Den 20 juni år 1950 var en sannskyldig pinodag för berlinarne. Hettan var enorm, husväggarne glödde och trottoarernas halvmjuka asfalt nästan klibbade fast vid fotgängarnes skosulor. Automobiler och spårvagnar föreföllo, som vore de ugnar, och draget genom deras öppnade dörrar och fönster skänkte knappt någon lisa. Solen lyste endast svagt genom luftens upphettade, dammfyllda dunster.
Visserligen hade mänskligheten nu uppfunnit flera medel för att skydda sig mot värmen, medel, som på 1910-talet voro alldeles okända, men lidandet var dock allmänt, ty i och med dessa uppfinningar och civilisationens vidare framträngande hade även nervositeten tilltagit och människans motståndskraft mot fysisk smärta minskats.
Vart man vände sig, på boulevarderna, i parkerna, på kafeerna, på gatorna och inom hemmen 6 såg man överallt hos alla detta förtvivlade, uppgivna ansiktsuttryck, som överdriven hetta framkallar.
Det verkade därför helt egendomligt, när mitt i detta tröstlösa, sorgliga kaos uppenbarade sig en gestalt, som bar den sanna glädjen omisskänligt tecknad i sina drag.
Spänstig och strålande inträdde löjtnant Wolfgang Schnitler på en av Berlins finaste restauranter. Lätt gnolande på den modernaste operettmelodin räckte han den halvdöde vaktmästaren sin hatt och käpp, borstade rockuppslagen och satte sin monockel tillrätta, innan han fortsatte in i matsalen.
De flesta borden stodo tomma; endast här och där satt en enstaka gäst, vars huvudsakliga njutningsmedel utgjordes av glace i en eller annan form. Uppassarne rörde sig sällan, och när de gjorde det, skedde det i begravningstempo.
Löjtnant Schnitler gick raskt fram till ett av fönsterborden, vid vilket redan satt en herre.
— Förlåt, min vän, sade han, att jag låtit dig vänta så länge.
— För all del, svarade grosshandlare Cramer. Har du varit upptagen?
— Ja; mycket angenäm sysselsättning förresten. 7
— Nej, hör du! »Sysselsättning» — det skall du tala om. Din toalett, en promenad — det är ju det vanliga för dig men »angenämt» i denna värmen, å nej, men apropå, pladdrade vännen vidare, det var rent överraskande, hur pigg och livlig du ser ut!
— Joo du, menade Schnitler, det kan hava sina orsaker. Du skall strax få höra vad det beror på, men nu vill jag först ha en bit mat.
Han vinkade på en uppassare.
— Mat, utbrast hans vän Cramer, vad tänker du äta i denna hetta?
Schnitler nickade leende, i det han såg Cramers förvånade min, en min, som blev än mera förundrad, då han beställde en stekt kapun med rikligt legymer, harstek och äpplepaj.
— Har du ätit? frågade han.
— Vem tror du äter i den här värmen, idisslade Cramer.
— Jag, bland andra, påstod Schnitler.
— Å, du är nog tämligen ensam om det, min vän. Men just detta faktum har väl något att göra med ditt glättiga utseende och din lätta gång; ty också dem är du ganska ensam om att äga i dag. Du lovade mig ju att omtala orsaken till de senare; låt höra.
Wolfgang Schnitler var omkring 25 år. Hans 8 militära bana hade ej varit någon lysande karriär, i mycket förorsakat av hans oregelbundna levnadssätt, och han hade föga utsikt till befordran. Han ägde ej någon förmögenhet utan levde i stället på sina skulder och det var honom mycket lätt att stifta sådana. Han var nämligen brorson och ende arvinge till den gamle rike chokladfabrikanten Schnitler, och i tanke på det blivande, stora arvet tvekade ej bankirerna att förskottera löjtnanten snart sagt huru stora summor som helst. Och unge Schnitler begagnade sig flitigt av denna fördel. Farbrodern gjorde han regelmässigt sin uppvaktning varje nyårsdag, men under resten av året träffades de aldrig. De bägge hade så olika intressen att beröringspunkter ej alls funnos.
Wolfgang hade alltid ansett sig som onkelns blivande arvinge, ehuru denne senare aldrig med ett ord hade berört frågan. Han var den gamles ende nu levande släkting, och han antog för alldeles givet att arvet skulle tillfalla honom. Och detsamma gjorde alla människor.
Hans vän, Fritz Cramer, var egentligen intet bestämt. Hans förhållande till Schnitler var parasitens — han hörde till dem, som givetvis alltid kringsvärma en man, som låter pengarne rulla lätt och obesvärat. Han hade tagit titeln 9 grosshandlare närmast därför, att hans umgängesvänner på grund av hans voluminösa mage plägade kalla honom så. Han var en fyratioårs man, alldeles skallig och med små, plirande ögon.
— Nå, låt höra, återtog han.
