Inledning
Hösten är här och jag flyr för en helg. Jag flyr från stadens stress och avgaser, flyr till den ö som jag älskar bortom allt annat på denna jord.
Efter en ganska lång resa går jag iland. Det är som om jag byter skepnad och blir en annan människa bara jag kommer hit. Jag har varit här många gånger och känner samma befriande frihetskänsla varje gång. Måsarna skriker, de små röda trähusen ligger på rad nere vid hamnen, båtarna ligger väl förtöjda vid bryggorna och den välbekanta doften av tång och fisk finns där.
Det är precis som i somras, fast nu är det höst och kallt. Jag är här med mina vänner för delta i segelsällskapets höstträff. Det är härligt med vännernas gemenskap men jag har alltid ett visst behov av ensamhet. Speciellt här och nu. Jag har något jag måste utföra innan kvällens fest.
Jag skyndar till andra sidan av på ön. Först till badbryggan. Där blir jag sittande och tittar ut över havet. Det blåser upp. Svarta moln finns på himlen och havet skummar. Det känns som ett vredesutbrott, mitt vredesutbrott som jag så länge behövt bli av med.
Nu är jag lugn och tillfreds igen. Jag behövde bara titta på, resten skötte naturen själv om. Jag är av med min vrede och besvikelse som jag så länge har behövt bli av med så nu är det bara att fortsätta. Min inre röst säger mig vart jag ska. Jag lyder och skyndar dit. Ut på ljungheden. Jag slänger mig ner på marken och tittar upp emot himlen som plötsligt har blivit klarblå. Jag tittar ut över havet som nu är stilla. Jag kan vara här hur länge som helst. Havet renar min kropp och själ och jag kan börja tänka klart igen.
Jag lägger mig på mage och börjar skriva min bok.
Många vet att jag skriver men ingen vet att jag sedan ett par veckor tillbaka har bestämt mig för att börja skriva här och nu. Jag skriver om honom som jag minns som den här sommarens prins.
Röda löv på frostig kvist
Sommarens slut känns trist.
Himlen hög och ren
Timmen är sen.
Nog är väl hösten fager?
Med solens röda klara sken och
Stormen som över havet drager.
Fager var han också.
Sommarens prins.
Han som bara nu i minnet finns.
Det är svårt att skriva med vårens och sommarens känsla nu när hösten är här. Men visst minns jag honom som en varm sommarvind. Han kom som en vårvind.
Hans spelande händer.
Hans spelande händer,
Han och hans musik
har fått mig att åter
börja skriva vad jag känner.
En plats i mitt hjärta.
Han har fått en plats i mitt hjärta
Och här i min hjärtas bok.
En plats för den vän han är.
Kanske fel att säga kär.
Ja, första gången jag skrev dessa rader var det verkligen fel att kalla mina känslor för honom kärlek. Men vad jag inte heller visste då var att jag bara ett par veckor senare skulle komma att verkligen älska honom.
Nu är han borta ur mitt liv men jag kommer alltid att minnas honom som en mycket speciell person i mitt liv.
Han tog mig med mycket stor förundran. Visst hade jag tittat på honom under de veckor vi lärt känna varandra och blivit goda vänner. Vi kom snabbt varandra väldigt nära och jag kände stor tillit till honom.
När jag träffade honom hade mitt känsloliv förövrigt gått i baklås. Han var den första på länge som jag kunde krama om utan att det gjorde ont i mig, detta efter att ha förlorat min stora kärlek. Men jag hade aldrig ens lekt med tanken att det skulle kunna bli något mer än så. Kombinationen av vetskapen om hans sambo och att han verkade vara en sådan kille som aldrig skulle komma på tanken att ens titta åt någon som mig för att jag sitter i rullstol gjorde att jag inte tänkt mig det.
Jag skrev ändå ett brev till honom för att tala om att jag var glad för vår nyvunna vänskap. Då skrev jag så här.
Hej!
Tack för igår! Jag har så mycket jag vill säga dig så jag vet inte vart jag ska börja. Du är en fin kille. Det är kanske dumt att vara så ärlig men jag tycker du är härlig. Jag vågar bara inte bli kär.
Men du, glöm aldrig att jag inte är rörelsehindrad i mitt känsloliv Ibland är det svårt. Gråt, är tyvärr inget att göra åt. Men igår blev jag påmind om att det trots allt är vår. Kul att du och min kompis var med på festen. Den var väl inte precis bäst i test. Men det är sånt man aldrig vet i förväg .
