reading

Kapitel 1

Under de närmast följande tio dagarna fortskred arbetet med uppbyggnaden av kolonin i rask takt. Flera manliga fångar fördes i land från transportfartygen och bildade bevakade arbetslag.

En smedja byggdes, förråd, tält och tältduk fördes i land, det grävdes gropar för ugnar och kokeldar. Ett fartygsvarv påbörjades. Man började arbeta i det första dagsljuset och fortsatte tills det blev mörkt med ett kort middagsuppehåll.

Marken stakades upp enligt den plan kapten Phillip hade utarbetat med marinsoldaterna under tältduk på västra sidan om sötvattensströmmen och fångarna i nybyggda hyddor på den östra stranden. Ett sjukhus, till att börja med av tältduk, skulle resas på udden vid vikens västra sida, mellan marinkårslägret och den plats, som var utsedd för observatoriet, när löjtnant Dawes tog in amiralitetets teleskop och andra vetenskapliga instrument.

Längst i öster planerades ett fort med två av Sirius kanoner för försvarsändamål och inte långt bakom varvet och flaggstången skulle guvernörsbyggnaden — för närvarande ett stort tält — ha sin plats. Patruller skickades ut för att röja marken från träd bakom guvernörens tält för att få mark i ordningställd till grönsaksodling och inhägnader åt djuren.

Naturligtvis inträffade bakslag. Kapten Phillip var noga med att bevara ett lugnt yttre, men inom sig kokade han när regeringen än en gång avslöjade sin snålhet i den usla kvaliteten på verktygen, som skickats med för arbetet.

— Jag har aldrig i mitt liv sett sämre yxor och spadar, kommenterade han klagande för Hunter. De är till och med sämre än de där som användes som bytesobjekt i umgänget med infödingarna på Stilla Havs-öarna.

Fångarna var nära att driva honom till förtvivlan på ett par undantag när. De var till övervägande delen stadsbor, ovana vid kroppsarbete och de arbetade buttert motvilligt och utan att anstränga sig. De primitiva hyddor de byggde — fyra stolpar med väggar av grovt sammanflätade trädgrenar, fogade med lera och tak av halmblad — var för bräckliga för att kunna stå emot väder och vind och de träd som var så bra som bränsle, visade sig vara oanvändbara som byggnadsmaterial.

Färskt kött var praktiskt taget omöjligt att få tag på. Jaktpatruller skickades ut dagligen och återvände dagligen, trötta och modfällda, för att rapportera att inget ätbart vilt fanns. De inhemska djur som »indianerna» kallade för känguru sköts då och då liksom någon enstaka kråka, men för det mesta utgjordes dieten av salt kött och salt fläsk, som den hade gjort under de åtta månaderna till havs. De djur man hade fört med sig måste användas till avel och inte till föda, så de enda färskvaror som stod till buds var fisk och en del spenatliknande örter och bär, som enligt doktor White hade en viss betydelse i behandlingen av skörbjugg.

Kapten Phillip insåg att det var nödvändigt att så fort det stod i mänsklig makt komma i gång med egna odlingar på det område som fortfarande bara var till hälften röjt från träd och översållat med stubbar. Han gav sin kalfaktor, Edward Dodd, ansvar för arbetet och tilldelade honom en stor styrka fångar i hopp om att skynda på röjningen och eftersom många av officerarna häde köpt egna livdjur, fruktträd och säd började han dela ut individuell mark till dem som så önskade.

Det var en början och en nödvändig sådan, för många av de manliga fångar, som hade förts i land för att ingå i arbetslagen, led av dysenteri och skörbjugg och var helt oförmögna att arbeta någon längre tid. Marinsoldaterna, som var yngre och friskare, hade av sin kommendant förbjudits att tjänstgöra som någonting annat än vakter, vilket hade orsakat den första allvarliga sammandrabbningen mellan Phillip och major Ross ett par dagar efter landstigningen.

— Mina män är soldater, kapten Phillip, upplyste marinkårsofficeren med iskall värdighet. De är här för att tjänstgöra som garnisonstrupper och för att skydda kolonin. Jag kommer inte under några som helst omständigheter att tillåta att de övervakar fångarnas arbete och de får inte heller delta i kroppsarbete — annat än på fritid. Eftersom ni inte har ansett det lämpligt att avdela några fångar till arbetet med den mark officerarna ska odla för eget bruk har jag gett mitt bifall till att de får hjälpa till med detta. Det kommer naturligtvis att ske helt på frivillig basis och deras arbete kommer att bli avlönat. Det är mitt sista ord i saken, sir.

Utan att vänta på svar från Phillip hade han snurrat på klacken och marscherat bort, som alltid följd av sin son och löjtnant Leach.

— Vad i Guds namn ska jag ta mej till med den där infernaliska människan, John? frågade Phillip hjälplöst sin närmaste man, Hunter. Våra sjömän arbetar hårdare än fångarna utan att klaga, men Ross förbjuder sina fördömda kanaljer att göra samma sak. Vi behöver varenda man vi har.

— Offentliggör din fullmakt, föreslog kapten Hunter. Du är utnämnd till guvernör och överbefälhavare. Major Ross och hans kår står under ditt befäl.

— Jag ska göra det, nickade Arthur Phillip. Men innan dess måste allt vårt folk i land — även kvinnorna. Och dem kan vi inte ta emot än.

