Af

Daniel Sten [Ina Lange].

Först publicerad av
Albert Bonniers förlag 1884.

Hårda sinnen.

1.

Gamle Erkko uppe på Salmi gård kallades vanligen, eftersom han var den äldste husbonden i hela socknen, »Salmen Ukko». Åttiofyra vintrar hade snöat in hans egor, dem han redan i vaggan ärft af fadern, och den åttiofemte sommarens varma augustisol höll just på att röd och strålande gå ned öfver hans åkrars gula, böljande sträckor. Det var en vacker syn att från gårdens trappa se ned åt fälten. Stora skylar reste sig längs hela gärdesgården, och midt på åkern såg man, huru en skara män i hvita skjortärmar, höga stöflar och snäfva byxor skar rågen allt hvad de förmådde, medan qvinnorna i sina röda och brokiga drägter bundo ihop kärfvarne.

Den gamle stod med pipan i munnen och blickade dit ned. Fem söner, af hvilka fyra med hustrur och barn, sträfvade der borta i sitt anletes svett med skördearbetet och biträddes af gårdens trenne drängar och pigor. Det gick flinkt undan, men rynkorna i Salmen Ukkos panna blefvo ej jemnare. Hans bruna, fårade ansigtes skarpa drag fingo ej ett vänligare uttryck, fastän solen lyste derpå med sina rödaste strålar, och hans tunna läppar hopknepos än fastare, då han observerade, att qvällen led och ännu en tredjedel af åkern stod oskuren.

— Mor, — ropade han, vänd åt stugan, — mor, du behöfver inte ge dem morgonmjölk till qvällen; mindre duger åt sådana der odågor! Lata ha de varit och styfva i armarne! Gud vet, huru du fostrat dina barn, då du inte fått folk af dem, fast jag hjelpt till och lärt dem det lilla de verkligen kunna! Hör du, ställ fram surmjölk i muggarne, väl påspädd med vatten… Sådant arbete, sådan lön!

Mor stökade inne i stugan. Hon hörde från den öppna dörren alltsammans, men fortfor tyst och stilla att derinne syssla med grytor och fat.

— Mor, — ropade Ukko ännu en gång, — det är ju lördagsqväll, eller hur?

— Så är det, — svarade gamla Annika med sin låga basstämma.

— Och det är min åttiofemte födelsedag, är det inte så?

— Den åttiofemte, ja, — hördes det inifrån.

— Och de vänta sig kalas i dag, kan jag förstå? — frågade Ukko vidare.

— Nog göra de det, — bestyrkte mor.

— Ha, ha ha, — skrattade gubben, — då ska de bli långa i synen. Gröten går nog ned ändå och strömmingen likaså. Koljan är så färsk, att längtan efter mjölken skall bli dubbelt stor. Sådana latvargar! Svält skulle de ha, barkbröd och källvatten! Du ringer inte ännu på en halftimme, mor!

Mor bara teg. Hon öste en skopa vatten i kitteln, der den svarta rågmjölsgröten kokade, rörde hårdt i bottnen, satte slefven på kant och skyndade till bordet. Der, längst inne i stugan upptog det hela långväggen. Det var ett stort bord, groftimradt och starkt. Renskuradt och snygt bar det för tillfället sin börda af fjorton kuvert, hvart och ett bestående af en mjölkstäfva, en lerskål afsedd för gröten, en träsked, ett litet fat rågadt med salt strömming inlagd i saltlake, och ett duktigt, svart hålbröd. För resten hvarken knif eller gaffel, onödig lyx för dem som ha både tänder och händer, tyckte man.

Mor tog mjölkkärlen, såsom det befalts henne, bar ut dem två och två i boden och återkom med stora trästånkor fylda med af humle och malt starkt doftande, men ännu ojäst svagdricka, vattenhaltigt och sötaktigt oaktadt sin bruna färg. Så skyndade hon så fort hon förmådde tillbaka till grötkitteln, lyfte den af trefoten, fastän lågan från en väldig stockända slog henne nästan upp i ansigtet, skakade kraftigt om grytans rykande innehåll och började ösa upp den i väldiga portioner, hvar och en kryddad af en god nypa salt.

