Sequimur textum Editionis Stereotypae, Lipsiae, ex officina Caroli Tauchnitii, anno 1828 editae.
Ej finns så vådligt något ord, att tala ut,
Ej lidelse, ej gudaskickadt olycksfall,
Att ej dess börda menskans lynne lyftade.
Ty han, den sälle, — ej hans öde hånar jag —
Zeussonen sjelf, som folket påstår, Tantalos, 5
Rädd för den häll, som på hans hjessa reser sig,
I luften sväfvar, lidande en sådan näpst, —
Så sägs — derför, att han mot gudar, menska blott,
Åtnjutande gemensamt bords utmärkelse,
Ej tand för tunga höll, som otäck krämpa är. 10
Han åt Pelops var far, och Atreus Pelops' son,
Åt hvilken Klotho på sin slända tvinnade
Tvedrägt, att krig emot Thyestes, egen bror,
Tillställa; dock, hvi repa upp hvad tigas bör?
Nu drap hans barn, och dem på bordet bar Atreus. 15
Af samme Atreus — med det andra tiger jag —
Var store, om han stor bör heta, Agamemnon son,
Och Menelaos af en Kretisk mor, Aerope.
Nu äktar sin af gudar hatad Helena
Drott Menelaos; Klytaimnestras bädd, den beryktade 20
Hos de Helleners folk, Agamemnon väljer sig.
Men jungfrur tre af samma qvinna föddes vi,
Khrysothemis, Iphigeneia och Elektra — jag —
Och brodren vår, Orestes, af en brottslig mor,
Som, kastande omkring gemåln en gränslös duk, 25
Gaf honom döden; hvi? att säga icke höfs
En jungfru; folket dömma må i tvistig sak.
Hvi skulle jag ock Phoibos klaga an för väld?
Men han Orestes rådet gaf, att slå sin mor
Ihjäl, som ej hos alla honom ära gör. 30
Nu drap han, och hörsammade alltså en gud.
Och jag var med om mordet, jag, för qvinlig del,
Och Pylades, som jemte oss utförde det;
Alltsedan tärd af gräslig sjukdom sjukas nu
Orestes, stackars man, och sträckt på bädd 35
Han ligger, och af modrens blod i raseri
Han jagas fram; men Eumeniderna jag räds
Vid namn benämna; som med skräck hans sinne fyllt.
Ren detta är den sjette dagen, sen i eld
Hans moders kropp, den mördades, sin rening fick. 40
Och mellertid han ingen mat i munnen tog,
Ej gaf sig något enda bad; men svept uti
Sin mantel, hvar gång sjukdomsqvalen lindring ge,
Han gråter sansad, stundom ifrån bädden upp
Han springer snabb, likt fålen ifrån oket löst. 45
Och Argos har beslutit, att ej under tak,
Och ej vid brasan ta oss mot, ej tala till
Oss modermördare, om hvilka just idag
Argeiers stad högtidligen skall fälla dom,
Om man oss båda två till döds nu stena bör, 50
Om med ett slipadt svärd man nalkas bör vår hals.
Dock hafve vi ett hopp ännu, att icke dö:
Ty Menelaos ifrån Troia kommit hem,
Och fyllande med flottan hamnen Nauplia,
Han ligger här vid stranden, redan längre tid 55
Från Troia jagad hafven kring; men Helena,
Den olycsälla, passande på nattens stund,
Att hon ej, sedd om dagen vandrande, af dem
Som söner mist vid Ilios, stenades ihjäl,
Han sände hit förut till oss. Derinne nu 60
Sin syster gråter hon, och båsets olycksfall.
En vederqvickelse i smärtorna hon har likväl:
Åt jungfrun, lemnad qvar, då hon till Troia drog,
Hermione, som gaf åt moder min, att fostras upp,
Sjelf Menelaos, bringande från Sparta hit; 65
Åt henne glädes hon, och glömmer sorgen bort.
Här blickar jag åt hvarje stig, ifall jag får
Se Menelaos komma; ty vi stå minsann
På svaga ben, såframt ej genom honom vi
Bli räddade: olycligt hus är hjelplös ting. 70
HELENA (trädande ur palatset).
O Klytaimnestras dotter du, och Agamemnons,
Elektra, du som jungfru gått ren länge nog,
Hur har du, arma qvinna, och din bror också,
Stackars Orestes, blifvit modermördare?
Af några ord till dig ej brottbesölas jag, 75
Som uppå Phoibos välfver syndens hela skuld.
Likväl jag suckar öfver Klytaimneatras lott.
Min systers, hvilken, sedan jag till Ilios
For hädan, som jag for, uti vansinnig stund,
Jag icke sett; nu öfvergifven klagar jag. 80
O Helena, hvad säga dig, som skådar sjelf
Uti olyckan kastad Agamemnons son?