Tillbaka till igår kväll. Jag ville men vågade inte fråga dig om vi skulle dansa. Vågade helt enkelt inte chansa. I bilen hem fick jag luta mig mot dig. Det var en härlig känsla. När jag började leta din hand så tog du min hand i din. Jag blev förvånad för det hade jag inte väntat mig. Det var så skönt att sitta där hand i hand med dig hela vägen hem. Innan du släppte min hand tryckte du den lite extra, liksom ett tyst hej då. Jag väntar mig inget. Vill bara tacka för igår och säga att det är du som gör livet värt att leva den här våren.
Han blev glad och sa:
– Det är klart att jag är din vän . Det lät som en vacker sång för bra för att vara sann
Något händer. Vindarna vänder om så bara för en kort tid så får jag sinnesfrid. En vintersaga så vacker.
Vänner, däribland många vackra unga män. Fart och fläkt. Skoter, pulka och hundspann.
Så rätt vad det är kommer jag ifrån gänget till frid och lugn till fjäll och vattenfall. Det är så vackert så det nästan gör ont. Om det inte vore för att jag har så ont om tid nu så skulle jag kunna bli sittande vid vattenfallet. Jag skulle kunna sitta där och rena min kropp och själ. Jag känner också att det skulle vara ett bra ställe att sitta och skriva på. Men inte nu utan en annan gång. Jag får nästan samma naturkick här vid vattenfallet som jag brukar känna på min paradisö. Jag känner att jag måste komma tillbaka hit flera gånger. Dels en vinterdag som nu och dels någon sommardag.
Men nu måste jag och min vän börja gå tillbaka till de andra. Men då kommer en av killarna och tycker att vi ska bli med till en isgrotta. Det är jättesvårt att ta sig dit med rullstol så min vän och killen som kom och hämtade oss får kämpa halvt ihjäl sig för att jag ska få komma dit. Det känns jobbigt. Det är inte många gånger i mitt liv jag varit irriterad på att jag inte kan gå men nu är jag det. Men det tillåter jag inte mig själv att visa nu. Nej, det minsta jag kan göra nu är att visa mig glad och innerligt tacksam för att de släpar på mig. Äntligen där är det, det underbaraste jag varit med om. Snart måste vi tillbaka till de andra.
Sista kvällen med gänget blir det fest och dans. En av killarna kommer fram och vill dansa tryckare.
Sedan kommer en annan kille fram och säger:
– Är det min tur nu?
Jag blir jätteförvånad men glad. Han som frågar har jag blivit kompis med men aldrig tänkt på något annat. Han har ju mest varit gängets clown. Men visst blir jag glad när han vill dansa så jag säger:
– Okej.
På dansgolvet händer det något. Jag känner att jag har massa känslor för honom som jag inte hade en aning om och det visar sig vara ömsesidigt. Jag kan inte fatta det men det är härligt. Resten av kvällen och natten är vi oskiljaktiga. Är vi inte på dansgolvet så sitter vi tätt tillsammans vid baren. Vi sover också tillsammans denna natt, det lilla vi nu hinner sova. Han är så underbar så jag kan inte fatta att det är sant.
På morgonen ska vi försöka dölja vårt förhållande för de som inte redan vet. Det blir en snabb puss i hissen när ingen ser. Så fort jag blir ledig kan jag inte hålla mig ifrån honom längre så jag skyndar mig ner till baren där jag vet att han är. Vi sitter där så länge vi kan. Vi kan inte låta bli varandra. Nej, vi rör vid varandra nästan hela tiden.
En stund innan vi ska påbörja vår hemresa grips jag av panik. Tänk om jag aldrig mer får se honom. Jag måste säga något till honom. Vi går undan och blir ensamma en stund. Jag berättar för honom hur rädd jag är att han inte kommer att höra av sig.
Han säger:
– Jag kommer visst att höra av mej.
Men sedan tillägger han något som gör mig ledsen.
– Jag vill gärna träffa dej och göra roliga saker med dej men inget mer.
Jag blir ledsen men också arg på mig själv. Hur kunde jag ta så mycket förgivet? Vi har ju bara haft en natt tillsammans. Men jag var dum nog att tro att det var något speciellt. Jag är så trött på det där begreppet Bara vara vänner så jag skulle kunna spy. Han ser att jag blir ledsen. Då kramar han mig och säger:
– Jag menar inte så. Jag tycker om dej.