Nu var allting färdigt. Aftonsolen kastade ett rödt skimmer genom det dunkla, med tjocka spindelväfvar behängda lilla dubbelfönstret åt vester och färjade röken inne i stugan i en skiftning af rödbrun koppar. Det svarta bjelktaket framstod i denna belysning så tydligt: man kunde inne mellan brödspetten se, huru de bruna torrokanerna[1] vandrade af och an deruppe eller stodo i grupper, medan de yngre exemplaren af detta i Finland så rikligt förekommande husdjur kilade fram och åter mellan takspringorna eller gåfvo sig af längs väggarne på promenad ned till golfvet och derifrån upp på bordet, på bänkarne och öfverallt.

[1] Kakerlackorna.

Mor torkade med sitt tjocka, randiga bomullsförkläde soten från ansigtet. Hon jemkade in sitt gråa hår under sin hufvudbonad af blommigt svart siden, rättade på halsduken och gick ut.

— Får jag ringa nu? — sporde hon ödmjukt sin make, der denne, sysselsatt med att stoppa en ny pipa, alltjemt stod på trappan och småputtrade sitt missnöje för den svala och doftande qvällsbrisen, som kom ifrån ungskogen bredvid.

— Ring! — svarade Ukko och vände ryggen till, sålunda visande sitt förakt för qvinnokönet, representeradt af hans hustru.

Mor Annika skyndade till fähuset. Der bredvid i sin höga rödmålade stapel hängde matklockan, hvars klara malmtoner genast ljödo ut öfver nejden. Vid deras klang slutades arbetet på skördeåkern, männen torkade svetten ur sina ansigten med skjortärmarne, qvinnorna jemkade sina dukar, och allesammans begåfvo sig upp längs ledet till gården.

Om en stund vore de i stugan. Tysta och vördnadsfulla nalkades först alla den gamle, nickade halfskygt och stälde sig framför sina platser vid långbänkarne, som voro flyttade på ömse sidor om bordet. Ukko sjelf hade en stol vid bordets smala ända, »äiti»[1] deremot satt nederst, sist på bänken. Närmast husbonden stod en tom stol. Men par vid par hade de fyra gifte sönerne tagit plats bredvid sina hustrur; den femte, en tjuguårig ljuslockig bondpojke satt och småskrattade under lugg, han plirade förnöjdt på en rödrosig piga, skyddad nere i skuggan för Ukkos blickar, och när han kom åt, kittlade han henne på hakan med ett rågax, en kurtis, som den tjocka flickan besvarade med att kasta halft ihjelklämda torrokaner rakt i ansigtet på sin beundrare.

[1] Mor.

— Sågs der eld i smedjan? — frågade Ukko, vänd till sin äldste närvarande son, en mörkhyad man på några och fyrtio år.

— Inte, — svarades honom från flere munnar.

— Har ingen sett till Ella? — frågade gubben ånyo.

Man skakade på hufvudet.

— Har han varit ute ända se'n i middags? — ljöd ännu en gång gubbens röst.

— Farbror Ella gick upp på loftet strax på eftermiddagen, — förklarade en liten flicka, som i spiseln stod och slickade gröten från slefven, — och der klädde han sig och tvättade sotet utaf. Sedan gick han och tog en stor tulpan i trädgården, och med den gick han in i Toimilas hage, men hvart han se'n tog af, det vet jag inte, för jag måste rensa potatesåkern och hann inte gå efter längre.

Efter denna förklaring gjorde Ukko ett tecken, att man skulle sätta sig till bords. Ingen gjorde någon anmärkning öfver att den väntade kalasmaten, födelsedagen till ära, förbytts, ingen talade ett ord. Man förstod Ukkos mörka miner, hans illa dolda missnöje. Man högg med de starka tänderna i brödet, som stålbakadt och hårdt skulle hafva trotsat andra än finska bondtänder, och tog med fingrarna i strömmingen, hvars skarpa sälta utgör en onödig törststegrande, men oumbärlig ingrediens i alla måltider i denna trakt af landet.

