Bokomslag : Dorina Brânduşa Landén
Korrekturläsare: Maria Svensson
© Dorina Brenduşa Landén och Manuel Popa
Förlag: BoD – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 978 – 91 – 7851 – 3307
Poeten och översättaren Emanuel Pope föddes den 30 april 1969 i Braila, Rumänien och har bott i Storbritannien, London, sedan 2002. Han gjorde debut år 2015 med poesiboken ”Volume de aer” (Luftvolymer), Pim förlag, Iasi, Rumänien. Samma år och på samma bokförlag ger han ut ”Voinicul în piele de javră”(Den tappre mannen i en uslings skinn) och en prosabok ”Colectii de vitalitate” (Samlingar av livskraft). År 2016 kommer poesivolymen ”Suntem cameleoni” (Vi är kameleonter) ut och 2017 kommer författaren med poesiböckerna ”Voodoo Child”, Pim förlag – Iasi, Rumänien; ”Volume de aer II” (Luftvolymer II), 2017 och år 2018 fortsätter med: ”Volume de aer III” (Luftvolymer III), 2018, Singur förlag – Târgoviste, Rumänien med ”Normalitatea unui anormal 2017” (Normaliteten av ett onormalt 2017), Saga förlag, och tillsammas med Dorina Brândusa Landén ”Legenda Overlorzilor Timpului fără de Moarte și a Chivotului de Aur ” (Legenden om den Eviga Tidens Överherrar och den Gyllene Arken), Saga förlag, 2018.
Emanuel Popes första bok, "Luftvolymer" är den kokong som visar hur fjärilen kommer ut. Volymerna är skrivna mellan 1983 och 2014. Denna samling av dikter är därför en bok i ett parallellt eller komplementärt förhållande till författaren och själva skrivandeprocessen. Som vi får höra från titeln "luftvolymer", är några dikter i luftens element - och poeten bakom "Pratstund med änglar":" ... / Vilken sorts av man är jag? tänkte jag… / medan änglarna ifrågasatte min tillhörighet till min existens/ och allt dagsljus utifrån/ droppade sakta/ i min tankes öga av idegran."; eller ”av rädsla himlen kastade över oss sina mjölkmoln/ av brutna vingar deras fjun hade nått upp till vår nacke/ vi alla bröt ut i gråtanfall, barnen och djuren.” (Pearl Harbor) och tiden "ur människans synvinkel/ Tiden är en enda hög not/ under barndomens himmel,/” (Muntlighet) och därefter, gradvis, den poetiska fantasin laddas av den jordiska och en stor del av dikternas koncentration kretsar kring människan med sina värden och problem i det dagliga livet, av vad som förbinder sakerna i livet eller separerar dem, lederna: ” Rötlösa, desillusionerade,/ ”sociala” djur tar den kända vägen av landsflykten/ varifrån Historien kan när som helst/ återskapa/ hennes flockar av drömmare:/ … som går sakta på bete i skuggan/ på Mänskligheten Äng.”(Drömmarens ägare).
I den andra volymen, ”Den tappre mannen i en uslings skinn”, tar Emanuel Pope ett nytt steg i sin resa genom ödets mörka tunnel och konfronterar barmhärtighetens problem, förmågan att motstå en påskyndande av utmattningen, en generell utarmning av människan (det som vi har förlorat är de värden som måste vara synliga och närvarande i världen) i det gråa och i den inte alls heroiska vardagligheten som samhällets evolution medför.
Ensamheten är det största samfundet i världen. Ensamheten är ett komplicerat tillstånd men det gör dig inte stark, och då ”den lilla människan” tar eller får en del av naturen och blir ”av sten”, det vill säga, människa men också oorganiskt stoff, en dualitet som ställer den utöver gott och ont: ” den lilla människan tänker: Jag är Stenmänniskan född ingenstans, går på den här makuleringsvägen, jag har inga bröder och under min vikt kommer andras ord att gnissla och brytas.” (I stället för introduktion till volymen ”Den tappre mannen i en uslings skinn”). Det är självständighet, självtillräcklighetens mark, där var och en bär sitt eget ansvar för sitt öde: ”Jag delar inte min törst med någon och släcker den bara från mina egna källares vatten som porlar genom mina blodådror” säger mannen som identifierar sig med berget i det höga av vilket människans samhälle verkar vara ett slags insektbefolkad dal: ”Vinden tar till mig ibland från mina ankares dal ryktet av insekter som kallas människor”. Här uppstår ensamheten till en slags frihet av skyldigheter, ansvar, ett slags ”ensam för mig själv”. "Jag är inte skyldig någonting till någon - mediterar den lilla mannen för sig själv - och den luft som jag måste andas med de andra är tillräckligt för att ge innehåll till begreppet mänsklighet." Att vara mänsklig är att vara ensam, sårbar. Men att stå mellan Alpha och Omega innebär att man samtidigt är mänsklig och anti-mänsklig: "Hur står jag sådär fångad mellan Alpha och Omega? Den struktur jag är gjord av gör det inte möjligt för mig någon form av avsägelse. Detta är min konst - en mineralkonst - lika och hänsynslös för dem alla. Med sin mysticism krossar jag insekterna i dalen. "(I stället för introduktion). Maktviljan hos den "lilla mannen" kunde bara vara ett svar på Schopenhauers "vilja att leva", med andra ord en grundläggande livsprincip.
