© 2020 Ellinor Wikman
Illustration: Pernilla Ulldahl
Korrekturläsning: Kristina Bergqvist och Pernilla Wåhlström
Lektör: Mikaela Skantz
Förlag: BoD – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 9789180073097
Kära läsare!
Caisas resa är samlingsnamnet för min
trilogi. Denna bok innehåller:
Caisas resa hem
Caisas resa genom krisen
Caisas resa till kärleken
Trevlig läsning!
Ellinor Wikman, författare
Fredag, 7 juni, 2019
Min mobil föll till golvet, men ingen tog notis om det. Jag stod i ett hav av eufori och ville glädjas tillsammans med mina elever, men samtalet gjorde mig paralyserad. Det var min största sorg hittills i livet.
Dagen hade börjat bra, solen, fåglarna, blommorna, träden, och sjungande studenter på väg till sin sista dag som gymnasieelever. Jag hade följt dem i tre år, sett dem utveckla sitt språk, sett dem glada och ledsna, oroliga och hoppfulla. Hjälpt dem med CV till Volvo lastvagnar i Torslanda och detaljhandeln i Göteborg. Många av dem hade redan arbete, några av dem ville läsa vidare.
Jag fick ett vykort av några killar i klassen. De hade skrivit en lång text, där de tackade mig för allt stöd. En av dem hade arbetat natt på bandet på Volvo lastvagnar hela vårterminen, men ändå kommit till skolan varje dag och varit aktiv på lektionerna.
Dagen till ära hade en av de mest extroverta tjejerna i klassen kommit till skolan i vit klänning insvept i en enorm chilensk flagga. De röda, vita och blå färgerna lyste om henne och jag såg henne på långt håll. Det skulle gå bra för henne. Hon var mycket företagsam och driven.
Nu stod hon några meter ifrån mig, höjde flaggan i skyn, som en friidrottare som precis vunnit guld. En av hennes klasskamrater kom in igenom skolans entré och hon sprang för att möta henne med flaggan som en flygande drake bakom sig. När de kramades blev den åter igen en mantel.
Runt omkring mig fanns förväntansfulla ungdomar, som längtade ut i världen. Glädjen lyste i deras ögon men klumpen i min mage bara växte.
Min mobil låg fortfarande på golvet och jag böjde mig ner för att ta upp den innan någon av studenterna trampade på den. Det fanns ingen återvändo. Mamma var död. Caisa, din mamma är död, sjuksköterskans ord ekade inom mig.
Efter många års sjukdom orkade inte mammas kropp mer. Själen hade lämnat kroppen och lidandet var över. Jag hade fruktat den dagen telefonsamtalet skulle komma, den dag som nu var oåterkallelig. Jag befann mig i ett hav av glädje men inom mig gick jag sönder av sorg.
Martin väntade på mig på sjukhuset. Han satt utanför mammas rum och reste sig när jag kom emot honom. Han var samlad, som alltid. Jag visste att han snart skulle åka tillbaka till sitt arbete. Min bror hade berättat att han var beredd att arbeta hela sommaren för att nå sina säljmål och inte ens mammas sjukdom kunde stoppa honom. Kanske var det ett sätt för honom att glömma och gömma sorgen?
Han såg mig i ögonen efter att vi kramats. Vi sa ingenting till varandra, utan gick tillsammans in till mamma. Personalen hade gjort iordning henne och vid första anblicken såg det ut som om hon vilade. Det var som om hela rummet var upplyst av ett mjukt, gult ljus. Mammas ansiktsuttryck var lugnt och fridfullt. Hon var där, men ändå inte. Jag tog hennes hand som så många gånger förut, men den här gången var det annorlunda. Handen var kall och livlös, pulsen var borta och hon gnuggade inte tummen mot min hand, skulle aldrig mer gnugga tummen mot min hand.
Det var bara ett dygn sedan jag satt där vid hennes sängkant och höll hennes hand. Vi pratade länge och sa Jag älskar dig, när vi sa hejdå. Hade jag vetat att det var sista gången vi sågs hade jag gått tillbaka in i rummet och kramat henne en sista gång; tittat henne i ögonen och sagt det igen:
"Mamma, jag älskar dig!"
Tårarna gick inte längre att hålla tillbaka. Martin ställde sig bakom mig och la sina händer på mina axlar. Han hade alltid varit den mest självständiga av oss. Han stod på egna ben och tycktes inte behöva varken mamma eller pappa. Han klarade sig alltid. Jag hade svårt att förstå det, för mig var familjen viktigast och nu hade jag ingen familj längre. Jo, jag hade Martin. Jag la min hand på hans.