— Onkel är död.
Cramer hoppade upp från stolen, under det han utstötte en svag vissling.
— Å tusan! Gratulerar, gratulerar!
Han tryckte vännens hand.
— Ja, kan du tänka dig en sådan tur. Och det har jag värmen att tacka för. Undra då ej över, att jag är glad, och hettan mycket förbunden. Gubben fick solstygn för ett par timmar sedan. Den enes död, den andres bröd.
De bägge vännerna började nu att dryfta den avdödes personlighet.
— Konstig gubbe, din farbror, utlät sig Cramer.
— Ja, i högsta grad.
— Hur gammal blev han?
— Jämt sjuttiofem år.
— Det är länge sedan han drog sig tillbaka från sin chokladfabrikation. Tjugo år, eller vad?
— Omkring femton, tror jag. Jo, det stämmer; jag var ungefär tio år gammal då.
— Ja, det var en tusan till gubbe att kunna få ihop pengar. 10
— Visserligen — en nätt förmögenhet, svarade löjtnanten, men inte var han någon Rotschild eller Vanderbilt.
— Nej, nej, men tjugo millioner —
— Tio, högg Schnitler i.
— Nåja, tio millioner mark skulle väl duga, menar jag.
— Ja visst.
— Nå, fortsatte Cramer, och i alla dessa femton år har gubben suttit på taket och tittat på månen?
— Ja, jag har varit där uppe några gånger vid mina nyårsvisiter. Han har inrett ett helt astronomiskt observatorium där. Väldiga kikare och tuber och linser och allt vad det heter. Gubben har alltid haft lust på astronomi.
— Konstig smak.
— Ja visst — vad fanken ha vi för intresse av att titta på stjärnorna.
Och den ej allt för djupt anlagde löjtnant Wolfgang blåste ut ett stort rökmoln från sin cigarr.
Cramer nickade samtyckande.
— Nej, sade han, vad ha vi för intresse av dem? Nå, tycke och smak äro ju olika.
— Ja, gudskelov.
— Gjorde han några upptäckter bland stjärnorna då? 11
— Jag vet inte alls; men han intresserade sig först och främst för planeten Mars.
— Ja, det där begriper jag inte, tyckte Cramer. Låt oss övergå till mera lättfattliga saker: till exempel, vad skola vi taga oss för i afton?
— Det var förnuftigt talat! Alltså, vi låta gubben vila i fred. En sak är att forska med starka ögon i stjärnornas rike, en annan att svagsynt få se deras charme. Låt oss välja det sista.
— Gott. Var?
Schnitler nämnde ett modernt nöjespalats.
De bägge vännerna tillbragte aftonen i den festliga balsalen med de små, avkylda separatrummen. Nyheten om gamle Schnitlers dödsfall hade hastigt spritts och många voro de stjärnskott, som sändes mot arvtagaren ur kvinnornas ögon. Det var ett slag av astronomi, som den världsvane löjtnanten oändligt föredrog framför farbroderns »Sternenguckerei». Kvickheter föllo, champagnekorkarne smällde och Wolfgang Schnitler var nattens hjälte.
Nästa dag innehöllo morgontidningarne utförliga nekrologer över den döde. De nämnde hans egendomliga, avsöndrade liv, hans anspråkslöshet, 12 hans stora kärlek till astronomin och visste, efter hörsägen, berätta, att hans hus, som i allt var inrättat för astronomiska observationer, skulle upplåtas för allmänheten. Beträffande förmögenhetens disponerande var det enda man visste, att ett testamente förelåg, men dettas innehåll var ännu okänt. Alla togo emellertid för givet, att denna skulle tillfalla nevön, löjtnant Wolfgang Schnitler.
Klockan ett samma dags middag bröts gamle Schnitlers testamente. Löjtnant Wolfgang hade sagt till sin vän Cramer:
— Du kan gärna följa med mig upp till vår advokat. Det där testamentet är naturligtvis bara en formalitet. Men jag måste ju anständigtvis vara närvarande, när det uppläses.
— Gärna det, svarade vännen och klockan ett sutto de bägge hos advokaten, som med högtidlig min bröt testamentets sigill.
Innehållet var ej precis så enkelt, som löjtnanten hade tagit för givet.
Advokaten ögnade litet igenom papperet, innan han började föreläsningen.
— Hm, harklade han sig, det här ser tämligen lärt ut.
Wolfgang spetsade öronen — vad kunde meningen vara.
— Lärt? undrade han.
— Ja.
— På vad sätt?
— Var god hör på. Nu börjar jag.
Juristen, en av den gamla typen, satte sina glasögon tillrätta.
— Planeten Mars, läste advokaten.
— Planeten Mars, utbrast Wolfgang, i det han sprang upp.
— Ja, så börjar dokumentet.
— Vad tusan nu då, fortsatte löjtnanten förvånad.
