© Ali Khan 2017
Förlag: BoD – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 978-91-7785-133-2
”En bild säger mer än tusen ord”, lyder ordspråket. Denna bild talar dock hela böcker fulla av sagor om mänsklighetens förfall, och en prislapp för värdet av den enskilda individen.
Bilden är tagen av Kevin Carter som är en Sydafrikansk fotograf som ägnade sitt liv åt att följa instabila områden, så som apartheids Sydafrika.
Själva fotot är taget i södra Sudan år 1993 då svält rådde i trakten.
Vad kan vi se på bilden? (bokens omslagsbild)
Jo, ett ganska utmattat landskap och något grönt nyans, men detta syns inte tydligt, i närvaron av den mörka klump som ligger på marken ihopkrupen, med en gam som står och väntar i bakgrunden.
Den mörka klumpen kan snabbt kännas igen, det är ett barn, en flicka. Bilden här skriker om mening. Det går inte att missa vad som är på gång. Gamen tittar på sin måltid, ett gråtande och armt barn som hukat sig av hunger och svaghet. Hon är utsatt och lämnad åt sitt öde, ihopkrupen i fosterställning med en önskan om att återinfinna sig i moderns mage.
Modern och fadern har inte lämnat henne frivilligt. Medan Kevin tar fotot, sträcker de sina hungriga armar, tillsammans med hundratals andra, mot FN:s flygplan, som har obetydligt lite ransoner av någon basföda.
Den lilla flickans öde förblev okänt, men vad spelar det för roll om hon överlevde eller blev mat till den där hungriga gamen? Detta hände trots allt för mer än tjugo år sen. Men trots det, får vi en stark reaktion. Vi vill att barnet ska överleva. Är det för att vi verkligen bryr oss? Eller är det för att bilden väcker vårt sovande samvete och våra instinkter?
Visserligen reagerar vi på bilder och sagor om medmänniskor i nöd och vi får likadana känslor för en kort reklamfilm om en isbjörnshona som kämpar för att rädda sin lilla hjälplösa valp på en liten drunknande isplätt. Vi påminns om myten om globaluppvärmning och växthuseffekten, den myt som vi alla är medvetna om men som vi inte tar riktigt på allvar. Det är en myt eftersom den förstörda miljön inte är uppenbar nu. Den förstörda miljön visas då och då något deprimerande i Sci-Fi- filmer (exempelvis ”The Day After Tomorrow”) eller i någon dokumentärfilm.
Men så ekar Cicero i mina öron när han säger "Nihil lacrima citius arescit" (inget torkar snabbare än tårar). Människan orkar inte vara ledsen allt för länge, glömskan ingriper här på gott och ont. Vi må tro att vi är intelligenta varelser men i själva verket är vi inte så värst intelligenta. Vi är snarare irrationella, känslomässiga och glömska.
Detta har sin förklaring. Evolutionärt behövde vi endast vara lite intelligentare än våra konkurrenter, så egentligen är vi bara litegrand smartare än andra djur.
Människan har dessutom inte utvecklats helt. I många avseenden beter vi oss exakt som andra djur, helt bortom vårt "förstånd" och även om vi har skapat oss idéer om tid och rum, återstår dessa dimensioner i idévärlden. Vi har helt enkelt inte kapacitet att tänka oss fullt ut i de dimensionerna samtidigt. Vi kan endast bry oss om egoti första och sista hand. Vi bryr oss om vår omgivning för det mesta, om det gynnar egot, annars inte. Det som händer det lilla barnet och isbjörnen är inte här. Det är inte vi. Den lilla svarta flickan är definitivt inte av mitt eget kött och blod. Det är där borta, långt ifrån vår säkra sfär. Det är flera tusen kilometer till nordpolens alltmer smältande is och ännu flera tusen kilometer bort till de svältande barnet. För att få bort problemet ur världen (vår värld), skickar vi lite pengar till någon hjälporganisation och sedan känner vi oss bättre för att vi tror vi har gjort vår del i att hjälpa till. Så för några dollar kan vi tysta ner vårt "plötsligt vaknande" samvete men detta löser inte problemet. Det lilla barnet blev middag för gamen, kanske inte just denna dag, hon kanske överlevde för att växa vidare i misär. Isbjörnen må ha simmat till en större is plätt denna dag för att sedan drunkna nästa gång när växthuseffekten smält mera is.