Och sömnlös jag invid den usles döda kropp,
Ty död han är, och andas knapt det minsta mer,
Här sitter; dock hans ofärd ej begabbar jag. 85
Lycksalig du, lycksalig äfven din gemål,
J, som till oss i nödens stunder hafven ländt!
Hur länge låg han redan sträckt på denna bädd?
Ifrån den stund sin moders blod han rinna lät.
Den uslingen! och modren, ack, hur hon förgicks! 90
Så är det mellertid, och han har kämpat ut.
Säg, fagra mö, vid gudar, vill du lyda mig?
Invid min broders bädd jag nu upptagen är.
Vill till min systers grafvård du begifva dig?
Du menar till min moders? säg också, hvarför? 95
Att gjuteoffer bära och från mig en lock.
Är ej din rättighet, att gå till vänners graf?
För de Aigeiers folk att visa mig jag blygs.
Sent ångrar du, som hemmet nesligt öfvergaf.
Rätt sagdt, men emot mig likväl ej vänligt sagdt! 100
ELEKTRA.
Hvad blygsel har du då för Mykenaierna?
Jag fädren räds till dem, som dött vid Ilios.
Rätt hårdt! I Argos går du genom allas mund.
Gör mig tillviljes nu, och bort all fruktan lägg!
Ack nej! min moders graf jag kan omöjligt se. 105
Att färnorna det bure dit, ju vore skam.
Hvi sänder du ej dottren din, Hermione?
I stora sällskap höfves jungfrur ej att gå.
Hon åt den döda så umgällde modersvård.
Rätt sade du, min flicka, och jag lyder dig. 110
Och sänder egen dotter dit; ty rätt du sagt,
(ropande inåt palatset)
Kom ut, mitt barn, Hermione, kom ut påstund!
(Hon utträder.)
Tag gjuteoffret här i händren, och min lock.
Och gående till Klytaimnestras graf dermed,
Lägg håningsmjölken der och korpsvart lock, 115
Och stående på kumlets spets säg dessa ord:
"Dig gjuteoffret systren Helena hembär,
Hon som ej vården nalkas törs, och fruktar för
Argeiska folket." Och välvilligt hjertelag
Bed henne hysa emot mig och dig, och min gemål, 120
Och de osälla två, dem gud förgjort.
Men hvad mig egnar, såsom syster vårda om,
De skänker man åt döda ger, utlofva ock.
Gå nu, mitt barn, och skynda dig, och när du gjort
Ditt gjuteoffer, tänk på snarlig återkomst! 125
(begge afträda.)
HELEKA (ensam)
Ack, skönhet, hur du mycket ondt bland menskor gör,
Men räddar dem, som dig besitta dygdesamt!
J sågen ju, hur hon hårspetsen klippte af.
Att skona fägringen; hon samma toka är.
Må gudarne dig hata, som du störtat mig, 130
Och honom här, och Hellas! ve mig, usla, ve!
(Khoren nalkas.)
Der komma desse, städs uti min bittra gråt
Deltagarinnor; blott de nu ur sömnen ej
Den lugne väckte, och ur ögat pressa tårn
För mig, enär jag åter brodren rasa ser. 135
O J kärälskeliga mör, med sakta fot
Er närmen! bullren icke! ej här vare stoj!
Förty er vänskap är mig angenäm, men dock
Olycka vore, om min broder vaknade.
Stilla, stilla! mjuka steg med kängorna | Str. 1 140
Tagen, och stojen ej, buller ej vare här!
Viken härifrån fjerran,
Fjerran från bädden hans!
Se, jag hörsammar.
Ack, ack, som pipans andedrägt 145
Ur fina röret, så vare, min vän, din röst!
Välan, så stilla som herdepipans
Min stämma är.
Rätt så!
Träd fram, träd fram, kom stilla hit,
Kom stilla hit, och gif besked, hvarför 150
J ändtligen komne ären.
Ty länge redan på sin bädd han ligger.
Huru är det? Låt oss veta, du goda! | Motstr. 1.
Hvad öde må jag nämna, och hvad olyckslott?
Han andas ännu, 155
Med korta suckar.
Ack, den olycklige!
Du mördar honom, om du rör hans ögonlock.
Som ljufvaste lisa i sömnen finna.
Den arme, genom gudasända nidingsverk! den usle, 160 genom hjertqval!
Ve, ve, förderf uttalte den förderflige,
Ultalte, då min moders mord,
Det afskyvärda,
Från Themis' trefot bjöd orakelguden. 165
Ser du, i manteln han vrider sin kropp? | Str. 2.