— Var god hör på, vad han skriver vidare. 14
— Gott.
Men nevön var, då han åter satte sig, på långt när ej så säker om sin onkels millioner, som innan han inträtt på advokatens byrå.
— Alltså, mina herrar: Planeten Mars, skriver testator, har alltid intresserat mig på det högsta. När jag år 1935 drog mig tillbaka från affärerna, var, så besynnerligt det än kan låta, planeten Mars den direkta orsaken till detta mitt beslut.
— Gubben har alltid varit konstig, tänkte nevön.
— Han måtte ha varit rubbad, filosoferade Cramer i tysthet.
Advokaten fortsatte:
— I januari 1935 gick det genom världspressen ett uppseendeväckande meddelande: På Mars’ yta hade tydliga signaler iakttagits. Sju aftnar å rad hade dessa observerats, icke blott från ett, utan från minst tjugo jordiska observatorier. Jag bringar här avskrift av en av dessa tidningsartiklar.
— Hoppa över tidningsurklippet, bad Wolfgang.
— Det låter sig ej göra, herr löjtnant. Testamentet måste ord för ord uppläsas, svarade advokaten. 15
Wolfgang pustade.
— Signaler från Mars, fortsatte föreläsaren, Är den bebodd? Detta är alltså överskrifterna, tillade han upplysande. »Från olika håll hava i dessa dagar rapporter ingått om märkliga förändringar på planeten Mars’ yta. Dessa förändringar förefalla vara så regelmässigt »ordnade» — om vi få använda det uttrycket — att flera astronomer mena, att de äro resultaten av ett medvetet igångsatt signaliseringssystem till oss jordbor från Marsborna. Som bekant framvisar marsytan en mängd kanaler, vilka framträda med mörk ton mot Mars’ gulgråa yta. »Signalerna» utgöras av nästan cirkelrunda utsvällningar å flere av dessa kanaler. Men icke nog härmed. Dessa bucklor — punkter eller fläckar komma och gå, d.v.s. framträda och försvinna, efter en viss systematisk metod, nästan som i takt med en eller annan melodi. — Astronomerna fråga sig: är det faktiska signaler? Huru framställas de i så fall? Vad önska de eventuella marsborna av oss? Men ingen har dristat sig till att lämna något svar. Världens största refraktorer ha varit riktade mot vår syskonstjärna natt efter natt; genom alla har fenomenet varseblivits, men det står lika gåtfullt för 16 alla vetenskapsmännen. Här få vi måhända säga: Ignorabimus.»
Advokaten gjorde ett uppehåll för att torka de immiga glasögonen.
— Äro vi färdiga med urklippet nu? frågade Wolfgang.
— Ja.
— Om jag bara förstod, vad meningen är med allt det här.
— Jag skall fortsätta, så få vi väl klarhet.
— Apropå klarhet, herr advokat. Säg mig, var min onkel alldeles klar och redig, när detta testamente uppsattes?
— Jag antager det, svarade juristen och tillade, i det han undersökte underskriftens vidimering:
— Ja visst, här attestera två av våra första läkare, att er farbror, vid dokumentets underskrivande var vid sina sinnens fulla bruk.
— Gott. Och vilken datum?
— Den 18 maj 1948.
— För hela två år sedan?
— Ja, som ni ser.
— Och det finnes intet senare?
— Nej.
— Gott. Var vänlig att fortsätta, fast inte är det vidare intressant. Eller vad tycker du, Cramer? 17
— Ne — e — e — ej, gäspade vännen.
Juristen läste ånyo:
— Jag kan ej beskriva, huru detta intresserade mig och hur det satte min fantasi i rörelse. Jag beslöt mig för att ägna mina återstående dagar åt studiet av Mars. Jag drog mig tillbaka från affärerna, inredde mitt hus till ett första klassens astronomiskt observatorium och hängav mig helt och odelat åt mitt livsverk.
Nu, år 1948, när jag nedskriver mitt testamente och yttersta vilja, har det ännu ej lyckats mig att lösa den stora gåtan. Jag är övertygad om, att Mars’ kanaler äro frukten av högt utvecklade, intelligenta varelsers verk, att de tjäna samfärdseln och bevattningen — men signalerna och förändringarne kan jag ej på något sätt förklara mig. Jag medgiver ock, att min syn på kanalernas natur kan vara felaktig.
Nu är min vilja denna:
Mitt efterlämnade kapital, omkring 10 millioner mark — —
Advokaten gjorde åter ett uppehåll, denna gång för att vända ett blad.
Wolfgang hade blivit alldeles blek av spänning. Detta började att se otrevligt ut.
— Tillfaller den, som inom loppet av två år efter min död odisputabelt löser marsgåtan — —’ 18
Det förekommer ibland, att till och med en löjtnant svimmar. Det inträffade i detta ögonblick med löjtnant Wolfgang Schnitler. Han föll huvudstupa framåt på golvet.