade ingenting, men han högg en stor potatis midt itu med knifven och vände på hufvudet åt hustrun, framkastande med samma snäsiga ton:
»Hva’ säjer hon om jänta’ där inne nu då? Ska en kanske ha’na liggande länge nu midt i bråaste tiden?»
»En får fäll si, när hon har stöpt öfver’na,» svarade mor Lovisa lugnt och började att med en stor träslef ösa upp gröten i stenfatet.
»Har ho’ inte hunni’ me’ det än då?» frågade mannen lika snäsigt som förut.
»Jag skulle fäll först höra hur det va’ me’na!» svarade Maja lugnt som förut och vände sig sedan till mor Lovisa: »Vill ni ta’ med er en spilkum vatten och komma me’ in, så ska vi si hur det är fatt.»
Därpå tog Maja pannan af elden, och mor Lovisa följde med henne med en spilkum vatten.
Karlarna fortsatte att äta under tystnad, sedan Karin satt fram grötfatet på bordet. Fiskar-Olle försökte att få i gång ett samtal om rågen och utsikten att få något för den fram på hösten, men det gick inte annat än med enstafviga ord, och när de slutat äta, stego de upp, knäppte ihop händerna och bockade sig långsamt för bordet, sade sedan tack åt husbonden och gingo sin väg, den ena efter den andra.
Anders Jonsson själf gick in i kammaren på andra sidan och stoppade sin pipsnugga.
När pigorna blifvit ensamma i köket, halfhviskade Karin till de andra:
»Det va’ inte mycke’ som Magnus fick i sej, inte. Han ä’ allt illa tokig i Lina, stackare.»
»Hm! det vet jag visst!» sade den yngsta af flickorna, en ljushårig jänta på sjutton, aderton år, »får han inte henne, så måtte det fäll finnas andra som sir lika så golika ut.»
Nu kom mor Lovisa ut från Lina med pannan i handen och efter henne Maja med spilkummen.
»Har far gått ut?» frågade hon flickorna.
»Nej, han ä’ inne i kammarn,» svarade Karin.
»Då ä’ det fäll bäst vi går in till’en me’samma, eller hur, Maja?»
»Kanske det. Men kom ihåg nu hva’ jag sa’: det sir illa ut, om Jonsson inte ger me’ sej.»
»Men från vette’ blir hon fäll ändå inte?» frågade modern och satte pannan ifrån sig i spisen.
»Ja, det kan en aldrig veta. Och det ä’ så godt te’ bereda’n på det värsta, så blir det så mycke’ bättre se’n, om det går åf för mindre.»
Det tyckte mor Lovisa var klokt taladt, och så tog hon då Gud i hågen och steg in i kammaren, och kloka Maja seglade efter i hennes kölvatten, med spilkummen, i hvilken det smälta och hastigt afkylda blyet låg på bottnen i underliga snirklar och kroklinjer, som sågo ut som stelnade maskar.
När de kommo in, stod Anders Jonsson borta vid sin gamla gulmålade klaffbyrå, där han hastigt sköt igen en låda och vände sig om som om han blifvit obehagligt öfverraskad. Han sög ett duktigt bloss ur pipan, bolmade ut med röken och frågade med barsk ton:
»Hvad ä’ det frågan om? Hvad ska ni här inne med det där tråtyge te’ göra?»
»Jag tänkte du ville fäll höra hur det ä’ med flickan våran ändå,» svarade mor Lovisa, som inte var så lättskrämd af sig.
»Står det te’ läsa i skåln där, det då?» fortfor mannen och försökte se tviflande ut, men kunde inte låta bli att kasta en halft förargad, halft skygg blick på Maja, som gick fram och ställde spilkummen på bordet borta vid fönstret.
»Det kan allt hända, det!» sade hon i detsamma och spände ögonen i honom. »Om Jonsson vill komma hit nu, så kan han själf få si.»
»Jag ger håken både henne och hennes trollkonster!» mumlade han och ville gifva sig af ut.
Men nu var det hustrun som ställde sig i vägen för honom, i det hon helt kärft yttrade:
»Du borde fäll kunna bära dej åt som folk, när det gäller det enda barnet vi har. Och har nu Maja en gång gjort sig omak och kummi’ hit, så ska du fäll också höra på hvad hon har te’ säja. Och det säjer jag ifrån, att vill du inte det, så far jag te’ stan och tar flicka’ me’ mej och frågar doktorn, och då får hon ligga kvar där te’s hon blir frisk igen, och tycker du att det blir billigare ...»