Men ” till och med omdömena har sina eleganta sätt/ att visa sin sanna natur…” och ”säkert/ var och en kommer att få bara så mycket som han har förstått/ efter ljudet av sin uslings hjärta,/ hur mycket har han samlat, hur mycket har han älskat,/ kampen, färden, uppstigandet/ på världens bröst, på sina egna armar/ i ansiktet av allas som har upphört/ likgiltiga att begrunda i tystnad/ fallet.”(Fallet).
I den moderna civilisationen, är människans och poetens tillstånd inte längre annorlunda ”Åh, förfalskare av ord/ förbarmande tog dig Gud som hyresgäst/ en fruktansvärd uppfinning av förfiningen inom tekniken/ är du/ Poeten som har glömt staden/ ditt svaga väsens bitterhet/ se dig själv i din medmänniska nere på gatan/ och lär dig.”( Dölj, poeten, sorgen). Poeten är från början en del av en historia som fortfarande är skriven. Politiska och litterära dimensioner glider in i varandra och kämpar med varandra. Författaren är i sin tur en poet, reporter, skådespelare och en mästare av daglig poesi, rolig, ironisk och på något sätt alltid på offrens sida, av deras gång genom en osäker planets damm.
Hans skrifter i ”Den tappre mannen i en uslings skinn” vittnar om hans förtvivlan, som många läsare kunde identifiera sig med. Poeten har social medvetenhet, men också mysticismens önskan att undvika att vara i verklighetens tjänst. Poesin strömmar tätt i en tidigare etablerad scenografi av ett tidlöst spel av skuld och död - människor och fakta, bilder och referenser till musikstycken - sett från poetens perspektiv, groteskt förökad, skrämmande.
Utsikter utanför eller inuti oss själva: ” Dagligen/ på en tom mage/ delikat/ noggrant under månens giljotin/ som en trädgårdsmästare med sina rosor/ jag plockar tålmodigt ut ur min päls/ de trådar som efterlämnas av hyenornas hord/ med människoansikte./ – vilket fruktansvärd skrämsel klyver vattnet?! –/ under deras tyngd mitt hjärta bryter/ billigt och dumt … som bröd”(… som sällsynt tur). Som i balettens scenografi framträder alla, en i ljuset av den andra, bärande bakom orden, ett budskap för alla - om en annan möjlig värld, om ansvar och glädje. Kort sagt om vårt tröstbehov: ”och hur jag var ledsen som en vit svan/ på natten drömde jag, som ett fruktbärande kvittenträd, förhoppningar kring månen: / ”Det är änglarna, pojke!” sa jag till mig själv/”… änglarna är här för att hjälpa dig!” (… har rest).
Men att lägga frö där det inte finns plats för rötter är en lyrisk prestanda om mänsklig sårbarhet, men också om dess plikt. Om mannen ensam i den stora världen och dess brister ”… jag har gått långt/ till slutet av jorden/ och till slutet av mina dagar/…/ och öknen är/ ingen dörr som jag kan lita på/ inte en tröskel som jag kan sitta på/ alla hästar har tröttnat på att vänta/ och fältet är vitare av ben.”(… har rest).
Emanuel Pope är mer än medveten om ensamhet, och hans uppgift är att göra andra medvetna om sig själva så att de, därifrån, kan nå varandra: ” Vännen, bli inte ledsen för min skull/ den naturliga änden av min ensamhet/ är alltid nära dig/ var inte rädd/ att känna igen dig är nog/ att strecka handen till henne/ för dig hon är så mild…”(ensamhet, ”rund” planet).