Vi blir dock väckta oavsett även om vi lyckas glömma bort misären i samband med vår lilla donation. Vår ringa donation räcker knappt för att betala ut lönen till hjälporganisationens egen personal och de verkliga ändamålen förblir olösta. Vi blir väckta av ännu fler hemska bilder på mer misär och nya väderprognoser som visar på hur naturens vrede ser ut.
Vi blir väckta av den ”hemska” nyheten om att några sjörövare lyckats beslagta ännu en fraktbåt i närheten av det afrikanska hornet. Filmen "Captain Philips" skildrar en sann historia om hur fyra somaliska sjörövare lyckas att med våld ta över hans skepp och sedan kidnappa honom och besättningen. Vi åskådare styrs genom filmen i hur befrielsen av den oskyldiga vita kaptenen gick till. Visserligen får vi en gnutta reflektion över hur dåliga levnadsförhållanden dessa somaliska kustfolk upplever, men det dominerade budskapet som Hollywood levererar är hur den vita mannen vinner till slut. Vi blir väckta av dåliga nyheter, misärbilder och filmer med någorlunda betydelsefullt budskap som försvinner snabbt i glömskan. När vi ser filmen om Captain Philips slår det sällan oss att filmen egentligen visar en liten spalt av en stor och komplex struktur av händelser. De "onda" somaliska sjörövarna blev "onda” efter att många stora och finademokratiska länder dumpade alla möjliga giftiga ämnen längs de somaliska kusterna och helt plötsligt blev det inte ett lönsamt yrke för somaliska kustbefolkning att fiska. Istället övergick de till att vara sjörövare. Captain Philips råkade vara på fel rutt denna dag så han må vara "oskyldig" men han är en del av det större nätverket som har skapat de "onda" somaliska sjörövarna. Captain Philips skepp åkte inte heller på miljövänligt bränsle, utan avgaserna från motorerna utgör en stor miljöbov. Så Captain Philips må vara "oskyldig" men hans skepp gjorde att en liten isbjörn i nordpolen inte fann en stabil is plätt då den smälte av växthuseffekten.
Vad jag vill säga är att allt egentligen hänger ihop. Vi, alla vi, varje en av oss, är både oskyldiga och skyldiga, samtidigt.
Vi lever långt ifrån i en perfekt värld och tyvärr är vi inte på väg mot en bättre värld!
Detta säger jag inte för att jag är pessimist. EOD1 (Earth Overshoot Day) har bara fallit med drygt fyra dagar per år sedan 1987. I år var det 2016-08-08 och alltså bara 218 dagar kvar, eller med enkel matematik, 53 år bort. För att vara helt sakliga, i början föll vi flera dagar än vad vi gjort de senaste åren. Vi har lyckats bromsa vårt fall, men vi faller fortfarande pladask och planlöst.
Vi vet aldrig om vi är nära punkten för instabilitet, en punkt där återvändo inte blir möjlig inom vårt tidsperspektiv.
Nej, jag är inte ute och cyklar. För dig som aldrig har hört talas om EOD så är det en dag på året där jordens förnybara resurser tar slut! Vilket betyder att från och med den 8:e augusti och året ut lever vi på jordens egna resurser. Allt vi förbrukar i en hel tredje del av året är sådant som aldrig kommer revideras!
Jag bryr mig om världen, både naturen och människan. Mitt livs mening är att filosofera, men oavsett vilket mål var och en av oss har, behöver vi tid, rum och möjligheter för att kunna leva upp till våra mål. Så det som jag bryr mig om är att det levnadsutrymmet förblir möjligt, både för mig och för alla andra. Det som jag tycker är viktigt här är att detta utrymme krymper, både för mig och varje annan person. Jag ser denna horribla vision klarare för varje dag, speciellt när de flesta fortfarande löper i samma spår, i en tävling om att vinna mot varandra istället för att vinna med varandra.
En vacker dag om ungefär 53 år kommer jorden inte orka med oss längre, då kommer allt att rasa. Då kommer ingen kunna leva upp till sina mål och då kommer vi "äta upp" jorden. Det blir vår näst sista middag innan vi övergår till kannibalism!