Det fanns tält för marinkårens familjer — tjugoåtta fruar och ett tjog barn — men sjukhuset bestod än så länge bara av ett skjul av samma material som fångarnas hyddor, men med taket förstärkt av tältduk. Det släppte in regn och det fanns för få filtar att breda över de sjuka, som låg och huttrade i apatisk desperation. De hyddor som kvinnorna skulle bo i var bara halvfärdiga och latrinerna inte ens påbörjade. Phillip suckade.

Hans eget tält, som hade kostat hundratjugofem pund och som hade tillverkats speciellt för att kunna tjänstgöra både som bostad och som kansli, var inte vattentätt och även en lätt vind kunde rubba det. Det var emellertid oundvikligt att tillvaron skulle bli hård och besvärlig, tills nybyggarna genom eget arbete kunde förbättra förhållandena. Det skulle i realiteten innebära att bara de starkaste skulle komma att överleva och det skulle komma att gälla dem alla — officerare, garnisonssoldater och fångar — när fartygen seglade bort med sjömännen. På något vis måste han få dem alla att inse den sanningen ... han andades ut i en lång suck igen och sträckte sig efter papper och penna.

Med pannan i djupa veck började han författa det tal han skulle hålla till dem, sedan hans guvernörsfullmakt hade lästs upp. Han satt till långt efter midnatt och arbetade i skenet från ett sprakande ljus, medan ett häftigt regn smattrade mot taket på hans läckande tält.

Den 5 februari delades en ny omgång kläder ur fartygens förråd ut till kvinnorna och dagen därpå kom deras landstigningsorder.

De som först roddes i land var marinkåristernas familjer, varav de flesta hade rest ombord på Prince of Wales och dessa följdes av femtio kvinnliga fångar från hennes lastrum. Lady Penrhyns kvinnor — den största kontingenten kvinnliga fångar, som uppgick till närmare etthundra med halvt dussin barn, varav hälften spädbarn — fick vänta på däck i två timmar innan båtarna firades ner och förste styrman gav dem order att börja stiga i dem.

Jenny höll sig i bakgrunden av den långa kön tillsammans med Melia, Polly, Eliza och Charlotte. Till viss förvåning för henne kom Hannah Jones, gamla Megs före detta vapendragare, och slog sig ihop med dem.

— Jag tror jag följer med er, förklarade hon utan att ge någon tid att komma med invändningar. Det ser då inte ut som ett palats precis, va? tillade hon grinigt och nickade mot stranden.

Jenny, som hade insupit skönheten i den grönskande kustlinjen och ivrigt väntade på att äntligen få komma ifrån lastrummet ombord, såg förebrående på henne men svarade inte. Den här viken, som nu kallades Sydney, skulle bli deras hem i framtiden. Det var lika bra att göra det bästa möjliga av den och av den relativa frihet de skulle få, när de väl kom i land. Men ... hon kvävde en suck. De utgjorde sannerligen en märklig samling, tänkte hon; hon själv i randig sjömanströja och byxor av kuddvar; Eliza och Charlotte i ungefär Phillipr samma utstyrsel men i kombination med sjalar; Polly i klänning men barfota; Melia med sin slanka, välformade kropp halvt begravd i ett klänningsliknande plagg av segelduk.

Ändå var alla utom Hannah på optimistiskt humör. De såg fram emot att få komma i land och börja skapa sina hem, vilket skulle bli deras första uppgift, vilket förste styrmannen nogsamt hade framhållit för dem.

— Det finns inte hyddor än så att det räcker åt er alla, hade han förklarat medan de stod tätt tillsammans på däck och såg båtarna från Prince of Wales närma sig stranden. Inte på långa vägar. Så vill ni ha nånstans att bo får ni själva ordna det. Och, tillade han giftigt, det betyder att ni får lov att hålla er nyktra!

Den varningen var emellertid förspilld på många av dem. När Jenny följde efter Melia ner i en av de överfyllda långbåtarna såg hon att Mattie Denver och många av de andra var allt annat än nyktra, även om den sprit de hade druckit för omväxlings skull hade haft den effekten att den hade dämpat deras humör i stället för att stegra det.

— Jag hade hellre stannat i det där satans Newgate än kommit hit, klagade en mager kvinna, mor till ett av barnen, bittert medan båten närmade sig landningsbryggan. Flera av de andra instämde högljutt.

— Det är ju palmer, för guds skull! Dom har tagit oss till Indien, inte till New South Wales!

— Nog är det då hett nog för att vara Indien! Och dom där svartingarna som paddlade kanot borta i Botany Bay — visst var väl dom indier, va?

— Jadå, och dom kommer antagligen att skära halsen av oss medan vi sover. Jag önskar att vi hade stannat ombord.

— Så fort vi kommer upp på torra land kommer dom att försöka få oss att arbeta, klagade Mattie Denver. Hon fiskade fram en flaska ur den eleganta sammetsklänningens veck och drack törstigt av innehållet, utan att bry sig om de avundsjuka blickar hon fick. Men jag tänker i alla fall inte bygga några hyddor, sen får dom säga vad dom vill.

Polly fnyste föraktfullt.

— Hör på dom, Jenny, uppmanade hon. Dom får mej att vilja kräkas! Vad som helst är bättre än Newgate och torra land är bättre än vilket förbaskat fartyg som helst.