När skålarnes innehåll tömts och allt ätbart försvunnit, steg man upp efter en tyst bön. Återigen gingo männen till Ukko, nickade makligt och begåfvo sig bort. Hustrurna likaså. Barnen, som ätit här och der i knutarne, satte sig på det svarta golfvet och begynte leka med hvarandra. Mor tog kärlen och begynte sin diskning. Ollis hustru satte sig i väfstolen och började i den tilltagande skymningen att sortera sina spolar. Ukko satt qvar vid bordet, han tuggade på en rulle tobak och var mörk som ett åskmoln, vresig och stum.

Nu var mörkt i stugan. Mor tände på en perta och stack den i en af springorna vid spiseln. Den flammade upp litet, halfslocknade åter, putsades och brann så med osäkert, darrande och rödt sken, lemnande hela det stora, svarta rummet i en tjock skymning. Man kunde höra flugorna slå mot fönsterrutorna och torrokanerna krafsa i väggspringorna. Utifrån gården ljödo slagen af Ollis yxa, der han högg ved, och den entoniga klangen af skärorna, som slipades nere vid brunnen. Längst borta förnams koklockornas pinglande läte, fårens bjellror och kornknarrens sång. Men derinne tänkte man icke på allt detta. Ukko var tydligen vred, och man afvaktade under oro och fruktan ett utbrott af hans mörka lynne.

Ändtligen öppnades dörren, och den saknade inträdde, Ella, husets äldste son. Han var en redan femtioårig man, men såg ut, som hade han varit på sin höjd ett par och trettio. En kraftig gestalt, ej så hög som fadern, men dess mer axelbred och muskulös. Hans gula hår, benadt midt i pannan, föll ned öfver nacken rikt och alldeles rakt. Hyn var ljus och ögonen blå, hans näsa rak och välbildad. Men hakans kraftiga form antydde faderns karakter och der lågo drag af på en gång despotism och vekhet kring munnen, drag, som allt efter hans sinnesstämning vexlade om och gjorde ansigtet tilltalande och behagligt eller frånstötande och strängt.

Han satte sig vid bordet och gaf modern en vink att framsätta mat. En flygtig, halft ödmjuk och halft trotsig helsning på fadern visade, att Ella stod på annan fot än de öfrige till den gamla. Ukko rynkade pannan i än djupare veck och tog sin pipa. Ella åt, efter det han kastat sin helgdagsrock upp på bänken. Om en stund gick mor ut, sägande till den vid väfstolen sysselsatta unga qvinnan att komma med henne för att ripa enris till morgonen samt att iordningsställa badqvastarne. De båda qvinnorna aflägsnade sig, de små följde dem i kjolarne, och far och son stannade ensamma qvar i stugan.

Ukko fick ändtligen eld på sin pipa, hostade litet och började samtalet med sin äldste son på detta sätt!

— Lefver Salmen Ukko ännu, eller är han redan död, hvasa?

— Han lefver, men hans son Ella, smeden, likaså… Ukko är gammal han, men Ella är ung… Hvad är det mer?

— Är Salmen Ukko så gammal, att han intet mer har att säga i sitt hus, eller är han ännu husbonde i egen gård? Svara på det.

— Ukko är åttiofem år i dag och behöfver hjelp af sex söner och fyra arbetsamma sonhustrur; annars ginge det honom illa och gården likaså. När stugan hotar att falla, behöfver hon stöd. Och ni far må tacka Gud, som gaf er söner och deras unga armar! Men det fins fullt upp med arbete, det är sant.

— Det fins arbete att göra och många munnar att mätta. Det är jag, som mättar de hungriga i mitt hus, och när de icke lyda min vilja, få de gå till främmande och skaffa sitt bröd… Är det så eller icke?

— Dina söner arbeta som drängar, dina sonhustrur som pigor… Öfver hvem klagar du, far?

— Öfver den, som löper kring byn, då han skulle arbeta! Öfver den, som låter elden i smedjan slockna, medan han gnor omkring på främmande åkrar, der han ser en utpyntad kjol. Öfver den, som går i kyrkan för synds skull och inte för Guds, öfver den, som, likt Salmen Ella, ämnar lefva på sin fars mat utan att göra nytta, medan han friar efter dåliga och odugliga qvinfolk, somrarne igenom.