Vi pussas och kramas och snart kysser vi varandra igen. Jag känner mig förvirrad, vet inte om jag ska skratta eller gråta. Han är ju så fin och jag vill inte förlora honom. Vi skyndar tillbaka till baren för att få en sista stund där. Snart är det dags att bege sig. Han åker i min taxi till flyget så de som inte redan har förstått hur det står till förstår det nog då. Vi sitter bredvid varandra i taxin men jag är trött, ledsen och osäker. Osäker på om han vill ha mig nära sig eller inte. En stund senare visar han i alla fall att han vill hålla min hand och att jag gärna får luta mig emot honom. Då känner jag mig mycket bättre till mods. Även om jag fortfarande känner att han inte riktigt vet vad han vill så är det ju lättare att ta det med ett leende på läpparna när det i alla fall känns bra.
Efter att ha checkat in bagaget sitter vi och ägnar oss åt varandra en stund igen. De andra går iväg för att fika men vi sitter kvar. Vi pratar tyst och lugnt och rör försiktigt vid varandra hela tiden. Han upprepar något om att han inte är redo för något förhållande nu. Visst gör det mig lite ledsen men inte som förut. Nej, jag tar det inte personligt för jag vet att han faktiskt tycker om mig. Det är det som är viktigt för mig, sedan om det heter att vi är ihop eller ej spelar inte så stor roll. Allt vi gör nu känns åter ömsesidigt och jag känner att han vill ta vara på varenda sekund tillsammans och inte alls skiljas åt, precis som jag. Den känslan gör mig glad. Vi hinner med en snabbfika ihop med de andra innan planet ska gå. På planet sitter vi hand i hand. Vi håller varandra i hand hårdare än någonsin för vi vet ju inte när vi får göra det nästa gång. Han lyfter in mig i bilen som ska ta mig hem till mig.
Sedan måste vi skiljas åt. Han säger att han ska ringa till mig snart. Jag tror honom men det känns i alla fall svårt och jag får ta i hårt för att svälja min gråt.
Det är söndagskväll när jag kommer hem och han sa att han skulle ringa om ett par dagar. Men han ringer redan på måndagskvällen. Jag blir glatt överraskad att han ringer redan. Från och med den dagen pratar vi i telefonen nästan varje dag och ibland flera gånger om dagen.
Efter ett par dagar ifrån varandra träffas vi hemma hos en gemensam kompis. Visst är det kul att träffas men det är nervöst också. Snart slappnar vi i alla fall av så pass så vi kan öppna varsin öl och prata och skratta lite. Det är så skönt att ses igen.
Snart ska vi hem igen, var och en till sitt. Vi åker samma taxi hem. Jag känner mig trygg och obeskrivligt lycklig där jag sitter i baksätet hand i hand med honom. Han kysser mig gång på gång och vi omfamnar varandra och säger god natt innan han slutligen måste hoppa ur bilen. Vi fortsätter att träffas så ofta vi kan. Vi pratar också med varandra i telefon varje dag. Det känns lika skönt varje gång.
När en vecka gått sedan vi träffades åker jag bort över helgen. Först vill jag inte åka. Jag vill inte åka ifrån honom. Men även om jag skulle stanna hemma den här helgen så kan vi inte träffas i alla fall så jag bestämmer mig för att åka ändå.
Jag är glad att jag åker. Jag ska ju till den stad som jag älskar mer än min egen och till alla vänner där. Men det hjälper inte, jag längtar hem. Det trodde jag aldrig skulle hända. Jag som till och med har varit på väg att flytta hit. Jag fattar det knappt själv men det är så. Jag längtar hem till honom jag älskar där hemma.
På hotellrummet där jag ska bo hittar jag ett vykort som jag skickar till honom.
När kvällen kommer känner jag att jag bara måste ringa hem så det gör jag. Han blir jätteglad. Det gör mig också glad för jag var så rädd att det bara var jag som längtade så att han nästan skulle tycka jag var fånig som ringer men inte.
Jag jublar inom mig när han säger:
– Jag är faktiskt tvungen att erkänna en sak, jag längtar efter dej.
Vi pratar en stund till innan vi blir tvungna att sluta. Jag är lycklig när jag lägger på luren. Lycklig över att han längtar efter mig och att jag har någon att komma hem till.