"Du kan gå. Det är okej. Jag klarar mig. Jag behöver nog vara ensam med mamma en stund. Kan du boka tid på begravningsbyrån?"
Jag tittade upp på honom och han nickade, pussade mig lätt på huvudet och torkade en tår från min kind. Snart hade han lämnat rummet och jag var ensam kvar. Jag berättade för mamma om min förmiddag med alla lyckliga studenter. Jag berättade hur stolt jag var över alla mina elever och hur jag hoppades att det skulle gå bra för dem i livet. Jag berättade allt för mamma, precis som jag skulle berättat om hon levde. Vem skulle jag berätta för nu?
Dagarna som passerade flöt samman och jag upplevde att jag tappade tidsuppfattninge. Så snart jag vaknade ville jag skicka ett sms och fråga mamma hur hon mådde. Ibland hann jag skriva några rader innan jag mindes. Det var overkligt att hon inte fanns längre och jag saknade besöken på sjukhuset. Om dagarna gick jag fram och tillbaka i lägenheten utan mål och mening. Ibland försökte jag göra nytta och vid ett tillfälle försökte jag städa mitt skrivbord. Jag fann en tom tejprulle och ville gå till köket och slänga den i plaståtervinningen. Jag tänkte att jag borde köpa en papperskorg att ha vid skrivbordet. När jag kom till köket kunde jag inte förstå varför jag hade en tom tejprulle i handen och gick tillbaka till skrivbordet igen och lämnade den där. Det tomrum jag upplevde efter mammas död var enormt och min hjärna samarbetade inte med mig.
Eleverna i årskurs tre hade tagit studenten, men våra elever i årskurs ett och två hade ännu några skoldagar kvar. Det var omöjligt för mig att gå till arbetet och mina kollegor fick täcka upp för mig och ta mina lektioner. Jag förväntades skicka mina lektionsplaneringar till dem, men det var svårt för mig att tänka klart. När jag ringde min rektor och berättade hur jag kände var hon förstående och försäkrade mig om att de skulle lösa undervisningen, trots att jag inte skickade planeringar för mina lektioner.
Martin såg till så att det praktiska fungerade. Han ringde och berättade att jag skulle infinna mig på begravningsbyrån i centrala Göteborg på onsdagen, fem långa dagar efter mammas död. Jag kände mig ensam och övergiven. När jag tog fram min kalender för att skriva in tiden för mötet hos advokaten såg jag alla gånger jag planerat in att besöka mamma under juni månad. Vid varje planerat besök hade jag målat ett rött hjärta. Helt och fint. Det borde vara brustet, ett hjärta som gått mitt itu.
Jag hade inte planerat någon resa under min semester, då jag ville vara tillsammans med mamma så mycket som möjligt. Istället började min sommar med sjukskrivning och en ledighet som kändes som ett straff. Om besöken hos mamma skulle raderas från min kalender vad skulle då finnas kvar? Vad skulle jag göra med min sommar?
Jag var glad att Martin var handlingskraftig och att mamma inte fruktat döden, utan berättat för oss hur hon ville ha sin begravning. Det var som om mammas död gjort mig handlingsförlamad. Ibland lyckades jag laga en enkel måltid, men när maten fanns på tallriken kunde jag inte förmå mig att äta. För att skingra tankarna och dämpa sorgen ville jag se Bonde söker fru, men jag kunde titta på ett helt avsnitt utan att minnas något efteråt. De få gånger jag besökte affären under den här tiden gick jag automatiskt till mammas favoritgodis och precis när jag skulle plocka ner godispåsen från hyllan mindes jag att hon inte längre levde. Det var som att få besked om hennes död om och om igen.
Onsdag, 12 juni, 2019
På begravningsbyrån valde vi mellan olika kistor och symboler. Vi enades om en vit kista och soluppgång med två flygande fåglar som symbol till dödsannonsen och gravstenen. Den kändes hoppfull, som om mamma flög fritt i en ständig soluppgång.
Martin hade bokat in allt på samma dag, så efter att vi ätit lunch tillsammans gick vi vidare till advokaten. Två syskon, som skulle dela lika. Jag var inställd på att mötet skulle vara snabbt avklarat och att jag skulle kunna hålla mina känslor i schack.