— Dåliga och odugliga! Är ni döf och blind, gubbe? Är Toimila-Hedda oduglig?

— Hon passar inte för dig.

— Men hon skall passa för mig, for mig och ingen annan. Är hon dålig?
Jag tror ni är ifrån er, far!

— Du har varit gift en gång förr, Ella. Om du tar dig ny hustru, så inte blir det Toimila-dottern, det vet jag!

Ella bleknade. Men han sträckte fram sin breda, trotsiga haka och log sitt hånfulla löje.

— Hvarför blir det ej hon? — sade han slutligen, till det yttre helt lugnt.

— Derför att hon inte kommer i mitt hus.

— Men jag vill veta hvarför, säger jag er far, hvarför och hvarför?

— Derför att hon är stursk. Derför att hon är lat. Derför att hon är dålig.

— Far, hvad menar ni med dålig? Säg det fort, ut med det, jag vill veta det genast.

— Toimila-dottern är en dålig qvinna, vare det nog sagt! Har jag inte sett henne hundra gånger? Hon styr hemmanet, hon styr fadern, bröderne och alltihop. Hon styrde sin förre man, tills hon styrde honom i grafven. Hon har satan i kroppen, och djefvulens eld lyser fram ur hennes ögon. I mitt hus sticker hon inte in sitt hufvud. På min gård träder aldrig hennes fot. Vet du min vilja nu, eller hur?

— I mitt hus skall hennes hufvud med myrtenkrona på, och det snart. Hör ni det, far? På denna min gård träder hennes fot, och här skall hon herska som värdinna. Ni kan höra nu, hvad ni har att rätta er efter!

Salmen Ukko steg långsamt upp, sparkade undan sin tunga, klumpiga stol, tog pipan från munnen, knöt sin bruna, seniga hand, slog den i bordet, så att de der befintliga kärlen flögo högt upp, och sade med en röst, skroflig och hes af sinnesrörelse, men stark som en åska:

— Nej, det blir inte af.

Elias bleka kinder flammade till, hans blå ögon sköto blixtar. Också han steg upp från bordet!

— Beror det på mig, så kommer hon här in som värdinna, och ve den, som icke lyder henne!

Ukko blickade på en gång upp. Hans äldste son stod der framför honom, glödande och passionerad, stark och ung, oaktadt sina femtio år, hotande och mörk. Han visste, att detta lynne ej var att leka med. Han förstod, att det var hans eget blod och hans eget ungdomsmod, som gick igen i sonen.

Det blef en stunds djup tystnad. Man hade kunnat höra de begge männens häftiga andedrag. Pertan i spiseln höll på att slockna, hon kastade sitt sken öfver åttiofemåringens långa hvita hår och raka, uppsträckta gestalt. Slutligen kunde han så mycket hemta sig, att han förmådde få fram några ord.

— Det blir inte på Salmi du kommer in med den hustrun, Ella, — sade han, — ty jag har ännu fem par armar, som skola försvara min gård för skojare som du och trollpackor som hon.

Ella såg sig omkring i stugan. På ett ögonblick vexlade hans lifliga ansigte uttryck.

Borta i hörnet hördes ett litet halfqväfdt klagande. Det var hans lilla sjuka dotter, som låg der borta i mörkret, hon, hvars lif för två år sedan kostat moderns.

Hans trotsiga min försvann och gaf rum för det der veka melankoliska draget. Han satte sig ned på bänken, böjde hufvudet mot händerna och förblef så en stund alldeles stilla.

Ändtligen lyckades han rycka upp sig ur sina tankar. Han såg på gubben länge och allvarsamt, återtog så småningom den förra stränga minen, och sade slutligen fast och bestämdt:

— Nåväl, far, jag lyder er! Jag skall icke taga min hustru hit till ert hus. Gården är mig kär, det vet ni, smedjan med, mor och bröderne likaså. Jag skall lemna alltihop. Men om ni tror, att jag ämnar gå brödlös härifrån, så har ni räknat fel. Ni vet, att jag kan skrifva, far, ni vet, att jag kan räkna. Jag har fört bok i tjugufem år. Jag vet, hvad jag på min smedja förtjenat och hvad mitt arbete inbragt. Ni kan räkna af mitt underhåll! Återstår dock på kistbotten af mina penningar ett par tusen silfvermark. De äro mina, och dem tar jag igen. Lagen är på min sida. Jag har min del. Jag går, far, och tar med mig Erkko, yngste bror, som vill ut i verlden. Nu vet ni min vilja. Ni vet, att jag har rätt. Ni har natten på er … tänk öfver saken! På måndags morgon kan ni gifva mig svar. Ert jaord för Hedda eller ock … mina penningar! Sof godt, Salmen Ukko, sof godt på er födelsedag, men kom ihåg, får stugan ej stöd, när hon är öfverårig, så faller hon, faller till jorden!

Ella gick. Gubben blef ensam derinne.

På gården var det nu lif och rörelse. Inom inhägnaden mjölkades korna af pigorna och yngsta värdinnan, och de äldre qvinnorna kommo från bastun, skämtande och glada, eldröda i sina ansigten. Utan att i ringaste mån genera sig öfver den fullkomliga bristen på hvarje beklädnad gingo de med sina barn på armarne upp på loften, män och hustrur, pigor och drängar om hvarandra, alla i paradisisk oskuld, nakna som Adam och Eva och utan tanke på ormen, som i kunskapens träd kanske sätt och lurade på tillfället.

Ella såg som i drömmar framför sig. Här hade han blifvit född, här vuxit upp, här arbetat, här gift sig efter faderns val med en förmögen hemmansdotter, som han älskade lika mycket som de kor hon medförde, här hade hans lilla dotter efter 12 års äktenskap blifvit född, här hade hon dött, den stackars hustrun, här hade han lefvat en hel mannaålder, tills han nu slutligen känt uppvakna inom sig denna känsla, som aldrig dör hos lynnen sådana som hans, här hade han känt kärleken, denna farliga, sena kärlek, som gör af mannen en dåre, och här, här hade han tänkt sig att få lefva med henne, den älskade! Men allt skulle han således nu lemna … för hennes skull, denna qvinnas, som icke älskade honom så, som han ville, så som han älskade henne. För hennes skull! Ty hon hade ju, ehuru motvilligt, gifvit honom sitt ja-ord. Och dock, henne skulle han ha, kosta hvad det ville! Henne och ingen annan. Han hade dessutom redan gått för långt; hela socknen visste, att han gick i friareärenden till Toimila, och att Hedda skulle besluta sig för Ella, tog man för gifvet; han var välbergad och kunde föda en hel familj; det var bara gubben, som var i vägen, och han skulle väl dö snart, annat kunde man ej vänta sig.

Ella stod der och stirrade utåt fälten, blind och döf för allt omkring sig. Skulle han verkligen så snart lemna sin hemgård och allt hvad han varit van att anse som sitt? Skulle han söka ett hem i fjerran, han som skrämdes af allt nytt, som liksom en gårdvar oåtskiljaktigt var fäst vid det hus, der han bodde, och den jordtorfva, der han födts, han, som älskade denne stränge fader såsom ett högre väsen, mot hvilken han endast, då hans sinne kommit på, vågat sätta sig upp, denne fader, som i femtio år varit hans försyn, hans domare, hans förebild, hans herre! Och nu skulle han lemna allt detta med denna qvinna, som han ännu aldrig rätt kunnat lita på, som oaktadt sin ungdom var starkare än han, klokare än han. Gjorde han rätt? Det var frågan.

Erkko kom ifrån boden med en stor så på armarne.

— Kom till brunnen, så få vi lite mer väta — ropade han — och så i bastun med dig! Det är icke vinterväder derinne! Kom, Kajsa och Leena, Anni och Wiisu äro inte sena och späda på om du vill hafva mer bad, kom så tvättar du sotet af dig smed, — och kärleken likaså! När jag får frossan, så går jag på lafven, gör du så med, ty kärlekssjukan är bara frossa, den går sin väg, när det riktigt svider i skinnet. Så kom, ruska på dig … upp och med!

Men Ella var icke vid det humöret. Han hörde icke mer på. Han tänkte på annat. Han längtade bort till henne som han nyss lemnat. Han gick öfver gärdet och tog vägen rakt åt Toimilas hage.

