Min riktiga mamma försvann, men jag fick en ny så småningom. Hon var lärarkollega till pappa och arbetade till en början i Motala, dit hon åkte tåg varje dag. När pappa skulle presentera sin blivande nya fru för mig, var det en annan dam med också. Jag missuppfattade situationen och tittade bara på den andra damen, som jag felaktigt trodde skulle bli min mamma. Ingrid hette den nya. Hon var snäll och hade ofta presenter med sig till mig. Det var bara ett problem. Hon var retroaktivt svartsjuk på Nancy, så min mamma fick aldrig nämnas. Jag kommer ihåg en gång när jag frågat något om Nancy, så blev det ett riktigt elände. Ingrid grät och påstod att det kändes som om hon inte längre dög åt mig. Jag kände mig naturligtvis som en skurk och lärde mig läxan att aldrig någonsin föra min mor på tal igen. Alla bilder på Nancy städades bort, liksom allt övrigt som kunde påminna om henne. Hon blev helt enkelt utplånad. Jag har än idag svårt att komma ihåg något om Nancy, och har kanske lite svårt att tänka på henne. Förmodligen har jag en obearbetad blockering som följd av ett trauma, som nog var lite svårare än jag kan minnas idag. Det är som ett svart hål. Om blockeringen kommit av min mors plötsliga försvinnande eller av min nya mammas mörkläggning är svårt att veta. Min far yttrade heller aldrig ett enda ord om min riktiga mamma efter att han blivit tillsammans med Ingrid. Han ville kanske förtränga henne han också. Förutom det tillfälle då Nancy gick ned i spagat har jag ingen riktigt levande minnesbild av min mor. Inget minne av att jag någonsin varit med henne. Inget minne av någon kram eller annan form av tillgivenhet. Inget minne av Harald och Nancy tillsammans. Så småningom har jag fått några bilder av Nancy, men ingen bild på henne och mig. Det finns inte heller någon bild av Harald och mig som barn. Jag har ett fotoalbum som Nancy klistrade in bilder i, och där skrev hon kommentarer till bilderna med en silverpenna. Hon hade en mycket vacker handstil.

Hur blev förhållandet mellan min styvmor och mig? Jag kom att uppskatta henne, men aldrig att betrakta henne som min mor. Det kan vara så att hennes försök att utplåna alla spår av Nancy satte en tagg i mitt hjärta som förhindrade att jag till 100 % accepterade Ingrid. Pappas nya äktenskap ledde till att jag fick två halvsyskon, Mats och Åsa.

Mormor fanns kvar. Hon hade nu flyttat till Skänninge och hade en lägenhet mitt emot oss. Självfallet var jag hos henne mycket ofta. Hon var nog ett slags moderssubstitut, eftersom jag inte någonsin helt släppte Ingrid inpå livet. Hos mormor fanns också några teckningar, som mamma hade gjort medan hon gått en teckningskurs på Hermods. Dessa teckningar tyckte jag mycket om att sitta och bläddra i. Jag hade gärna velat ha dem, men jag tyckte att de borde få stanna hos mormor. Jag trodde nämligen att mormor minst lika gärna ville ha dem som jag. En dag när jag letade efter pärmen med teckningar så var den borta. Mormor hade städat bort dem. Jag kände det som en mycket stor personlig förlust. Nancy hade dessutom målat ett flertal oljemålningar, som stod och skräpade här och var i diverse källarutrymmen. Som vuxen har jag tagit reda på alla och satt upp dem i vår sommarstuga i Pardix, Värmland.

Religion och pedofili i skön förening.

Ingrids föräldrar hade en lantgård i Småland vid namn Långvik. Vi åkte dit ibland. Tyvärr fick jag inte någon riktigt god kontakt med min nya mormor och morfar. Det var absolut inget fel på dem, men det var som om de var från en annan tid. Mannen Gunnar var stor och tung med ett allvarligt och strängt sinnelag. När det var högmässotid måste alla vara tysta och stilla så att han kunde följa med gudstjänsten på radion. Det var så långtråkigt att jag knappt stod ut. Även till vardags kunde man få över sig ett mästrande gudsord när man minst anade det. När vi satt till bords måste han bli serverad. Jag kommer ihåg att han en gång bad mig:

”Du Leif, häll upp lite kaffe åt mig”!

Då stod kaffekannan bredvid hans kopp, men han var tydligen oförmögen att själv hälla upp. Kvinnan Elsa var fyllig, livlig och hjärtlig, men hon pratade så mycket, och kom mig så nära att saliven stänkte. Jag blev nästan rädd för henne.