Mammas lägenhet var så gott som tömd och på väg att säljas. Den fanns i ett av de mer attraktiva områdena i östra Göteborg, så den skulle nog säljas utan problem. Mamma hade legat på sjukhus länge, brutits ner, ätits upp av cancern och vetat att hon inte skulle komma hem igen. Det var som om hon gjort allt för att underlätta för oss så att vi fick tid att sörja. Bilen var såld och alla möbler hade hon skänkt till välgörenhet.
Mötet hos advokaten var snart avklarat precis som väntat, men när vi skulle resa oss för att gå, så bad han mig att stanna kvar. Martin stannade upp mitt i ett steg och tittade frågande på mig och sedan på advokaten.
"Jag ringer dig sedan", sa jag.
Han hade bråttom iväg till jobbet och vi nickade ett hejdå till varandra innan han smet ut genom dörren. Jag hade varit hos advokaten tidigare tillsammans med mamma och Martin. Det var några dagar efter att pappa dött. Redan då hade mamma cancer, men hon låg inte på sjukhus och hon levde ett ganska normalt liv, bortsett från alla biverkningar hon fick på grund av cellgiftsbehandlingarna.
Jag satt på samma stol som jag satt på senast vi var där, lite till höger om skrivbordet. Mamma hade suttit i mitten och Martin till vänster. Kanske var det fem år sedan? Pappa hade testamenterat sin röda Audi till mig och advokaten hade gett mig nycklarna till bilen och i nyckelknippan satt en nyckelring i silver formad till ett C. Advokaten hade alltid gett ett lugnt och samlat intryck.
Jag flyttade mig bakåt i stolen igen och försökte fokusera, vara i nuet. Jag la armarna på stolens armstöd och tittade på advokaten. Han tittade ner i skrivbordet och plockade tillsynes planlöst med papper och mappar. Han flackade med blicken och verkade inte veta vad han skulle säga eller göra. Det förvånade mig och jag funderade över om det snart var dags för honom att gå i pension, kanske arbetade han på övertid.
Till slut tog han fram ett litet svart smyckeskrin i skinnimitation från sin skrivbordslåda. Jag hade aldrig sett det förut och jag hade svårt att tänka mig att mamma hade undangömda smycken som hon ville ge mig.
"Jag vill att du läser brevet i skrinet, men jag kan gå ut om du vill", sa advokaten och räckte fram den svarta lilla lådan.
Det var svårt att förstå vad som hände. Stämningen i rummet var förändrad och jag kände mig plötsligt osäker och ville inte vara ensam på hans kontor. Jag bad honom hämta ett glas vatten, men sa att han gärna fick vara i rummet medan jag läste. När jag öppnade skrinet fann jag ett brev och en poesibok. Mamma hade skrivit Caisa på framsidan av kuvertet. Hennes handstil var konstnärlig och snirklig som alltid. Jag märkte knappt att advokaten kom tillbaka in i rummet. Han ställde ett vattenglas på skrivbordet bredvid det svarta mystiska skrinet. Jag var helt tagen av stunden och förstod att brevet skulle innehålla hemligheter. Jag öppnade och började läsa.
Kära Caisa,
Min förstfödda, min enda dotter.
Jag borde förstås ha berättat det här för dig när jag levde, men ju längre tiden gick, ju närmare slutet jag kom, desto svårare blev det. Jag önskar att vi kunnat prata om det här, men jag kunde helt enkelt inte. Till slut var jag för svag och till mitt försvar är jag oerhört glad att jag var stark nog att kunna skriva detta brev. Förlåt för att jag inte berättat det här tidigare Caisa.
Som du säkert minns så bodde jag i Dalarna innan jag flyttade tillbaka till Göteborg och träffade Max. Jag bodde i ett hus utanför Falun i ett litet samhälle som heter Korsnäs. När jag träffade Max, så var jag redan gravid. Du fanns redan i min livmoder. Max är inte din pappa.
Jag tittade upp på advokaten och han nickade bara. Jag kände mig tom, förvirrad och lurad. Jag hade levt med Max hela livet och alltid sett honom som min pappa, men han var bara Martins pappa, inte min. Rummet snurrade och jag drack lite vatten för att orka läsa vidare.
Jag träffade din pappa när jag var sjutton år. Jag sa upp mig från mitt arbete i Göteborg och flyttade till Dalarna. Det var en fantastisk tid, men väldigt intensiv och alldeles för kort. Vi var verkligen lyckliga och det var härligt att leva med en man som var så filosofisk och levnadsglad.