Efter en half timmes vandring kom han till stranden nära granngården. Der stod en gammal ria, tom och stor, och der bakom var den plats, på hvilken Toimila-ungdomen brukade samlas om lördagsqvällarne för att språkas vid efter bastun. Äfven nu stod der en grupp drängar och pigor. När Ella kom så nära, att han märktes af dem, såg han hånande miner i alla ansigten och hörde spefulla anmärkningar.

— Elden är lös på smedjetaket — sade en — och sjön är för torr för att släcka den … men hon som tändt halmen, hon håller nu på med bättre fiske.

— Vill granngårdssmeden sko Uutila-sonens nya häst, så må han gå till hagen tillbaka; finner han icke hästen, så finner han väl husbond', och syns icke husbond', så är han väl gömd i nya kärestans förklädsfåll, kan en tro.

— När man går och söker fästmön sin, är det bäst man spelar på dragspel hela vägen menade ännu en af pigorna — annars vet hon inte akta sig…

— Eller skulle han hafva koskälla kring halsen till medalj åt sig — gycklade en annan.

Ella hade nu fått nog. Utan att hafva velat det hade han hört alltsammans. De hade talat till hvarandra utan att låtsa se honom och hade gjort det så högt, att intet ord skulle kunna undgå honom. Han vände om hemåt, och för att visa sig glad och lustig började han hvissla en dansmelodi, som ljöd gält i den tysta skogen. Han var upprörd och uppretad. Hade de sagt sant? Var hon verkligen i qväll i annat sällskap, hon som nyss lofvat honom tro och huld? Det kunde ej vara så. I alla fall beslöt han att låta henne hållas. »Hon tar nog mig ändå», tänkte han och hvisslade det bästa han orkade.

Då han gått ett stycke, kom han till byvägen. På en sten vid vägkanten såg han Hedda; hon hade en stor näfverrifva med blåbär i famnen och åt nu derur med god smak utan att låtsa märka Ella, förrän han var helt nära.

— Si, är det du — sade hon då — jag äter upp hvad jag fått för ostkakan af Fattig-Liisa dernere; kom så får du en del, du med!

Ella stälde sig framför stenen med armarne i sidan och såg på den unga qvinnan. Hon var mörkhyad och hade vackert brunt hår. Hennes fylliga kinder voro friska och röda, och när hon skrattade, lyste de vackra tänderna mellan läpparne.

— Hvems trolofvade är nu egentligen Toimila Hedda? — frågade han helt plötsligt.

— Den dugtigaste karlens i socknen — svarade hon och skrattade, så att groparne i hennes kinder blefvo ännu djupare.

— Hon har då honom till käresta, honom och ingen främmande? — frågade
Ella ånyo.

— Hvem skulle tvinga Hedda att blifva värdinna i annans stuga än den mans, som hon fattat tycke för? — sporde den sköna och såg litet trotsigt upp i smedens ansigte.

— Hå, det går ett underligt tal här i byn i qväll — sade han — folk fins, som säger, att Hedda lofvat sin tro till en, men sin kärlek till en annan.

— När har du hört, att Hedda gått i byn och ropat ut till folket, hvad hon tänker? Vill inte smeden vara nöjd med mig, som jag är, kan han gå till andra. Stackars den qvinna, som tager första tok hon möter på landsvägen. Byn är full med manfolk, i socknen fins en hop bättre hemman än Salmi; men en så arg gårdvar som Salmen Ukko fins väl inte i hela landet, det säger då hvar och en, som har ögon och öron.

Det for en mörk sky öfver Ellas ansigte; han rodnade som en yngling, och hans ögon glänste.

— Du vill väl inte öfvergifva mig, Hedda? — frågade han nästan ångestfullt.

— Hm, du kan trötta ut en stackars qvinna, Ella, och du tror visst, att du är en sådan karlakarl, att ingen kan stå dig emot. Men det skall jag säga dig, det är allt flere än du, som sett på Toimilas vackra Hedda, och inte behöfver hon gå och träla på Salmi, det är hon då visst för god till.