Båten var framme och kvinnorna plumsade motvilligt i land för att ställas upp på led framför en av fartygets officerare, som räknade dem innan han överlämnade dem till marinkårsvakten.

— Femtiotvå fruntimmer och åtta ungar, sergeant. Skriv under på det, är ni snäll.

Sergeanten skrev på, sedan vinkade han till två av sina män.

— Ta dom till lägret fortare än kvickt och kom tillbaka hit.

Kvinnorna måste löpa gatlopp mellan tjoanden och tillmålen från de fånglag de passerade på vägen till lägret, som hade förberetts åt dem. Jennys hjärta sjönk när hon såg sig omkring.

Överallt stod det förrådsvaror av olika slag. Matlag ningen skedde i det fria och den nödtorftigt röjda marken var täckt av ett lager av aska från stubbarna efter de träd som fällts. Här och där pyrde det fortfarande. Stubbar och rötter bröts upp för hand och utan entusiasm av halvnakna straffångar.

Regnet hade vräkt ner dagen innan och hyddor och skjul hade fått avsevärda skador. Stängslet runt en av djurhagarna hade fallit ihop på en sida och två surmulna fångar stod med armarna hängande efter sidorna och såg på den boskap, som lojt begagnade sig av sin nya möjlighet till frihet vandra bort. En marinvakt, som var posterad för att bevaka både fångar och djur, skrek på hjälp, men männen låtsades inte om honom utan kom flinande och mötte sällskapet från Lady Penrhyn med oanständiga förslag och total likgiltighet för boskapens öde.

Minnen vaknade. Hon hade många gånger hjälpt sin far att vända unghästarna, när de hade brutit sig ur inhägnaden i Long Wrekin i barndommen ... och de här arma djuren skulle nästan säkert dö, om de inte fördes tillbaka till inhägnaden.

— Kom! sa hon till Polly. Om vi fortfarande kan använda våra ben är det bäst att vi gör det innan de hinner för långt.

Polly fnittrade och sprang barfota över sanden efter djuren. De hade samlat in alla utom två, när de båda fångarna, drivna av hånfulla tjut från de andra kvinnorna, motvilligt kom och hjälpte till och rymlingarna kunde fösas tillbaka.

— Varför inte reparera stängslet? fräste Jenny åt dem, när de stannade och torkade sina heta svettiga ansikten och svor. Det måste vara mindre besvärligt än att springa efter de där krakarna.

Hon återvände till de jublande kvinnorna.

— Bra gjort! sa Eliza sarkastiskt. Nu blir det kanske lite bättre ordning här när dom har tagit oss i land så vi kan visa hur det ska gå till.

Men när kvällen kom var de alla besvikna och bittra över de förhållanden som rådde på stranden. De hyddor och skjul, som hade rests åt kvinnorna, var ytterligt bristfälliga och det utbröt omedelbart gräl och slagsmål om de bästa sovplatserna. Den relativa disciplinen från livet ombord på fartygen var glömd efter bara några timmar i land. I skymningen, när dagens arbete var över, kom några sjömän till kvinnornas läger med sprit, men de hade nätt och jämnt hunnit sätta ifrån sig kaggarna förrän de omringades av en armé av manliga fångar, som drev dem tillbaka till fartygen och lade beslag på deras sprit med vrål av gudlös skadeglädje.

Ett stort bål tändes. Mera sprit kom fram och marinsoldaterna stod maktlösa inför den stora mängden fångar och hade inte kunnat skingra dem ens om de hade velat. Jenny, som satt tillsammans med sina kamrater i ett härn av tältduksskjulet, såg med tacksamhet sergeant Jenkins i spetsen för en patrull vakter med laddade musköter närma sig för att avlösa vakterna.

— Tack och lov att jag äntligen har hittat dej, tös! Den gamle sergeanten verkade spänd, när han hälsade på henne. Det här börjar glida oss ur händerna och vi har order att evakuera lägret och låta bli att vidta andra åtgärder. Guvernören erbjuder skydd åt de kvinnor som vill ha det och de ska följa med oss nu. Hjälp mej att ta reda på vilka du tror vill komma härifrån så eskorterar vi dem till våra linjer. Men skynda på, Jenny, min flicka, för här kommer att begås mord när som helst, sanna mina ord.

— Barnen, jag tar barnen först, svarade Jenny.

Till hennes förvåning var det inte bara barnen, de flesta av dem utan sina mödrar, som valde att följa med henne, utan även några av de mest förhärdade av Lady Penrhyns kvinnor. Sammanlagt tjugo stycken ryckte åt sig rädda, skrikande barn och flydde bakom en skärm av marinsoldater med bajonetter på musköterna.

Det sista hon såg av kvinnornas läger var en väldig brasa, matad med virke från det skjul, som hade rests åt dem, och omringad av en galen, berusad hop män och kvinnor. Många av dem var nakna. Många av dem slogs, dansade, kramades och tjöt, alla bortom allt förnuft. Jenny rös. Hon hade svårt att tro sina ögon och bredvid henne andades en ung marinsoldat ut i en lång suck.

— Vi hade det antagligen lugnt i åtta månader när de var inlåsta och gick i kedjor, sa han lågt. Nu är det deras tur och de har väntat länge nog på det — jag tror inte ängeln Gabriel själv skulle kunna få stopp på dem nu. Vi kan det i alla fall inte, det är då säkert. De är som djur. De skulle slita armar och ben av oss ifall vi försökte!

