Företal.

At Swenska Folket från uråldriga tider haft en särdeles smak och fallenhet för mörka och gåt-lika talesätt, äfwen som korta Ord- och Sedospråk, att dermed uttrycka begreppen af det sedliga och anständiga, är något som hwar och en känner af tidböckerne. Man kan derom läsa hwad i synnerhet de, i Nordiske häfderne store och odödlige Forskare, Cancelli-Råderne Ihre och Lagerbring skrifwit; den förre i sitt Glossarium Sviogothicum samt någre under deß Präsidio på 1760-talet hållne Disputationer, de Adagiis Sviogothicis, och den senare uti sin större Swea Rikes Historia.

Samma smak och fallenhet har ännu icke uphört, och igenkännes lätteligen hos wåra samtida, i synnerhet på Landsbyggden och bland ringare Folks-klaßerne, som förunderligen hänga wid sina gamla Ordspråk. Man skulle näppligen tro, att en del af än brukelige Ordspråk finnas i Forntidens äldsta handlingar, till och med i Hawamal, det äldsta document man känner, och som derföre af somlige, fast utan tillräckelig grund, blifwit tillägnadt åt Oden. Flere af wåra Ordspråk, utom de å kallade Juris Canones, eller Lagreglor, hafwa ock sin uprinnelse ifrån andra ålderdoms-qwarlefwor, såsom Provincie-Lagarne, Höfdinga-Styrelsen och Rimkrönikorne, ordspråk, som, då man undantager den förändring de, gemensamt med språket undergått, äro till innehåll och mening aldeles oförändrade.

En Samling af Swenska Ordspråk utgaf redan år 1656 i Norrköping, Borgmästaren, eller som han då kallades, Presidenten Grubb i Calmar, under namn af Penu Proverbiale, som omtrycktes i Stockholm 1677, med ett Bihang af en Götheborgsbo, wid namn Törning. Till Ordspråken hade deße Samlare fogat korta commentarier eller förklaringar; de hade ock uptagit mera än egenteliga Ordspråk, nämligen en mängd Ordseder och Lärospråk, som de der kallas, och bland dem åtskilliga bibliska, som, i min tanka, lämpeligare utgjöra en särskild samling. Deraf kom altså, att detta Penu wäxte till ett så öfwerdrifwit Magazin.

Om i förledit århundrade någon betydeligare Ordspråks-Samling utkommit, som uptagit de hos Grubb saknade och dem, som efter hans tid tillkommit, utom hwad i åfwannämnde Ihres och Lagerbrings Skrifter anträffas, tiläfwentyrs ock uti en Disputation, hållen under Profeßorn, sedermera Erke-Biskopen Beronius, i Upsala 1716, de Proverbiis, samt Biskop Svedbergs Ludus litterarius, i hwilken dock de fleste ej äro annat, än från Latinen öfwersatte Gnomæ eller Sedospråk, har jag mig icke bekant. I periodiska och strödda Skrifter wet jag likwäl at Ordspråk undertiden influtit.[1]

Opåmind lärer Läsaren finna, at denna Samling icke är, eller kan utgifwas för fullständig, då ofelbart ännu många i Landsorterne gängse Ordspråk saknas och kunna tilläggas; fastmer kan den anses allena som ett påbegynt Ordspråks-Register efter alfabetet. Den war icke ämnad att komma för Allmänhetens ögon, utan börjad och fortsatt i afsigt att roa mig sjelf och någon wän. Jag teknade up de Ordspråk jag fick höra i dageliga samtal, och när jag icke widare hörde några nya, företog jag att sätta dem i alfabetisk ordning med tillägg af dem utur Grubbens bok med flere, jag under läsning kunde öfwerkomma. De föråldrade och nu mera icke gängse samt de från Tyskan endast lånte och öfwersatte hos Grubben, tillika med de plumpa och anstöteliga, äro aldeles förbigångne. Widgå måste jag likwäl att några i denna samling insluppit, som ej äro af så fin sammansättning, att de ju för läckrare öron kunde anses stötande; men rätt fattade will jag hoppas de icke på något sätt äro moraliteten kränkande eller anständigheten sårande. Är något wid påseende sådant, har jag det i särskilt note anmärkt och från mißtydning sökt vindicera. Några Ordseder och några bibliska Ordspråk bekänner jag ock wara inkomne, som ej hörde till planen.

Men i Gnomernes ställe har jag (som af alla Läsare kan hända icke gillas) tagit mig frihet införa halfordspråken, som jag will kalla dem, eller de egenteliga adagia, emedan de äro af ordspråks-natur, fast ej så fullständiga, om hwilka Ihre säger: Non tam instruunt ut gnomæ & proverbia, quam potius orationi decus & ornamentum conciliant dictione, a vulgari quidem verborum significatione deflectente, sed diuturno tamen usu familiari facto. Deße adagia träffas i denna samling till större delen under Lit. H.