Ella stod som tillintetgjord inför den vackra bondqvinnan, hvars trotsiga mod gjorde det djupaste intryck på honom. Han hade aldrig sett en sådan qvinna förr. För hans blickar hade bygdens qvinnohjertan hittills smultit som smör för sol, och männen der i trakten anse ju allmänt qvinnan som sitt lätt vunna byte: hennes enda karaktersdrag är undergifvenheten, den blinda undergifvenheten under hans herrskarevilja.

Ella beundrade Hedda. Hon var så vacker, der hon satt med det trotsiga ansigtet vändt i profil med aftonhimmelen till bakgrund. Hennes figur var fyllig och kraftig, hennes medvetenhet om sin skönhet gaf hennes rörelser en säkerhet och ett behag, som skulle hafva anstått en prinsessa.

Han stod der, fängslad på en gång af det motstånd han rönte och den okufliga makt en stor och obestridd qvinlig skönhet alltid utöfvar på ett mottagligt sinne. Kärleken, så sent väckt till lif i Ellas bröst, huserade der omildt nog och tvang honom att mot sin vilja visa sig öfvervunnen inför henne, en svag qvinna, på hvilken han så gerna hade velat imponera genom sin manlighet. Han kastade sig ner på ljungen för hennes fötter, tog hennes förklädsfåll i handen och kramade tyget så hårdt, som hade han velat i sina händer smula sönder det.

— Du blifver min hustru, Hedda, det blir ju dervid? — frågade han med af rörelse darrande röst.

— Låt mina kläder vara, skrynkla inte ned den der fransen — befalde
Hedda.

— Du flyttar ju hem till mig eller följer mig hvarthän jag går? — sade Ella och såg allt ifrigare upp till Hedda, hvars blickar alltjemt skymdes af de långa ögonhåren, som hon likt en gardin fälde ned öfver sina klara, brinnande ögon.

— Du går väl i forsen eljest? — frågade hon hånfullt.

— Nej, men jag vill hafva dig — menade Ella.

— Men om de andra vilja det samma, de också? — invände Hedda.

— Gud skall låta min vilja ske, jag har bedt, och hvad en ber om, det blir.

— Men om en annan ber emot?

— Ella är väl ändå den starkaste.

— Det tyckes inte så, efter han hålls i tömmen, fastän han är femtio år, och styres af en gammal gubbe, grå och orkeslös som en ofruktbar stör.

Ella tog sig om hufvudet. Han hade glömt sin far och qvällens uppträde.

Han tycktes obehagligt träffad af påminnelsen.

— Far tycker inte om dig, Hedda, — sade han slutligen. — Vill du följa mig i grannsocken, der köper jag mig en ny smedja, och i en nytimrad, grann storstuga får du bo; der skall du vara värdinna, och våra barn ska' få gå i skolan och bli storfolk de!

Hedda drog häftigt bort sin hand, som Ella tagit emellan sina.

— Våra barn, — sade hon föraktligt. — Jag tål inte barn. Skrik har man nog af från svinen! Arbeta i din stuga och föda dina barn! Tack för sådant kalas. Jag har det bättre så här.

Ella försökte med kärvänligt våld att dra henne intill sig. Men hal som en ål slant hon ifrån honom, steg upp och kastade sig vigt öfver gärdesgården. Nu stod hon på andra sidan med armbågarne stödda mot störarne och skrattade sitt låga musikaliska skratt.

— Tag det inte för färdigbakadt än, — sade hon, — kakan bränns, om man rör vid henne, innan hon är gräddad. Jern kniper du i med tång, och qvinnor tror du dig få fatt med bara händerna! Ah du, Ella, kasta först i sjön tjugufem år af ditt lif, så får du se, hur det se'n går. Tror du jag är som ett hallonbär? Menar du, att jag vuxit upp som ett hjortron för att plockas af dig? Nej du, Ella, helsa far din och säg, att först skall han komma till Toimila gård med hvita parhästar och talmansbukett, och så skall han tala med far och mig. Men vackert tal, vackert så som jag vill höra. Förr kommer du inte och krafsar med fingrarne kring lifstycket på mig, hör du? Och ingen kyss får du, förrän presten läst öfver oss, kom ihåg det. Spring inte mer i kjolarne på Hedda, Salmen Ella, och minns på, förrän Ukko kommer och friar med dig har du ingenting med Toimila-dottern att skaffa! Nu godnatt! Blåbären kan du roa dig med så länge. Hej hå!