De passerade kapten Phillip och några av hans officerare. Jenny vände sig om och såg den nye guvernörens ansikte dödligt blekt. Hans skuldror hängde resignerat, som om den scen han bevittnade till och med översteg hans fattningsförmåga.

Dagen därpå, torsdagen den 7 februari 1788 invigde guvernör Phillip den nya kolonin. Fångarna, dämpade efter den nattlånga orgien, ställdes upp på ett nyröjt område framför flaggstången tidigt på morgonen och upprop förrättades. Sedan paraderade marinkårskompanierna under sina officerare och marscherade med fladdrande fanor och till musik, för att ta plats mitt emot fångarna. Tredje sidan av fyrkanten utgjordes av en kontingent flottister från Sirius och Supply och grupper av civila sjömän från transportfartygen.

När alla var samlade intog kapten Phillip och hans högre officerare i full paraduniform sina platser bredvid flaggan. Musikkåren spelade nationalsången och huvuden blottades respektfullt. Därefter läste kapten Collins vid marinkåren, utnämnd till auditör, upp guvernörsfullmakten och därefter parlamentsbeslutet och de kungliga förordningar som konstituerade territoriets domstolar för civil- och brottmål.

Jenny lyssnade till den unge auditörens djupa, långsamma röst. Hon tog inte mycket notis om det han sa, men hon var ändå imponerad av stundens högtidlighet och av de välklingande ord han yttrade med så värdigt allvar.

Den makt som härmed hade tilldelats kapten Phillip som guvernör och befälhavare föreföll enorm. Hans befogenheter sträckte sig från nordligaste udden av den kust sträcka, som kallades Cape York på tio graders och trettiosju minuters sydlig bredd till New South Wales sydligaste punkt på fyrtiotre graders och trettionio minuters sydlig bredd och hela området inåt land så långt som till hundratrettiofem graders ostlig längd, inklusive samtliga Stilla Havsöar inom dessa latituder.

Han hade befogenheter att inkalla krigsrätt, att utnämna fredsdomare, coroners, poliskonstaplar och andra nödvändiga tjänstemän, att döma förbrytare, att dela ut mark och — Jenny spetsade öronen när auditören läste vidare:

— Skulle hans excellens guvernören så finna lämpligt äger han rätt att bevilja nåd till kolonins fångar i alla de fall som icke gäller förräderi och överlagt mord ... han äger därtill rätt att uppskjuta lagens verkställighet till dess att hans majestäts vilja blivit känd ...

Kapten Collins avslutade läsningen och marinsoldaterna sköt tre skott. Under den tystnad som sedan följde steg guvernören fram och vände sig till de församlade fångarna.

— Ni har nu blivit ingående informerade om de lagar ni har att rätta er efter och också om den makt som ger mej rättighet och skyldighet att se till att de följs, började han med sträng stämma. Jag är villig att tro att det finns personer ibland er som inte är helt fördärvade och som, hoppas jag, kommer att begagna sej av den mildhet deras land har visat genom att skicka dem hit. Men ... han gjorde en paus och studerade ansiktena framför sig med kisande ögon, samtidigt finns det många — till min sorg måste jag tillägga att det gäller större delen — som är födda till brottslingar och folk utan minsta tillstymmelse till moral. Att straffa dessa kommer att vara en av mina huvudsakliga uppgifter och jag kommer att vara outtröttlig i mitt arbete med den, oavsett hur mycket det kommer att smärta mej. Hans röst var som åskan. Jag ger er härmed mitt hedersord på att ni, närhelst ni begår ett brott, kommer att bli straffade och strängt straffade. Eftergivenhet har redan prövats, att göra ytterligare försök med den skulle vara meningslöst. Jag är inte okunnig om hur ni utnyttjar varje form av mildhet. Jag varnar er därför än en gång: varje överträdelse mot lagen kommer omedelbart att följas av bestraffningar.

Tystnad rådde, total, kompakt tystnad. Jenny sneglade försiktigt på ansiktena omkring sig och såg att nästan alla var buttra och fientliga. De skulle aldrig ge mer än vad som tvingades av dem, tänkte hon, och alla var härdade av bestraffningar och räknade knappast med annat. De hade inga drömmar om framtiden, inga drömmar och inte mycket hopp.

Guvernören tycktes ha känt deras apati. Han gjorde ett försök att erbjuda dem hopp. Han talade ordrikt om de löften som fanns i det här nya landet och om de möjligheter det erbjöd dem alla.

— Här finns bördiga slätter, som bara behöver bli brukade för att de ska ge skördar i överflöd. Här finns ofantliga betesmarker, framtida hem för oräkneliga hjordar ...

Men de flesta lyssnade inte. De kunde kanske inte förmå sig själva att tro på att de där bördiga slätterna och oräkneliga hjordarna någonsin skulle kunna tillhöra dem, tänkte Jenny — de hade varit berövade friheten alltför länge. Dessutom var de flesta av dem stadsbor. De hade ingen kärlek till landet, eftersom allt de kände till var stadsgator och efter mer än åtta månader till sjöss under de outhärdliga omständigheter de hade levt under, var de sjuka och trötta. Det enda de önskade sig var att söka glömska i sprit eller, när tillfälle gavs, i köttets nöjen, som de hade försökt göra föregående kväll.