Din pappa heter Niklas.
Vår kärlekssaga blev kort eftersom Niklas tyckte om att vara förälskad och hade svårt att begränsa livet till en tjej. Han var alltid ärlig och när han hade träffat Inga-Lill, så berättade han det för mig samma kväll. Vi var i hans systers hus i Korsnäs. Jag la mig på sängen, la min hand på min mage, kände dina sparkar. Jag frågade honom vem han ville leva med, mig eller Inga-Lill. Han svarade att han kände starkt motstånd till att binda sig. Han ville leva ett intensivt liv och möta alla människor han skulle möta. Han sprudlade av liv och ville ut på äventyr. Han var inte redo att bli pappa. Stanna upp och leva i tvåsamhet ingick inte i hans livsplan.
Jag packade mina väskor och han körde mig till Falun. Han följde mig till bussen och gav mig poesiboken, som ligger i skrinet. Han brukade läsa för mig och dig på kvällarna. Han la huvudet mot min mage och läste dikter för dig.
Han älskade dig Caisa, men han kunde inte leva instängd, som han uttryckte det.
För tio år sedan fick jag ett telefonsamtal från Niklas syster, din faster, Hilma. Din pappa hade omkommit i en bilolycka och när han inte fanns längre, så blev det plötsligt svårare för mig att berätta om honom.
Du var tjugo år och mitt uppe i dina studier till lärare pä Göteborgs universitet.
Vem vet vad som är rätt och fel. Nu blev livet så här och jag är glad att jag orkade skriva det här brevet till dig, min vackra, kloka förstfödda.
Min dotter, jag älskar dig!
Mamma Eva
PS
På baksidan av brevet finns kontaktuppgifter till Hilma. Hon väntar på att du ska komma till Korsnäs och hälsa på henne. Du klarar det här Caisa. Det vet jag att du gör. Glöm inte att vi växer i möten med andra människor. Glöm aldrig det. Älskar dig! /Mamma
Jag mindes inte spårvagnsfärden hem, men jag mindes studenterna som fanns överallt. I Göteborg firades studenten på olika gymnasieskolor under hela maj månad och ända in i juni. Jag visste att mina elever tagit studenten för flera dagar sedan, trots det undrade jag om jag inte skymtade dem på ett lastbilsflak. Tiden var ur led och det kändes som om jag var i en annan värld, där allt var annorlunda. Var det möjligt att jag hade en pappa som hette Niklas, som omkom i en bilolycka för tio år sedan? Mammas ord i brevet virvlade runt i mitt medvetande. Information som var svår att ta in. Allt var overkligt och främmande.
Jag la mig på sängen med skorna på och sov en lång drömlös sömn. När jag vaknade var det mörkt ute och jag hade flera missade samtal på mobilen. Det var Martin som ringt mig åtta gånger. Det var olikt honom. Vi brukade kommunicera via mamma. Jag frågade henne hur Martin mådde och hur det gick för honom på jobbet och kanske gjorde han likadant. Nu fanns det ingen som kunde berätta och vi var tvungna att ta tag i vår relation. Jag kunde inte förmå mig att ringa tillbaka, utan bestämde mig för att skicka ett sms:
Mamma hade hemligheter.
Jag berättar mer imorgon.
Kram syrran.
När jag hade skickat sms:et insåg jag att Martin kanske redan visste; mamma kanske redan berättat för honom? Men inte för mig. Det svartnade för ögonen. Jag behövde mat och frisk luft. Som i en dimma tog jag mig ner till pizzerian på andra sidan gatan. För att inte tappa verklighetsuppfattningen bestämde jag mig för att inte ta med mig pizzan hem, utan äta den på pizzerians uteserveringen. Efter att ha vandrat fram och tillbaka i min lägenhet i flera dagar behövde jag vara bland människor och se att de flesta av dem levde sina liv som vanligt, medan mitt liv var på paus.
Jag hade inte ätit ordentligt sedan mamma dog och tvingade mig att äta pizzan. Den doftade gott, men jag åt i små tuggor annars var det svårt att svälja. Jag tänkte på jobbet och insåg att det var omöjligt för mig att arbeta de sista två arbetsdagarna som var kvar av terminen. Jag skrev ett långt sms till min rektor. Jag berättade att mammas begravning var på fredag och att jag behövde sjukskriva mig fram till semestern. Hon måste haft telefonen i handen för hon svarade inom några minuter. Hon beklagade återigen sorgen och skrev att hon tyckte att jag gjorde rätt som stannade hemma. Jag kände mig lättad över att få skriva om min sorg till någon, samtidigt insåg jag hur tragiskt det var att jag berättade för min rektor via ett sms och inte för en vän eller Martin.
