»Hör, hör!»
»Briljant!»
»Bravo!»
Sådana utrop genljödo genom den till trängsel fyllda, väldiga salen i hvilken kristallkronorna kastade sitt sken öfver väggarnes speglar och hvita marmorkolonner och glittrade i massor af ordnar och uniformer.
Det var ett möte i Borislowskis Hall i St. Petersburg och Newastadens allra finaste adel samt rikaste matadorer hade samlats för att åhöra ett föredrag öfver ett förslag som en viss Charles Montgomery hade framkommit med.
Af alla de utrop att döma hvarmed talet 6 hälsades kunde man förstå, att anförandet väckte det lifligaste intresse och beundran.
Ordföranden, en gammal förtorkad professor, slog klubban i talarestolen och bjöd tystnad och fortsatte, sedan lugnet inträdt:
»Mina herrar!
Som jag nu haft äran att säga er, har mr Montgomery framkastat denna oerhördt djärfva plan — ett förslag till att draga nytta af jordens inneboende värme. Innan jag öfverlåter ordet till mr Montgomery själf, vill jag endast säga, att hans plan fotar sig i ett och allt på den orubbligt säkra vetenskapen, på vårt fasta och vissa medvetande om att jordens inre är glödande.
Mina herrar!
Jag föreslår ett lefve för den härliga vetenskapen.»
Salen skakades af hurrarop och mr Montgomery besteg talarestolen.
Talaren var en man i omkring 45-års åldern och hade något af amerikanaren i sitt sätt och utseende. Han var hög och smärt 7 och mycket mörklagd, hade en krokig gamnäsa och mörka, lifliga ögon i hvilka dock en uppmärksam betraktare kunde se något visst opålitligt då och då glimta till.
Han hade vändt sig med sitt förslag till ett par högre ämbetsmän till hvilka han hade rekommenderats och dessa hade så högeligen intresserats af planen, att de arrangerat detta möte.
Mr Montgomery bockade sig för församlingen och talade:
»Mina herrar!
Som bekant har jorden en gång i tidernas tider utslungats som en glödande kropp från solen. I den kalla världsrymden har den så afkylts och nu i dag är det blott den inre kärnan, som ännu glöder. Detta är ju en sak, hvari vetenskapen i våra dagar är alldeles enig uti. Vulkaner och varma källor gifva tusentals af bevis för riktigheten af detta antagande, ja, så öfverväldigande bevis, att man kan ersätta ordet »antagande» med faktum. Och när till detta kommer tilltagandet af värmen mot djupet i våra schakter och grufvor så 8 bestyrker detta blott än ytterligare saken.»
Här gjorde han en paus och rättade litet på sin långa, svarta sidenhalsduk.
Församlingen såg intresserad ut och den förtorkade professorn — ordföranden nickade öfvertygande, som ville han säga:
»Ja, detta veta ju alla — men vänta, nu kommer det!»
Talaren fortsatte:
»Hvad vore naturligare för den framåtsträfvande människan, än att man sökte att begagna sig af denna i jorden inneboende värme, föra den upp till ytan och där göra sig den nyttig? Intet! Och saken är mycket lätt arrangerad — —»
Det blef sorl i salen.
»Hör,» ropades det, »hör.»
»Tsss,» skreko andra röster.
Och den förtorkade slog åter klubban i bordet med ett:
»Silentium, mina herrar!»
Den geniale föredragaren drog ånyo i halsduken, hostade ett par gånger och återtog föredragets röda tråd: 9
»Man anlägger,» sade han, »endast ett mycket stort schakt rätt ned genom jordens skorpa. Värmen kommer att öka med 1° för hvarje 33:dje meter som schaktet tränger nedåt. På tillräckligt stort djup få vi ånga, längre ned blir värmen ännu större, och på riktigt stort djup hafva vi nått den hetglödande massan. Den skola vi tämja som Franklin tämjde blixten, som Watt gjorde ångan till slaf och som Marconi fick luftens genier att lyda hans minsta vink. Och då hafva vi nått målet. Öfver detta schakt skall byggas en jättestad hvarest allt är gratis: Värme, ljus och allt som följer af dessa fördelar. Rundt schaktet skola uppväxa skorstenspipor liksom sparris ur en säng, skyhöga jättepalatser, blomstrande parker, gator, trafikleder — och mäktig skall staden blifva. Paradiset på jorden skall förverkligas. Staden kommer att få en evig sommar rundt omkring jätteschaktet — det blifver ett land för sig midt inne i Ryssland, ett verkligt utopia, fabellandet, som ej vet af någon omöjlighet — —» 10
Och ofta afbruten af församlingens högljudt uttryckta enighet och beundran fortfor han ännu länge att berömma och framhålla jättestadens kolossala förmåner.
Långt nere i salen befunno sig ett par herrar i civil dräkt; de samtalade ifrigt hviskande under hela föredraget och det var tydligt att den ene, en grufingeniör, hade åtskilligt på hjärtat som alls icke stämde öfverens med hvarken »geniets» eller den förtorkades åsikter i ämnet.
»Den gröfsta lögn,» hviskade han ibland.
»Humbug,» ibland.
»Sancta simplicitas,» en annan gång.
»Men, kära vän,» hviskade den andre civilklädde tillbaka, »har du invändningar att göra, så deltag i diskussionen, opponera dig, för tusan!»