Guvernören avslutade sitt tal. Marinsoldaterna marscherade tillbaka till sin sida av vattendraget, där de ställdes upp för att inspekteras av Phillip. För fångarna fanns ingenting att göra, så de skingrades och slöt sig till sina arbetslag med en motvilja som de inte försökte dölja. Några kvinnor följde dem, men Jennys grupp stannade kvar och samlades runt henne i en förväntansfull cirkel.

— Jenny, sa Melia. Vi har tänkt över det kaptenen — guvernören, menar jag — sa i sitt tal. Vad det gick ut på var att han är beredd att belöna gott uppförande med strafflindring, inte sant?

Jenny nickade medan hon kände hur hennes eget. humör började ljusna.

— Och allt det där pratet om bördliga slätter som bara behöver brukas för att de ska ge rika skördar, fortsatte Melia med ett ironiskt halvleende, det betyder i själva verket att om vi inte själva odlar våra grönsaker och vår frukt kommer vi att få svälta. Jenny, du har växt upp på en bondgård. Du vet hur man ska bära sej åt för att få saker och ting att växa och du vet hur man sköter djur.

— Jag har kunnat allt det där, men det är länge sen nu, Melia. Jag arbetade tillsammans med mina föräldrar på gården, men ...

Hon avbröts av en kör av röster.

— Du vet förbaskat mycket mer än alla vi andra tillsammans, sa Eliza med övertygelse. Men om alla vi håller ihop och jobbar med en trädgård som du visar oss, då skulle det hjälpa, va? Och dom ger oss säkert en bit jord och några frön att sätta ner i den om dom ser att vi är villiga att jobba lite.

Jenny såg på deras ansikten och när hon såg de beslutsamma uttrycken i dem nickade hon igen. Några av dem hade gått på gatorna sedan barndomen, det visste hon, andra hade vittjat fickor och alla visste de av bitter erfarenhet vad det ville säga att svälta. Men om de var villiga att arbeta ...

— Det finns inga plogar, påpekade hon för dem. Vi måste falla träd och bryta stubbar innan vi ens kan börja och när vi har kommit så långt måste vi använda hackor. Det blir inte lätt.

— Det vet vi, försäkrade Charlotte. Hon vände sig till de andra. — Är det fler som har arbetat på en gård någon gång?

En enda kvinna svarade henne. Ann Inett var en stillsam, vacker flicka, som hade rest med ett av de andra fartygen, men som hade slutit sig till gruppen föregående kväll.

— Jag har gjort det, förklarade hon, men jag har anmält mej till att följa med mister King till Norfolk Island, när han ska grunda en bosättning där. Sexton av oss som kom med Sully ska dit och det sägs att vi ska åka i nästa vecka ... Men om det kan hjälpa er arbetar jag gärna tillsammans med er den veckan.

— Jag ska tala med sergeant Jenkins, lovade Jenny. Jag ska be honom att han ger oss mark. Om vi får den innan du reser är vi tacksamma för din hjälp.

Inga hinder restes i deras väg. Tom Jenkins gick till sin kompanichef, kapten Tench, och tjugofyra timmar senare fick Jenny, Melia, Polly och Ann Inett tillåtelse att välja bland ett antal lotter. Sedan de hade studerat dem bestämde de sig för en som låg högt, nära spetsen av nästa udde, öster om huvudkolonin. Officerarna hade tilldelats mark i närheten, där de skulle odla säd att utfodra sina livdjur med och Jenny resonerade med den slughet erfa renheten hade gett henne som så, att deras trädgård skulle vara säkrare där än någon annanstans, eftersom officerar nas närvaro skulle hålla plundrare på avstånd.

Det anns också andra fördelar med platsen. Deras jordbit sträckte sig ner till havet på ena sidan och det skulle göra det praktiskt möjligt för dem att fiska. En liten bäck bildade en damm mellan deras och deras grannes område, vilket både skulle ge dem tillräckligt med vatten och dränering. Och träden var jämförelsevis fa och de flesta växte på havssidan, där de skulle erbjuda ett visst skydd mot sol och vind.

Ett arbetslag bestående av manliga fångar under sergeant Jenkins stränga överinseende gjorde den nödvändiga röjningen på en enda dag och gav sig av efter att på Jennys order ha lämnat de skyddande träden på havssidan kvar. Här byggde sig kvinnorna tre små men stabila hyddor med hjälp av Charlottes timmerman och två sjömän, som kommenderats dit av Tom Jenkins. Supply seglade till Norfolk Island och berövade dem Ann Inetts värdefulla hjälp och råd, men de båda sjömännen från Charlotte stannade kvar och flyttade in i en av hyddorna tillsammans med Polly och Eliza. Båda var nyktra och arbetsamma män, så Jenny kunde inte göra några invändningar mot deras nya förbindelser. Dessutom verkade Polly lyckligare än hon hade gjort under hela resan och hennes sjöman tog sig för med att tillverka stolar och bord åt hela kolonin — underbara möbler, tillverkade med stor hantverksskicklighet och av virke, som han smugglade i land från Charlottes förråd.

För att inte bli övertrumfad ägnade Elizas nye älskare sin tid åt havet och tack vare honom och hans framgångar med rev och nät, kunde de utöka kosten med krabba, hummer och hårdskinnade men ätbara fiskar, som omväxling till veckoransonerna av salt kött, mjöl, torkade ärter och det nu härskna smöret, som varje invånare — fånge som fri — hade rätt till.