Torsdag, 13 juni, 2019
Jag vaknade med ett ryck. Jag hade somnat i soffan och drömde att jag och mamma grälade. Det var ingen lågmäld diskussion, utan gap och skrik. Något jag aldrig hade varit med om varken med henne eller någon annan.
Mamma var fullt frisk i drömmen och hon stod på en balkong och skrek på mig där jag stod på gatan:
"Ta dig samman. Hur tror du det känns för mig? Kan du inte tänka på någon annan än dig själv?
Hon var så arg att det kändes som om hon var beredd att kasta ut mina kläder på gatan. Jag var kallsvettig när jag vaknade och drömmen dröjde sig kvar även efter att jag duschat. Jag hade aldrig svarat henne, stod bara där på gatan och tittade på henne, chockad över att hon var så arg på mig.
Efter ett besök i blomsteraffären sjönkjag ner i min vita soffa och funderade över vilka kläder jag skulle ha på mig på begravningen, samtidigt som jag målade naglarna i en diskret ljusrosa färg. Den röda rosen som jag skulle lägga på mammas kista stod i en vas på hallbordet. Jag såg den i ögonvrån. Bredvid vasen stod det svarta skrinet. Jag hade bestämt mig för att vänta med att läsa poesiboken tills efter mammas begravning.
Det var dags att ringa Martin. Han hade rätt att få veta och jag var spänd över att höra om mamma berättat allt för honom. Om hon gjort det skulle det bli svårare för mig att förlåta henne, men jag behövde veta.
När jag berättade för Martin att jag inte var Max biologiska barn blev han alldeles tyst. Då förstod jag att han inte visste, mamma hade inte berättat. Jag läste delar av mammas brev högt för honom.
"Det är klart att du ska åka och träffa din faster", sa han. "Jag ska ändå bara jobba. Res dit."
När vi avslutade telefonsamtalet kände jag mig lite lugnare. Det var en lättnad att inte Martin varit delaktig i mammas hemlighetsmakeri. Min ilska över mammas sätt att hantera allt på hade minskat något, men jag var fortfarande arg och känslorna väckte skuld och skam inom mig. Jag ville inte känna så på hennes begravning. Jag ville sörja, utan ilska. Därför bestämde jag mig för att boka tid för att prata med prästen som skulle begrava mamma. Jag fick en tid senare samma dag.
Det var en solig eftermiddag när jag tog spårvagnen till kyrkan för att samtala med prästen. Jag ville förlåta mamma för att hon inte berättat om min biologiska pappa när hon levde. När vi träffades i församlingshemmet, var det dagen innan mammas begravning. Prästen hade tänt stearinljus, ordnat te och lagt fram kakor på ett fat. På bordet mellan oss fanns ett paket med näsdukar och jag förstod att jag inte var den enda som var i behov av samtal med en präst.
Jag berättade om mina känslor av besvikelse och ilska över att mamma inte berättat för mig om min biologiska pappa.
"Jag trodde att vi stod varandra så nära. Jag berättade allt för henne och trodde att hon berättade allt för mig, men jag hade fel."
"Vad är det som gör dig arg och besviken?" frågade han.
Jag funderade en kort stund och svarade att jag inte tyckte om att mamma undanhållit mig information om min pappa i trettio år. Kunde jag förlåta henne? Vi pratade vidare om min familj, den familj jag växt upp med och plötsligt sa prästen:
"Försök att se dig själv som barn tillsammans med mamma Eva, pappa Max och lillebror Martin. Var information om en annan pappa något som du behövde veta då?"
Frågan överrumplade mig och jag såg för min inre syn flera tydliga minnen från min barndom. Borås djurpark, Liseberg, jag ridandes på Max axlar. Lycka, samhörighet och familjeliv. Nej, han hade rätt. Jag skulle blivit osäker om jag fått veta att Max inte var min pappa. Jag hade nog känt mig utanför och annorlunda.
"Förlåtelse är något stort och helande. När du förlåter din mamma, så kommer du uppleva en frihet, som är läkande. Du kanske inte kommer hinna förlåta henne helt och fullt innan begravningen, men mitt allra bästa råd till dig är att förlåta. Jag skulle gärna vilja berätta om Jesus för dig innan du går. Jag tror att Jesus tankar kring förlåtelse kan ge dig perspektiv på din situation."