Men se kostnaden, det var just att taga Anders Jonsson på hans ömmaste sida, hvarför han också helt fogligt vände om på halfva vägen, makade sig med långsamma steg fram till fönstret och sade så pass vänligt att det inte alldeles såg ut som om han ville bitas:
»Nå ja, jag får fäll höra på hur det ä’ fatt då. Men när det ä’ midt i bråaste andtiden, så kan ni fäll inte undra på om en blir sint öfver eländet.»
»Nenej, men si pröfninga’ kommer inte precist när en har skuradt och i ordning,» utbrast Maja långsamt. »Ho’ passar allt på när ho’ kan komma illa te’, för annars skulle vi fäll inte ta oss så värst åf’ena. Men titta nu, ska Anders Jonsson få si. Sir han den där runda blyklumpen, som det går ut alldeles som stålringar ifrån, och sir han hur en åf de där stålringarna sitter fast ve’ en annan liten klump, som sir ut som ett hjärta?»
»Jaa, så sir det ut!» svarade Anders Jonsson och stirrade i spilkummen. »Men hvad ä’ det det ska betyda då?»
»Jo, det betyder att flicka’ har fått solsticke’ och att det står åt både bröste’ och hufve’ på’na!» svarade Maja med bestämd ton.
»Inte sir jag någe’ hufve’, inte!» återtog Anders Jonsson och stirrade envist i vattnet.
»Jaså, hvad ä’ det där då, som ligger strax breve’ hjärtklumpen? Och som hänger ihop ve’ den med de där krokiga trådarna? Ä’ det inte ett hufve’, det?»
»Det tycker jag en blind borde kunna si!» inföll mor Lovisa afgörande.
»Jaså — jaja — si den fäste jag mej inte ve’!» medgaf Anders Jonsson.
»Ja si, en får lof te’ vara lite’ van ve’t ska jag säja,» återtog Maja med aldrig svikande säkerhet och skvalpade litet på spilkummen, så att de lösa bitarna ändrade plats och bildade nya figurer på bottnen. »Men nu ska vi titta på lite’ annat me’.»
»Står det hvad en ska bota’na me’ också?» frågade Anders Jonsson, som det tycktes allt mer och mer intresserad.
»Det kommer se’n, det!» svarade Maja och kastade en hastig blick på Lovisa, som nickade helt omärkligt, liksom till tecken af godt samförstånd. Därpå återtog hon helt långsamt, som om hon haft svårt att läsa sig till hvad hon ville veta: »Sir Jonsson den där raka biten, som ligger på ena sida’ och har liksom en hufve’knopp me’ en hatt på?»
»Jaa, nog sir jag den!» svarade Jonsson och tittade åt motsatta hållet. »Ä’ de’ meklamente, det då?»
»Det kunde allt hitta på och hända, det,» fortfor Maja, »och om jag inte sir alldeles för tokigt, så ä’ det inte mer och inte mindre än en karl, som ligger te’ huse’!»
»Hå kors i alla tider! Ge’ mej si!» ropade mor Lovisa lifligt och böjde sig fram öfver spilkummen.
»Ja, ser I inte där, mor Lovisa, att han vänder hufvet rakt åt hjärteklumpen där bortnas?»
»Ja, ta’ mej dalern gör han inte ock!» ropade Lovisa allt mer och mer intresserad af hvad hon trodde sig se.
»Syns det om han har någe’ ock?» frågade Anders Jonsson med spefull ton. »För annars är det fäll inte värdt att han omakar sej!»
»Åja, utan ä’ han inte,» svarade Maja; »och om det ock skulle så vara, så gjorde det fäll ingenting, när han kommer te’ rikaste bond’ på hela ön.»
Anders Jonsson var lika litet som någon annan dödlig okänslig för smicker, och han kunde inte låta bli att stryka sig om hakan med själfförnöjd min; men som han började ana satans list, återtog han genast med betydligt kärfvare ton än förut:
»Prata nu inte tocke’, utan tala hellre om hvad en ska göra för te’ få jäntan på bena igen.»
»Det ä’ just det vi ska titta efter nu!» sade Maja försiktigt och kastade en hastig blick på mor Lovisa, som fortfarande stod försjunken i betraktande af spilkummen.
»Ni kan ju göra det då, medan jag går ut och ser efter att di har skött om hästarna ordentligt,» svarade Jonsson och gick sin väg med ovanlig brådska, som om han varit rädd för att någon skulle vilja hindra honom.
»Tänk om han ger sig åf in te’ flickan,» hviskade mor Lovisa hastigt och tog ett par steg för att skynda efter honom.
»Bry er inte om det, ni,» svarade Maja med ett slugt blinkande, »jag har sagt’ena hur hon ska bete sej.»