Om Jenny hade någonting att sörja över under de där första, arbetsamma veckorna var det enbart förhållandet till makarna Jenkins. Sergeant Jenkins, som i början hade försökt övertala henne att komma och bo tillsammans med Olwyn och honom själv, nämnde inte längre möjligheten. Jenny visste att han var sårad och det gällde i än högre grad den vänliga Olwyn, men hur mycket hon än sörjde över det, var hon fast besluten att leva sitt liv bland fångarna och inte ta emot någon hjälp eller några förmåner, som de andra var utestängda ifrån.

Olwyn Jenkins enda besök i den sjudande aktiva lilla bebyggelsen österut hade som enda resultat att klyftan mellan dem vidgades. Hon gick gråtande därifrån och kom inte tillbaka ...

Den 11 februari hade den nyinrättade brottmålsdomstolen sina första förhandlingar och hela fångkolonin väntade nervöst på utgången.

Auditören, kapten Collins, hade tre av sina officerskollegor som bisittare — kaptenerna Shea och Meredith och löjtnant Cresswell — samt kapten Hunter och löjtnanterna Bradley och Ball från kungliga flottan, alla i paraduniform. Collins öppnade förhandlingarna genom att omsorgsfullt framhålla att militära rättegångar skulle vara helt skilda från brottmåls- och civildomstolarna — marinkårskommendanten hade utverkat rätt för sina män att få sina fall prövade av sina egna officerare, när det gällde militära förseelser. Kungliga flottan skulle givetvis ha samma rättighet och även om omständigheterna gjorde det nödvändigt, att samma officerare troligen skulle komma att presidera i alla tre domstolarna, skulle det ändå finnas klara gränser mellan dem.

— Kungliga förordningen av den andra april sjuttonhundraåttiosju kräver att domstolens ledamöter ska sammankallas med jämna mellanrum av hans excellens guvernören, för att pröva och bestraffa fall av förräderi, grova brott och förkastligt uppförande. Alla rättens beslut kommer att underkastas granskning av hans excellens guvernören, fortsatte Collins. Det ingår i mina plikter att vara ordförande vid brottmåls- och civilmålsdomstolarnas förhandlingar och att bistå militärdomstolarna i juridiska frågor. Det är också min uppgift att granska protokollen över de förhör som hålls med de tilltalade, att granska vittnesmålen, att bistå anhållna i deras försvar, att föra protokoll över rättegångarna och att bevara alla rättens dokument.

Hunter frågade:

— Det är väl så att vittnena kommer att förhöras både av rättens medlemmar och av er, som auditör?

— Ja, sir, så är det, bekräftade David Collins.

— Och alla domslut kommer att avgöras genom majoritetsbeslut?

— Efter vad jag kan förstå, ja, sir.

— I så fall kan jag inte finna några luckor, kommenterade Hunter. Det nickades instämmande och han vände sig mot Collins igen. Var snäll och fortsätt, sir.

— Givetvis. Ett leende mjukade upp allvaret i Collins pojkaktiga ansikte. Vi har bara tre fall att pröva, sir.

Första fallet var en fånge vid namn Samuel Barsby. Han var anklagad för att ha attackerat marinkårens trumslagare med en tunnbindaryxa och för att ha förolämpat vakter samma dag som kvinnorna fördes iland. Barsby fördes in av kadett Brewer, som var nyutnämnd generalprofoss. Barsby gjorde inget försök att neka. Han förklarde sig skyldig och när han uppmanades att framföra eventuella förmildrande omständigheter hängde han med huvudet. Med blicken — mot marken mumlade han olyckligt:

— Jag kom hit med Alexander, sir. Vi hade inte ens sett en kvinna sen vi lämnade England, inte nån av oss. När jag fick se dom där sötnosarna ränna omkring blev jag som tokig, sir, det är alldeles säkert. Jag kommer inte ens riktigt ihåg vad det var jag gjorde, sir.

— Men ni attackerade trumslagaren? Det minns ni? frågade kapten Meredith barskt.

— Ja, sir, medgav Barsby. Jag ångrar det, sir.

Han accepterade sin dom på hundrafemtio piskslag utan att blinka och marcherades ut.

Nästa fall, Thomas Hill, erkände sig skyldig till att ha stulit skeppsskorpor till ett värde av två penny från en medfånge. Hans straff — som skulle bli det första i en lång rad — blev att bli slagen i järn och förvisad till en liten klippö utanför viken och leva på vatten och bröd i en vecka.

Tredje och sista fallet vid dagens förhandling gällde en William Cole. Också han var anklagad för stöld, men när han kom in för att höras blev det uppenbart att mannen var efterbliven. Han log älskvärt mot rättens officerare med deras sablar och gehäng och medgav att han hade lagt beslag på två bräder — kronans egendom, avsedd för byggenskap — men när Collins pressade honom kunde han inte ge någon rimlig förklaring till varför han hade gjort det.

— Jag skulle inte ha dom till nånting, sir. Inte för att göra nånting med dom. Jag tänkte bara ... tja, jag tänkte dom kunde vara bra att ha.

Han log fortfarande över hela ansiktet medan han fördes ut och rätten överläde.

— Det går inte att frikänna honom eftersom han har erkänt brottet, sa David Collins osäkert, men — men en rekommendation om nåd, ställd till guvernören skulle kanske hjälpa.

Kapten Hunter nickade.