Och så började han berätta om när Petrus, en av lärjungarna, frågade Jesus hur han kunde förlåta någon som svikit honom många gånger. Jesus hade förlåtit samma man sju gånger och svarade att han var beredd att förlåta honom sjuttiosju gånger. Prästen tog min hand en kort stund och sa:
"Det kan vara svårt för oss människor att förlåta, men livet känns mycket lättare när vi förlåtit."
När jag kom hem tog jag fram ett fotoalbum med foton från när vi var små. Jag tänkte mycket på mitt samtal med prästen. Insikten om att jag som barn inte hade mått bra av att få veta att Max inte var min biologiska pappa hjälpte mig mycket. Den kvällen ramade jag in ett foto på vår familj, som jag placerade på mitt nattduksbord. När jag släckte för natten sa jag godnatt till mamma och Max och kommande dag skulle jag och Martin ta ett sista farväl av mamma.
Fredag, 14 juni, 2019
Jag bar den röda rosen i min hand och la min andra hand på mammas vita kista. Martin stod vid min sida och höll en hand på min rygg, min lillebror kändes som en överbeskyddande storebror. Trots att jag var tagen av stunden var jag medveten om hans närvaro och hans förmåga att få mig att känna att vi var där tillsammans, sörjde tillsammans.
Under den tid som mamma varit sjuk, hade jag ofta funderat över hur jag skulle reagera känslomässigt den dag mamma begravdes. Jag hade spelat upp många olika scenarier. Skulle jag gråta hysteriskt? Skulle tårarna aldrig ta slut? Skulle jag vilja gråta men inte kunna? Nu stod jag vid hennes kista och mina funderingar besvarades, min gråt var stilla och jag kände mig redo att ta farväl, samtidigt som jag inte ville något hellre än att hon skulle komma tillbaka. När jag la rosen på mammas kista kände jag att jag förlåtit henne.
"Jag älskar dig mamma!"
Midsommarafton, fredag, 21 juni, 2019
Första gången jag ringde Hilma var det gråmulet utanför fönstret och många midsommarfirare överraskades med regn i Göteborgs skärgård. Jag var bjuden på två midsommarfester. Den ena hos kollegor och den andra hos mina och Martins gemensamma barndomsvänner. Jag hade tackat nej och hade inte träffat någon under den vecka som passerat efter mammas begravning. Jag hade packat upp de få av mammas tillhörigheter som vi sparat och placerat dem i min bokhylla.
Det var nervöst att ringa till min faster, men nervositeten försvann så snart Hilma började prata.
"Här är det sol och midsommarmaten står och väntar på ett bord ute på altanen", sa hon på klingande dalmål.
Det kändes inbjudande och jag såg framför mig hur jag och Hilma åt färskpotatis och sill tillsammans. Vi bestämde att jag skulle komma och hälsa på. Jag hade så många frågor, men ingen av dem kändes rätt att ställa vid ett telefonsamtal.
"Vad ska jag ta med mig?" frågade jag istället. Hon svarade att allt fanns i huset, så jag behövde bara packa kläder och tandborste.
"Tandkräm finns", sa hon och skrattade. Det var ett varmt och hest skratt. Kanske var hon rökare? Oavsett så verkade hon lika levnadsglad som mamma beskrivit min biologiska pappa.
När vi lagt på kände jag mig osäker på om jag verkligen skulle resa. Å andra sidan hade jag inga andra planer för sommaren och utan mamma i stan, så kändes Göteborg tomt och trist. Jag bokade buss från Nils Ericsonterminalen till Falun måndagen efter midsommarhelgen.
Måndag, 24 juni, 2019
Martin följde mig till bussen. Det var en varm sommardag och några rumänska kvinnor flätade korgar utanför ingången till bussterminalen. Jag fick en plötslig ingivelse och köpte en av korgarna i present till min faster. Min bror tittade på mig som om jag blivit tokig. Jag förklarade för honom att jag var på väg till ett hus i skogen. Han skrattade och skakade på huvudet. Trots hans skepsis, så var jag fast besluten om att korgen faktiskt var en riktigt bra gåva till min faster. Det kändes ändå märkligt, men helt rätt att ta med korgen in i bussen och lägga den på hatthyllan tillsammans med mitt övriga bagage.
Jag förstod att mina märkeskläder inte skulle imponera på min faster, som bodde på landet och säkert inte brydde sig om eller visste något om senaste modet, men jag kunde ju inte köpa en ny garderob bara för att passa in.