För att roa, tilläfwentyrs ock i något måtto gagna språklärande Ungdomen, äro ock här och der, bland swenska ordspråken, inströdde några liklydande, eller i brist deraf, motswarande sentenser eller ordspråk utur latinen och någre lefwande språk, hwarigenom ock anledning kan gifwas åt någon, som dylikt roar, eller redan gjort egen samling, som är i bättre tillfälle och äger mera språkkundskap, tilläfwentyrs äfwen äger, det jag icke haft, tillgång till utländska ordspråks-lexica, att tillägga flere, så att möjeligen större delen af de swenske Ordspråken kunde få sine motswarande. Wille någon, som en Erasmus i sina Collectaneis adagiorum Veterum samla och försöka hitföra de gamle Grekiske Ordspråken, lönte det aldeles mödan. Det är mellan deße och de äldre Göthiske en underbar likhet, som näppligen kan tillskrifwas någon slump, till exempel: Ur askan i elden, Εἰς τὸ πῦρ ἐκ καπνοῦ: Den sten, som ofta wältes, mossas icke: Λίθος κυλινδόμενος οὐ ποιεῖ φύκος: En swala gjör ingen sommar: Τὸ ἔαρ μία χελιδὼν οὐ ποιεῖ: Man är mans gamman: Ἄνθρωπος ἀνθρώπου δαιμόνιον: Som hunden på hötappen: ὡς ἡ κύων ἐν τῇ φάτνῃ. Den ena kråkan sitter gerna hos den andra: Ἀεὶ κολοιὸς πρὸς κολοιὸν ἱζάνει. Ingen wet hwar skon klämmer, utan den som har honom på, Οὐκ ἂν εἰδείη τις ὑμῶν καθ’ ὅ τι θλίβεται μέρος οὑμὸς πούς, ett swar, som Plutarchus, in vita Aemilii, berättar wara gifwit af en man, som tillfrågades hwarföre han ej lefde wäl med sin hustru; om hon icke war nog dygdig, eller i hans tycke nog wacker eller husaktig. I stället at directe swara till frågan, drog han skon af sig och frågade, om icke det war en wacker och wälgjord sko, med anförda utlåtelsen, hwars tendence är för alla begripelig: att mycket kan se wäl ut och berömmas af andra, som likwäl har sina dolda brister.

Att mycken likhet är ibland de Europeiska Ordspråken, härrörer naturligtwis så wäl af språkens inbördes släktskap, som af folkslagens umgänge. Uti Italienskan äro många till halt och sammansättning lika wåra swenska, som till äfwentyrs wittnar om Göthernes fordna besök i Italien, hwarest de som gäster lemnat något qwart af sine Ordspråk så wäl som af sitt språk.

Någon förklaring af Ordspråken, som wäl tarfwades, hörde icke till min plan: det skulle då warit mer än ett Register. Uti de förr nämnde Ihres disputationer kan den, som det åstundar, få se hwad som gifwit uprinnelsen åt åtskilliga swenska Ordspråk, utur gamla mythologien, wißa historiska facta, skrifter, och gamla plägseder. Deribland förekomma utom flere: Han har bitit hufwudet af skammen: Skammen går på torra landet: Han kom i Grefwens tid: Han fick bära hundhufwudet: Han är ett pundhufwud: Han grinar som en sol-warg. Sol-warg (så lyder Ihres förklaring) kallas än i dag i wißa landsorter den ring, man wid halfmulen wäderlek blir warse kring solen, och föreställer liksom ett öpet gap. Sturleson omtalar, att de gamle trodde det en stor warg, den de kallade Skoll, förföljde solen och wille upsluka henne; äfwen som en annan, under namn af Hate, förföljde månen i samma fienteliga upsåt, som sluteligen skulle lyckas. Den som gapade efter solen war Sol-wargen, och när någon lipade eller gapade mycket illa, fick han den höfliga förebråelsen: Du grinar som en Sol-warg. Han kom imellan ko och kyrkegård, skall utmärka en critisk och swår belägenhet, lik den i hwilken en fattig åhörare råkade då han i början af catholska tiderne skulle låta begrafwa någon död, antingen han skulle försaka den wigda jorden, eller släppa till sin enda ko i likstol; ett swårt wilkor för att ernå den stora förmon, och, man kan wäl tänka, efter Presternes lära den tiden, komma hastigare genom skärselden.

För öfrigt, och då jag ingalunda smickrar mig att med det urwal hafwa samlat, eller i den ordning upställt denna tropp af Ordspråk, att ju en del deraf ganska wäl kan utmönstras, många vacancer besättas och mycken recrutering werkställas till de utur andra språk intagne, kan hända, här och der, mindre wäl träffade och wårdslöst placerade; så skall jag med nöje emottaga underwisning och mina fel erkänna; men skulle tycka om, att någon, af sådan samling road, företoge sig, att jemte utgallrandet af de mindre gätne, (ty wid samlingar kommer gerna något skrap in bland det dugliga, till besannande af ordspråket: Intet hwete är så rent, som icke har sina agnar) tillöka och bättre rangera de öfrige, så att alla af lika syfte kommo på ett ställe, de gamle Ordspråken, som äro inhemske och af göthisk härkomst utmärktes och på sätt en Ihre börjat, commenterades, de utur andra språk med wåra öfwerensstämmande, hwilka här till större delen saknas, bifogades, samt gnomerne eller ordsederne frånskildes med de bibliske, hwilka kunde utgöra en samling för sig sjelfwa.

Att något dugligt i denna wäg kunna åstadkomma är utom min krets, om ock år och angelägnare yrken det medgåfwo; men en commenterad samling i den smak och med den urskillning som Roterodamus anställt med de latinska och grekiska, och Ihre öfwer en del göthiska eller swenska, skulle för mången blifwa wälkommen.

Att citationerne ofta saknas wid latinska sentenserna behagade Läsaren ursägta, hälst de ändå äro allmänt kände och till större delen triviale; att de med. Erasm. teknade icke annorlunda böra anses, än som en hänwisning till hans adagia, der urkunderne upgifwas, behöfwer för kännare ej erindra. Stockholm d. 25 Nov. 1807.