— Femtio piskslag med rekommendation om nåd då — är vi överens, mina herrar?

Det nickades och rättens ledamöter reste sig.

Nyheten om att guvernören hade gett William Cole straffeftergift spred sig som en skogsbrand genom fånglägret. Optimism började gro och den växte sig högre, när det kom ut, att en marinsoldat vid namn Bramwell, som hade anklagats for att ha brutit sig in i kvinnornas läger och misshandlat Elizabeth Needham hade dömts och tilldelats tvåhundra piskslag.

De fallen fick långtgående och olyckliga efterverkningar. Stölderna ökade och kvinnorna i lägret hånade och retade marinsoldaterna och sjömän, som försökte komma in i det blev överfallna och jagade tillbaka till sina skepp av manliga fångar. Major Ross, som tyckte illa om guvernörens slapphet mot fångarna sökte upp honom för att protestera ursinnigt å sina mäns vägnar.

— Det måste tråkigt nog statueras exempel, sa Phillip till David Collins. Det är olyckligt och jag beklagar att det måste göras, men de här människorna förstår ingenting annat. De betraktar mildhet som svaghet.

Nästa domstolsförhandling, den 27 februari, blev ett försök att rätta till förhållandena.

Tre fångar — Thomas Barrett, Henry Lovell och Joseph Hall — förklarades skyldiga till konspiration för att råna kronans livsmedelslager och dömdes till döden. Sedan guvernören hade omprövat deras fall förvandlade han Lovells och Halls dödsdomar till förvisning, men fastställde domen mot Barrett, som var den fånge som hade blivit pryglad för falskmynteri i Rio de Janeiro. Innan dagen var slut hade ytterligare fyra missdådare dömts till döden för stöld. Order utfärdades till marinkårskompanierna och hela fånglägret att samlas för att bevittna häng ningarna.

Jenny tog plats tillsammans med de andra på ena sidan av den öppna fyrkanten med de beväpnade marinsoldaterna på sidan mitt emot.

Galgen var ett högt träd. Bredvid det stod en marinkårssergeant och två trumslagare, som hade fatt order att tjänstgöra som bödlar. Alla tre såg bleka och spända ut inför den uppgift som låg framför dem. Thomas Barrett — inte mycket mer än en ung pojke, trots sina meriter som förhärdad brottsling — leddes fram till foten av trädet av beväpnade vakter. Hans armar var bundna och han hade ett rep runt halsen.

Kaplanen, pastor Richard Johnson, gick vid hans sida i mässkjorta och läste ur sin bönbok. Ett sorl steg från åskådarna, men det tystnade genast när den dömde vände sig mot dem för att tala till dem.

Hans hållning var trotsig och rösten stadig.

— Tja, pojkar och — han bugade i riktning mot kvinnorna — mina damer ... nu ska dom göra slut på mej, som ni ser. Och tänker man efter så är det väl inget att säga om det, antar jag, sånt monster som jag är enligt dom som dömde mej. Nåja, jag är skyldig och jag säger intet om domen. Det var en rättvis rättegång jag fick. Men ta varning av mitt öde, mina vänner — ta varning av min död. Ska ni ut och sno så se till att ni inte åker fast. Pastor Johnson muttrade någonting och stirrade på honom med uppenbar bestörtning. Barrett flinade mot honom. För all del, mister Devil-Dodger, kan det göra er glad så anbefaller jag min själ till den allsmäktige Guden. Må han ha barmhärtighet med mej. Han vände sig mot sergeanten, vars kinder hade förlorat sista gnuttan av färg.

Hängningen utfördes erbarmligt illa. Kvinnorna skrek och männen svor medan Barretts kämpande kropp ryckte och snurrade och det spända repet slutligen kvävde honom. Guvernör Phillips ansikte var nästan lika vitt som den desperate sergeanten när han gav order om att de övriga avrättningarna skulle uppskjutas till nästa dag.

Och före solnedgången nästa dag samlades fångarna framför galgträdet igen tillsammans med marinsoldaterna. Det förkunnades att Daniels Gordons och John Williams dödsdomar inte skulle verkställas, eftersom guvernören hade benådat dem. De båda andra dödsdömda fångarna, James Freeman och William Shearman fördes ut på samma sätt som Barrett, under eskort och med kaplanen gående mitt emellan sig. Jenny såg att löjtnant Leach hade befälet över eskorten. Hon hade varken sett eller hört mycket av honom sedan hon kom i land, vilket hade varit en stor lättnad för henne. Frånsett att det ryktades om att det hade varit han som hade avslöjat den myteri komplott ombord på Alexander, där både fångar och sjömän hade varit inblandade, hade hon ingen aning om vad han hade gjort på spnare tid. När hon nu såg uttrycket i hans ansikte fick hon närmast en chock.

Han stod bara några meter ifrån henne. Hon kunde se hans ansikte tillräckligt tydligt för att kunna utläsa ett slags skadeglad tillfredsställelse, till och med välbehag, i det. Det var som om han såg fram emot det makabra skådespel han skulle bevittna med mer än bara ordinärt intresse. Hon upptäckte att den sergeant som hade visat sig vara en sådan klåpare till bödel dagen innan stod och väntade för att tjänstgöra igen. Hans ansikte var lika olyckligt som Leachs var förtjust.