»Ånej, låt honom hållas ännu litet,» svarade ingeniören. »Men det är ju oförskämdt af mannen att anamma Camille Flammarions idé — —»
»Menar du, att detta med det stora schaktet är Flammarions tanke?»
»Ja, och den framfördes af honom för 11 många år sedan. Den här mr Montgomery har alltså redan i detta att stjäla idéen visat sig vara en lymmel. Låt oss nu höra på fortsättningen.»
Och medan grufingeniören sakta hviskade dessa hädiska meningar till sin vän, ökades massans ohöljda förtjusning öfver mannen på talarestolen medan denne gick vidare i sitt föredrag:
»Jag har här en skizz öfver mitt jätteschakt,» sade han och knackade i golfvet med en lång käpp.
Salen blef strax mörk och på en hvit duk visade sig just samma skizz, som förekommit i Flammarions förslag i flere franska tidningar.
»Se här,» fortfor mr Montgomery och pekade på dukens tafla, »här är omkretsen af schaktet. Det göres så stort i diameter, att järnbanor kunna gå i spiral efter dess väggar. Här ser ni väldiga kranar, som forsla upp stenen ur djupet.»
Salen applåderade. Det var en enighet och förtjusning som var alldeles enastående.
Föredragaren bugade för auditoriet och 12 ordföranden förklarade diskussionen öppnad.
Då reste sig grufingeniören, begärde ordet och sade:
»Har mr Montgomery beräknat huru mycket is det kommer att gå åt, för att arbetarne skola kunna arbeta när schaktet blir till exempel 3.000 meter djupt och således omkring 100° varmt?»
Men ingeniören märkte snart på alla ovilliga blickar, som mötte honom, att här lönade sig nog ej att framkomma med en sakkunnig kritik.
Den förtorkade vände sig emellertid till »geniet» och frågade:
»Anser sig mr Montgomery behöfva svara på denna fråga?»
Mr Montgomery påtog sig en storartad min och med en gest, värdig en forntida riddare svarade han:
»Vi äro hitkomna för att diskutera en stor världssak och icke för att förlora oss i småsaker och detaljer. Jag anser det bäst för saken, att allt sådant uppskjutes.»
Och i det han åter besteg talarestolen 13 med allas blickar fästade på sig satte sig ingeniören förargad på sin plats, mumlande:
»En sådan skojare!»
Mr Montgomery hostade, gjorde en stor gest och sade:
»Mina herrar!
Efter mitt föredrag och ändad diskussion kommer jag nu till det stora, praktiska i mitt förslag. Jag föreslår att vi bilda ett stort bolag på denna sak; dess namn blir ’Aktiebolaget jordens inre värme’ — — —»
Det blef åter jubel i salen. Men grufingeniören blef nu på allvar förargad. Han lämnade sin plats och gick fram till talarestolen och här lyckades hans stämma öfverrösta mr Montgomerys. Med hela sin kraft skrek han, pekande på »geniet»:
»Jag anklagar denne man för att vara en humbugsmakare som endast vill draga er alla vid näsan. Förslaget, som han uppgifver som sitt eget, har han stulit af Camille Flammarion och hela detta schakt är en absurditet. Flammarion är en utmärkt astronom och fantasirik diktare, men någon grufingeniör är han icke och detta schakt 14 låter sig ej alls utföra i praktiken. När man har kommit tillräckligt långt ner kan inte en makt på jorden få arbetarne, att arbeta i den förfärliga hettan.»
Så med ens, utan att någon anade det sprang han upp på bordet, gripen af sitt hat mot humbugen och ropade af sina lungors fulla styrka:
»Men jag vet sättet att tillgodogöra sig jordens inre värme, jag vet, hur det är möjligt, jag vet huru jag skulle kunna göra Ryssland till världens rikaste land och gifva det den Golfström det saknar — — —».
Längre hann aldrig ingeniören. Han träffades i nacken af ett med kraft slungadt bläckhorn. Bedöfvad segnade han ned på golfvet medan bläcket sprutade öfver hans ansikte och kläder. Hans civila vän, som närmat sig honom, samt ett par tillilande vaktmästare buro ut honom ur salen sanslös, hvarpå, efter ett litet afbrott, förhandlingarne åter upptogos som om intet hade händt.
Tydligtvis hade mr Montgomerys anseende inte det minsta lidit af ingeniörens anförande. 15 Han hade allaredan alla papper för bolagets bildande färdiga och man gick strax i gång med att konstituera det. Det skulle bildas med ett kapital på 60 millioner rubel. Mr Montgomery förbehöll sig för sitt storartade förslag endast 5 millioner, men för att väcka förtroende tog han endast hälften i kontanter och resten i aktier i det nya bolaget.
Man började nu att dela ut teckningslistor och teckningen gick mycket raskt så att inom ett par timmar hade 20 millioner rubel tecknats bland de församlade.
Blott en enda af de närvarande, en gammal general, känd för sina ofantliga rikedomar och oerhörda gods och nämnd som Rysslands rikaste man, nekade bestämdt att teckna en enda aktie.
Han mumlade för sig själf:
»Den där ingeniören tycker jag om. Det skall mod till att framhålla alldeles motsatta åsikter mot en hel församling. Hvad menade han med den nya Golfströmmen, måntro? Jag vill i morgon kalla upp honom till mig.» 16