Bussresan var lång och innehöll många stopp i Värmland och Dalarna. Jag hade ännu inte läst poesiboken som mamma och pappa läst tillsammans. Jag hade planerat att läsa den under bussresan till Falun. När jag öppnade den lilla boken, så stod mammas och pappas namn på insidan av pärmen. Jag strök med pekfingret över namnen och såg att det var mammas handstil. Eva och Niklas, 1988 var skrivet med blått bläck och mammas snirkliga och konstnärliga handstil. Mina kinder tårades.
Dikterna i boken var korta och jag läste dem utan entusiasm. Det förvånade mig, eftersom jag förväntat mig att känna någon slags samhörighet med åtminstone mamma, men dikterna kändes inte som mamma. Det var djupa dikter och många var svåra att förstå. Vad jag visste hade hon aldrig läst poesi under vår tid tillsammans och det kändes underligt att det enda hon hade kvar efter min pappa var denna bok.
Jag läste vidare och utan att riktigt förstå vad som hände, fastnade jag för en dikt skriven av Karin Boye. Jag läste den om och om igen.
Nya vägar
Här går nya vägar.
Låt oss vandra fromma.
Kom, låt oss söka
någon ny och vacker blomma.
Kasta det vi äger!
Allting nått och färdigt
livlöst oss tynger,
dröm och sång och dåd ej värdigt.
Liv är det som väntar,
det man ej kan veta...
Kom, låt oss glömma!
Låt oss nytt och fagert leta!
Karin Boye
Jag fascinerades av dikten och kände oväntad samhörighet med min pappa. Trots att jag visste att det var Karin Boye som skrivit dikten, kändes det som pappa skrivit den till mamma. Det var inte svårt att förstå att Niklas gjorde mamma nyfiken på ett liv i Dalarna med alla dessa ord om nya vägar. Jag föreställde mig att det var så deras relation var till en början, att de kastade sig ut och hoppades på att starta något nytt och beständigt tillsammans. Så snopet för mamma att få veta att han inte ville stadga sig. Hon som lämnat allt och flyttat till Korsnäs för hans skull. Vad jag önskade att jag skulle kunnat prata med henne om hennes känslor i den stund hon förstod att han inte ville bilda familj. Hade det varit självklart för henne att resa hem till Göteborg? Vilket stort steg att välja att uppfostra mig ensam. Jag var tacksam att hon träffat Max, så att jag fick växa upp i en kärnfamilj och att jag fick en bror.
När vi passerat Karlstad, somnade jag med ett leende på läpparna. Jag vaknade till vid ett och annat busstopp, men somnade om. Det var inte förrän i Borlänge jag vaknade på riktigt, bussen gjorde en kraftig inbromsning och korgen till Hilma föll i golvet. Den var välgjord och klarade fallet bra. Jag böjde mig ner för att plocka upp den och önskade att jag skulle hinna köpa något att fylla den med innan jag träffade henne.
Jag hade inte behövt oroa mig. Min faster var försenad och jag hade gott om tid. Först gick jag till mataffären för att köpa frukt att lägga i korgen. Sedan gick jag vidare till blomsteraffären bredvid biografen intill ån i Falun.
"Vilka blommor ska jag välja?" frågade jag mamma med en viskning. Precis då kom en man i min egen ålder in i butiken och sa att han ville köpa tulpaner. Det fanns knippen med tulpaner i samma färg, men det fanns också tjugo tulpaner i olika färger i en och samma bukett. Jag bestämde mig för de tjugo olik färgade och mannen valde ett knippe lila tulpaner.
Han var längre än jag och doftade svagt av aftershave. Han betalade före mig och jag stod bakom honom och väntade. Påminde inte hans aftershave lite om den Max brukade använda?
Hur lång var min riktiga pappa? Vad hade han för klädsmak? Hur såg han ut? Vad gjorde honom glad? Vad gjorde honom ledsen?
Min pappa Max var hundraåttio centimeter lång och hade nästan alltid vit skjorta och svarta byxor. Hans vänner var hans anställda och med tiden blev de också som en familj för oss. Hans företag var litet och familjärt, en advokatbyrå med få anställda. Pappa hade ofta brun hy, eftersom han älskade att vara ute i naturen. Han fick tidigt grått hår, men det störde honom inte. Jag tror att han tyckte att hans bruna hy och hans gråa hår passade bra tillsammans. Han hade tydliga skrattrynkor vid ögonen och blev glad av god mat och djupa samtal. Han blev ledsen när han hörde om barn som farit illa. Jag mindes speciellt en gång, när vi såg ett program om en tjej, Elisabeth Fritzl, som varit instängd i en källare. Det sårade pappa djupt och plågade honom i flera år.