James Freeman, en stor, grov karl i obestämbar ålder, stod under stegen med repet runt halsen, när den nyutnämnde profossen, kadett Henry Brewer — en man i femtioårsåldern, trots sin låga rang — steg fram till honom. Det såg ut som om han frågade fången om någonting. Freemans haka föll ner i mållös häpnad. Han svalde och stirrade på Brewers grova ansikte, som om han tvivlade på att han hade hört rätt. Profossen upprepade frågan. Den här gången nickade fången ihärdigt och marinsergeanten, som vid det här laget var våt i pannan av svett, tog av honom snaran och började linda ihop repet med skakande händer.

Kadett Brewer tog en taltratt och förkunnade med stentorsröst, att den dödsdömde James Freeman hade blivit benådad.

— Benådningen är förknippad med det villkoret att han tjänstgör som bödel under så lång tid som han finns i kolonin. På order av hans excellens guvernören är även domen mot Daniel Gordon för samma brott omvandlat. På grund av hans ungdom är inget villkor förknippat med hans benådning. William Shearman döms till trehundra piskslag med den niosvansade katten i stället för till hängning. Domen skall omedelbart gå i verkställelse. John Williams förvisas till South Cape på hans excellens guvernörens befallning.

Han sänkte taltratten och sa med normal röst till Leach:

— Mister Leach, var vänlig och se till att era män gör sin plikt — en man ska pryglas.

En dämpad Leach gav korthugget ordern. Sergeanten och hans två medhjälpare band fången Shearman vid korslagda pikar. Den niosvansade katten fördes fram i sitt alltför välbekanta röda fodral och de båda trumslagarna turades om att slå hundrafemtio slag. Då gav doktor White order om att bestraffningen skulle upphöra. Vid det laget var fången medvetslös och hans rygg förvandlad till blödande massa.

— Han kan få resten om en vecka från och med i dag, sa White till Leach. Var vänlig och överlämna honom till era vakter.

Prygeln var över och fångarna fick order om att skingras, medan marinsoldaterna marscherade bort. Melia tog Jennys arm.

— Det kommer alltid att vara likadant, Jenny, tror du inte det? Bestraffningarna, brutaliteten ... ingenting kommer att förändras, vad vi än gör. Hur hårt vi än slavar med vår odling kommer vi aldrig att bli fria.

— Det kommer i alla fall att hindra oss från att svälta, invände Jenny. Och från att bli sjuka.

— Om vi kan få någonting att växa, ja, suckade Melia. Vi har slitit i dagar i hettan och rafsat i jorden med de där eländiga hackorna och ändå är den knappast klar för sådd än — om vi ens kan få något att så.

— Det får vi, försäkrade Jenny. Jag har begärt det. Jag har bett om utsäde till ungefar ett halvt tunnland. Och, tillade hon, kapten Tench har sagt att jag kan ta gödsel från hans ...

— Gödsel? Melia stirrade chockerad på henne. Menar du att vi ska göra det själva? Oh, Jenny, ha förbarmande med mej — det kan jag aldrig i livet göra, inte ens för din skull!

Jenny log.

— För all del, sa hon. Du kan tömma fiskmjärdarna och lägga ut dem igen. Men jag tänker hämta den där gödseln om jag så ska göra det ensam; Jord kan inte producera skördar utan gödning och på vår jord ska växa vete och grönsaker. Det lovar jag dej att det ska göra om det så ska döda mej!

Gödseln hämtades och spreds under de båda närmaste dagarna. Den tredje dagen kom två manliga fångar med den utlovade säden. Jenny öppnade den första säcken och stirrade bestört ner i den. Hon mindes med smärta en morgon för länge sedan, när hennes far hade hittat det vete han skulle så uthällt på våt jord av lord Braxtons män. De här vetekornen var lika svällda och det fanns så mycket myror i uddens jord att de krälade i säcken och åt av de dyrbara vetekornen. Det skulle vara meningslöst att mylla ner dem i jorden.

— Var snälla och ta tillbaka de här, bad hon männen. Det är förstört. Det kommer inte att gro. Jag måste be dem om nytt utsäde.

Männen ruskade på huvudena och vände sig för att gå.

— Ta tillbaks det själv, flicka, muttrade den äldre av männen. Men du kommer inte att få nånting annat i stället — är det här fördärvat är allting fördärvat. Dom tror att det blev för varmt under resan och sen blev allting dränkt i vatten — och dom här satans myrorna har gjort resten.

Hade allt deras arbete varit förgäves? Jenny stirrade efter männen, när de gick, sedan såg hon på den bearbetade mörka, sandiga jorden och hennes beslutsamhet hårdnade. Med hjälp av Polly och några av de andra tog hon tillbaka säckarna till det bevakade förrådsskjulet. Efter åtskilligt upphetsat grälande fick hon i stället två säckar majs och några halvvissna fikon- och apelsinplanor, som nätt och jämnt hade överlevt resan från Goda Hopps-udden.

Kvinnorna planterade dem medan solen gick ner och Jenny tänkte på det vete hennes föräldrar hade sått med så stor möda på Long Wrekins magra hedmarker och bad tyst, medan hon arbetade.

— Gode Gud, låt dem inte dö! Käre gode Gud, låt dem bära frukt.

Samma kväll lämnade två av hennes medhjälpare henne för att återgå till lägret och en tredje, Ann French, som hade varit outtröttlig i sitt arbete, rymde med sin älskade, en manlig fånge, för att söka asyl hos Lapérouses skepp i Botany Bay.