Självklart kan vi ta till oss radikala lösningar så som Hitler och nazisterna gjort förut. Vi kan börja peka ut vem som ska leva och vem som ska dö. Men detta är ingen lösning, någonstans inser vi att det är fel det vi gör. Vi kan inte vinna vår kamp genom att omvandlas till monster. Vi kan inte heller trolla fram en ny jord. Vi må vara väldigt olika i våra viljor och kapaciteter. Vi må vara fientligt inställda till varandra, men när allt kommer omkring har vi bara en värld att leva i. Att inte bry sig är det mest vanliga beteendet, men detta har vi faktiskt inte råd med längre. Vi kan inte bara blunda och tro att imorgon kommer bli bättre av sig självt. Imorgon är dagens skörd och vi måste så ett frö idag så vi har ett träd imorgon och frukt i övermorgon.
1 http://www.overshootday.org/, Google: Earth Overshoot Day
Jag är en stolt googleist. En vanlig obildad person som besitter en obefintlig mängd av kunskap om vad som helst. Jag söker mina sanningar från Google när jag väl behöver veta något. Jag är exakt lika intelligent som dig.
Jag väljer att inte forska vidare inom områden som statsvetenskap, nationalekonomi, miljö eller mänskliga rättigheter, inte för att jag inte orkar med det, utan för att jag inte ser någon nytta med att gå igenom samma akademiska spår som producerat onyttiga vetenskapsmän.
När jag bara nonchalant nobbar vetenskapsmän rakt av så här, är det inte för att jag saknar respekt eller hyfs inför deras verk. Men säg så här istället:
”Hade det regnat så hade asfalten varit blöt” (eget ordspråk). Hade vetenskapsmän varit till nytta, skulle det ha synts i verkligheten. Verkligheten består av distinkta grupperingar av aktörer som agerar för sin egen nytta och är helt ointresserade av andra aktörers åsikter. När jag är bland forskare och lyssnar till deras intelligenta dialoger, ser jag inte att de förstår hur det är där ute bland icke akademiker. Deras största målsättning må vara att göra världen bättre, men i verkligheten springer dessa personer från dag till dag för att skriva den där artikel som ska skickas till någon tidskrift som ska ge dem publicitet och erkänna deras vetenskapliga prestige.
Även om deras forskningsämne handlar om mänskliga rättigheter, spenderar de sällan tid med icke-akademiker för att diskutera de essentiella teorierna med dessa obildade människor. De kan inte bidra med något som forskaren inte redan kan. Själv gick jag omkring ett bra tag och trodde att utbildning gav upplysning. Jag trodde helt enkelt på att endast de utbildade kunde vara upplysta och därför kunde ta de bästa besluten. Men jag hade fel. Utbildning och upplysning är helt olika saker. Ju mer man forskar desto mer avlägsnas man ifrån de icke-bildade. Olika grupper lever i sina egna bubblor helt enkelt. Inom vetenskapen finns det strikta linjer att följa, lika strikta som järnvägen för tåget. Tyvärr är det en myt att vetenskapsmän är beredda att ändra på hela sin forskningsväg om de ser att den inte stämmer med verkligheten. I verkligheten fortsätter dessa vetenskapsmän att forska vidare inom samma spår men med lite modifikation.
Jag kan komma på många flera argument för att medvetet inte forska utan välja att vara "primitiv" tänkare, men viktigast av alla argument som stödjer min inställning är att varje människa är filosof oavsett vad hen har för utbildning, och det är med denna filosofi som jag för min dialog här. Jag skriver i befattning av den upplysta filosofen med exakt samma förutsättningar som vilken annan person, exempelvis du.
Jag hör inte till de få procenten av befolkningen som besitter de största ekonomiska resurser på denna jord och hade vi varit på Titanic skulle jag varit bland de som inte fick åka i livbåten.
Vid födseln levde jag i en medelinkomsttagarfamilj. Vi åt inte med silverskedar men vi hade åtminstone gott om mat och säkert tak över huvud. Vid kriget (andra Gulfkriget) blev min familj flyktningar och var väldigt fattiga och utsatta för livets svårigheter. I Moskvas förlamande vinterkyla hade vi inga beskyddande väggar och tak och i många dagar fick vi nöja oss med stenhårda brödbitar och ruttna grönsaker. Jag har själv upplevt hur arm en fattig människa kan vara. Är man hungrig så kan man bara tänka på överlevnad. Jag har sett mycket som jag vill glömma. Tack vara ödet fick jag komma till Sverige och bli en medborgare i detta fina land. Jag är tacksam för det goda livet jag åtnjuter men ännu mer för att jag fick växa upp här och lära mig att se på världen med relativt objektiva ögon.
Jag är inte fattig, men inte rik heller. Jag vet att fattiga inte kan förändra världen, men de rika då? Vad tänker de på? De är inte lika arma, men trots detta använder