Hilma svängde in på torget i en röd Volvo 740. Jag var helt säker på att det var hon, men kunde inte förklara varför, det var bara en känsla. När hon parkerat bilen och klev ur såg jag en av de mest färgglada kvinnor jag mött. Lager på lager, kjolar och blusar. Jag kunde inte annat än le.
"Här", sa jag och räckte fram korgen med frukt och tulpanerna. Hon blev så förtjust att hon till en början glömde att krama mig eller ta i hand för att säga hej. Istället ställde hon korgen på marken och tittade på tulpanerna en och en, som för att njuta av alla färger. Efter en stund tittade hon upp på mig och sa:
"Tack, så roligt att du är här." Rösten var hes och glad. När vi kramades försvann mina tankar om att hon var rökare. Det fanns ingen röklukt varken i håret eller kläderna. Både hennes röst och person utstrålade sprallighet och den hesa rösten kändes som en del av hennes personlighet. Dalmål var verkligen charmigt.
Vi åkte direkt till Hilmas hus. Vi svängde in på en grusväg och ju närmare vi kom huset desto smalare blev vägen. Tills slut körde vi på en skogsväg. Jag förväntade mig att komma fram till en liten stuga, men istället fick jag se ett stort, gammalt rött hus mitt ute i skogen. Det var en faluröd byggnad med vita knutar och vitt spröjs i fönstren, sex små rutor i varje fönster. Vi parkerade utanför huset. På farstutrappan satt en bondkatt och på den nyklippta gräsmattan spatserade höns omkring. Det var idylliskt och jag såg framför mig att korgen skulle passa bra på trappan bredvid katten. Kanske skulle den gilla att ligga i den? Det pirrade i magen av förväntan och jag undrade om det var så mamma kände när hon kom till huset i Korsnäs för första gången.
Hilma visade mig rummet, där jag skulle sova. Det var på andra våningen och möblerna var gamla och slitna, men utsikten var fantastisk. Jag förstod att huset förmodligen var sig likt från den tiden som mamma bodde där, ingen renovering och inga nya möbler. Det var som om Hilma läste mina tankar och när jag såg mig om i rummet sa hon:
"Ja, jag har det inte så gott ställt och jag har inte köpt nytt. Den där sängen tillhörde Niklas. Du får vänja dig vid att jag är lite frispråkig, men det är då helt säkert att det var i den där sängen som min bror lyckades få din mamma på smällen."
Jag kände hur jag rodnade. Det var lite mer information än vad jag behövde veta. Plötsligt insåg jag att tacka ja till inbjudan till Hilmas hus kunde innebära tusen nakna sanningar, som jag inte på långa vägar var beredd att höra. Men insåg att jag kanske aldrig skulle bli beredd.
Hilma väntade på en reaktion från mig. Det enda hon fick var rosa kinder som gjorde att jag kände mig som en pryd kvinna från stan.
"Ja, jag har tydligen det här huset att tacka för att jag finns", sa jag generat och frågade om det var okej att jag tog en dusch.
Badrummet var mossgrönt från golv till tak. Till och med toaletten, bidén och tvättfatet var mossgröna. Det fanns inget duschdraperi till badkaret och det kändes som om jag skvätte vatten över hela badrummet när jag duschade. Jag försökte tvätta min kropp och mitt hår mestadels sittandes på knä, men lyckades inte riktigt.
Det behövdes en handduk för att torka mig och en handduk för att torka golvet. Jag ångrade att jag inte hade packat mitt Lexingtonbadlakan. Hilmas handdukar var i minsta laget, slitna och sträva mot huden.
När jag kom ner till köket hade det börjat skymma ute och Hilma hade släckt ner i huset och tänt levande ljus på köksbordet. Hon bjöd på smörgås med ost och gurka och berättade stolt att hönorna värpt ägg och att jag kunde få stekta ägg till frukost om jag ville. Jag satte mig i den blå allmogesoffan och såg att det fanns ett matchande hörnskåp intill soffan.
Jag hade många frågor om pappa, om Niklas, men jag kunde inte förmå mig att ställa någon av dem. Jag behövde natten på mig att smälta alla intryck.