När jag kommer hem tar vi första bästa chans att träffas. Ja, de första två veckorna med honom är en tid av gränslös kärlek. Men sedan är det något som skrämmer honom. Han tycker att det har gått lite för fort mellan oss. Så börjar en tid av nya gränser men jag tycker det är bra ändå.
Mitt i allt kommer vårens första fest och där finns förra sommarens prins. Honom har jag inte träffat på länge så det känns både skönt och roligt att träffas. Jag får den stora äran att dansa med honom medan hans nuvarande kärlek sitter i köket och röker, dricker och snackar med de andra.
Tiden går. Vi har nu umgåtts en månad. Jag åker till honom på kvällen och ännu så länge är jag helt omedveten om att det är vår sista kväll tillsammans. Vi pratar mycket den här kvällen. Jag får klart för mig att han inte vill ha mig. Visst gör det mig ledsen. Men det är också mycket annat som tynger mig. Vi pratar mycket om det, kanske lite för mycket.
Till slut somnar vi på varsin soffa eller rättare sagt så somnar han och jag ligger vaken. Det blir en lång natt. Jag räknar timmar och minuter. Jag har bestämt mig.
Jag hittar ingen mening med livet så jag ser bara en utväg. Allt är välplanerat. Jag slumrar till en stund men vaknar snart igen. Det är tidig morgon. Jag väcker honom och säger att jag vill åka hem. Han frågar om jag vill ha frukost men jag vill inget ha. Medan han ligger och vaknar till så lyckas jag sätta mig upp i soffan. Jag fattar inte själv hur det gick till. Men det var i alla fall skönt att slippa be om hjälp. Jag har ju legat med kläderna på mig så jag behöver inte heller be om hjälp att klä på mig.
Vi pratar lite mer. Jag försöker säga att vi nog inte ses mer. Antingen fattar han inte innebörden av det eller också klarar han inte att ta in det beskedet just då.
Vi sitter i soffan och kramas en kort stund. Sedan ber jag honom om hjälp att borsta håret. Det gör han mer än gärna. Jag får en känsla av att han blir lättad och glad för att jag äntligen ber honom om hjälp. Jag kan förstå honom för jag vet med mig själv att jag har stort behov av att visa mig självständig.
I vanliga fall klarar jag mig ju själv med min assistans. Men när jag som nu inte har någon assistent med mig kan jag hoppa över att göra massa saker för att slippa be om hjälp. När han har borstat ut mitt hår återstår bara för mig att beställa taxi och åka hem. Jag åker tidigt för att hinna vara ensam en timme innan assistenten börjar.
När jag kommer hem skyndar jag mig för att hinna det jag ska. Men mitt i allt känner jag att jag bara måste ringa och säga hej då till honom. Under tiden jag sitter med honom i telefon blir jag tvungen att inse mina begränsningar. Jag är för fumlig i händerna för att kunna göra det jag helst av allt vill nu och tvingas därför att ge upp.
Det samtalet blev för mycket för honom. Efteråt kan jag förstå det men just då tänkte jag bara på att säga hej då till honom. Vi pratar en gång till den dagen men när jag ringer senare vill han inte prata med mig mer.
Jag förstår att jag skrämt honom och gjort honom illa. Den tanken gör ont i mig. Han tog på sig allt som om det var hans fel att jag mår dåligt. Det är varken hans eller någon annans fel. Jag ville ju inte göra honom illa. Att jag gjort honom illa känns lika jobbigt som resten av mina problem.
Vad ska jag göra? Jag kan ju inte göra något ogjort. Jag mår så dåligt så jag sjukskriver mig från jobbet i flera veckor. Första veckan försöker jag komma i kontakt med honom men han vill inte prata så jag ger upp.
För övrigt orkar jag inte företa mig mycket men jag åker i alla fall troget på min träning. Där börjar jag också snart att spana in något nytt. Inte för att jag är redo för något förhållande nu men jag måste spana. Det är skönt att ha någon att titta på. Jag tycker själv att det är sjukt att jag fortsätter att spana och träna hur dåligt jag än mår. Jag kan bara konstatera att det finns två saker i mitt liv som är som droger. Det är kärlek och träning som jag ständigt försöker få hur dåligt jag än mår.
Efter ett par veckor skriver jag ett brev till honom för att förklara mig. Som sagt så kan jag inte göra något ogjort men det känns i alla fall mycket bättre när jag fått förklara mig. Jag saknar honom mycket men försöker förtränga det så mycket det går.