Hedda tog sin randiga kjols redan af daggen fuktiga fåll i handen och fäste den upp vid midjan, så att den korta lilla blå ullkjolen syntes, och började så gå framåt stigen, lätt och vig som en ung häst.

Ella hvisslade ej mer. Han rynkade sina ögonbryn och knöt näfven. Men hans blod svallade så oroligt; hon tycktes honom så eftersträfvansvärd, der hon gick trygg och stolt på egna egor. Han såg efter henne, så länge han kunde, vände sedan om och gick med långsamma, trötta steg framåt byvägen.

2.

Qvällen var sval och skön; derborta stod insjöns lugna vatten; man kunde höra änderna pipa i vassen och se småfisken slå innerst i viken. Vid horisonten spred sig ett gult skimmer, den närmaste skogen belystes allt mer, och allt högre steg, stor och rund, augustimånen. Men uppe vid byvägen, på ömse sidor om diket, stod en hop små, låga enbuskar, al och vide. Här och der kröpo glänsande lysmaskar fram i gräset, lyste en stund och försvunno igen. Ljungen stod hög och stram i backarne, porsen doftade, och klasar af rödaktiga lingonkart tyngde ned sina stjelkar mot marken.

Ella tog af sig hatten och torkade svetten från pannan. Han suckade så tungt. »Kasta tjugufem år af ditt lif dit bort i sjön, så får man se, hur det blir,» hade hon sagt. Han hade aldrig tänkt på det förr; han var en gammal man snart nu, och hon, hon var ung som en vårmorgon. Hon hade ungdomssinnet hon, — och han —? Nej, det hjelpte inte att gå och fundera… Han skulle gå till byn, träffa på sina vänner, rådslå med dem och så försöka sin lycka! Men Ukko? Nå, det var just svårigheten. Hän skulle först försöka få bugt med den unga; se'n komme väl turen till honom, den gamle; hans hårda sinne skulle väl ändå en gång böjas.

Högt uppe på åsen låg Äjälä by. En hop grå stugor, härs och tvärs placerade med gaflarne både hit och dit, med små, små fönsterrutor nära marken och fula, illa skötta inhägnader på gården, afsedda för boskapen. Det luktade så starkt af den obrunna gödseln, och af de i gytjan liggande korna ångade det varmt och kraftigt. Svinen sofvo här och der i dikena invid husen, och hönsen sutto i grupper, inpyrda i sophögar och öfverallt der de funno det beqvämt. Några små enstaka hus bestodo sig med potates-, tobaks- eller solrostäppor bakom trapporna, men de fattigas enda lyx bestod i att på sina torftak hafva verkliga ängar af högt prägtigt gräs, bemängdt med blommor i alla färger, en lyx som det skulle varit för besvärligt att göra sig af med, alldenstund inga stegar ledde till taken och den kala väggen var obestigbar.

Höga som kyrktorn pekade de stora pumpbrunnarnes spiror upp mot skyn. Och med den högsta brunnsspiran som mål påskyndade Ella sina steg. Der, det visste han, på skomakar-Jussis gård voro de alla församlade, byns ungdomar, der skulle han tala till sina vänner och kanhända få en litet muntrare sinnesstämning, sedan han meddelat sig med dem.

Prat och glada röster hördes allt tydligare, ju närmare han kom. Inne på Jussis gård var verkligen muntert nog. De gamle sutto på trappan, de unga på brunnskanten, på gärdesgården, på lofträcket och öfverallt. Jussi sjelf drog på sitt dragspel; vid tonerna från hans instrument roade sig tvenne af drängarne att slåss, ett envig med knytnäfvar och sparkar, som högligen roade åskådarne. Några af qvinnorna sutto tillhopa och skrattade åt en ung dräng, som efter melodin från dragspelet sjöng en improviserad visa om, »hur klockarn fria till skomakarmor», och för hvar gång han kom till refrängen, knuffade de unga qvinnorna hvarann i sidorna och skrattade, så det ekade i bergsklintarne ofvanför.