De hade en dräng som hette Einar, och som jag tyckte var lite snuskig. Vid måltiderna tog han sig alltid mat med sin gaffel, som han hade haft i munnen, så jag måste noga hålla reda på exakt var hans gaffel hade varit, så jag inte tog mat från samma ställe. Pappa lär också ha tyckt att det var äckligt, men Gunnar och Elsa brydde sig inte alls. Einar undvek jag i möjligaste mån. En sommar hade jag min kamrat Gunnar med några veckor för att inte ha det så tråkigt. Då blev det ganska tydligt att han tyckte om småpojkar. Han försökte få tillfälle att ta på oss, och jag minns hans enträgna:

”Kom hit pojkar, kom hit och sitt här i skuggan hos mig!”

Begreppet pedofili var naturligtvis helt obekant för oss, och hans beteende tyckte vi inte var någon stor sak. Det gällde helt enkelt att hålla sig undan, märkvärdigare var det inte.

Bondkalas i Småland

Jag var på flera stora kalas hos mina styvmorsföräldrar, Elsa och Gunnar, och hos deras grannar och bekanta. Det var kalas som uppenbarligen var en uppvisning i resurser, och samtidigt var det vissa moment av knytkalas. Värdfolket dukade upp nog med mat för att flertalet gäster skulle kunna äta sig nära nog fördärvade, och dessutom hade gästerna med sig egen ”förning”. Ostkakan var många bondmorors stolthet, och allihop hade en hemgjord ostkaka med sig. Som utomstående måste pappa och jag helst äta av alla ostkakorna, åtminstone 12 stycken, samtidigt som vi måste proppa i oss av all annan mat och inte försumma något. Om man inte tog av något, så kunde det tydas som om man inte tyckte om det. Dessutom hade vi allas ögon på oss, så det gällde att tugga på. Som om inte detta räckte till, så var det en utpräglad trugningskultur. Det var artigt för en gäst att tacka nej till påfyllning och låta sig trugas till att ändå ta mer till slut. Vi var inte vana vid det, utan vi försökte tacka nej när vi var mätta. Varje värdinna tog det då som en speciell utmaning att ändå truga på oss så mycket mer mat som möjligt. Min far, som vid den här tiden ännu hade en helt normal kroppsbyggnad, betraktades som utmärglad och skulle naturligtvis gödas upp nu när han var på besök. På något sätt var han hela grannskapets svärson. Själv hade jag det kanske lite lättare. Om inget annat hjälpte kunde jag rusa upp från bordet och springa ut och gömma mig. Jag avskydde matterrorn, men blev alltid medtagen på bjudningarna.

Mitt bland smålandsböndernas välstånd fanns det några personer som faktiskt var fattiga. Jag kände dåligt till de olika personerna, men det fanns några tonårspojkar, som inte hade det för fett till vardags. De hörde ändå till det sociala sammanhanget och bjöds regelbundet på festerna. De här killarna åt allt vad de orkade, gick sedan ut i buskarna och kräktes för att sedan gå in och lägga in ännu mera. För mig medförde de här festerna en bestående aversion mot ostkaka.

Tidiga musikaliska minnen

Det finns en musikalisk tradition i min familj. Min farfar, Jonas Jonsson, som innehade bergsmansgården i byn Pardix, spelade fiol. Han fick vandra långa sträckor till sina spelningar.

Min far hade i sin ungdom också spelat fiol. Han spelade på den lokala dansbanan med ett band från trakten, och han lär också ha dunkat på trummor på samma dansbana. Hans äldre bror Ivar var en mycket duktig amatörviolinist. Han hade tänkt söka in på Ingesunds musikhögskola i Arvika, men vågade inte riktigt. Han var en gång där för ett inträdesprov, men fegade ur när han hörde hur bra andra amatörviolinister spelade ”Dellens vågor”. Jag har hela mitt vuxna liv ägnat mig åt musik som amatör. Min son Ulf kom att bli yrkesmusiker med gitarr som huvudinstrument och sonen Gabriel spelade också.

Under seminarietiden spelade pappa andrafiol i orkesterföreningen på seminariet i Linköping. Senare blev det sång till gitarr. När jag var liten sjöng han med en manskvartett, som ofta uppträdde offentligt, och de var riktigt bra tror jag. Pappa hade hört några tala om kvartetten och de hade sagt:

”Dom där är nog inte billiga!”

Ofta var manskvartetten hemma hos oss i lägenheten och sjöng till långt in på natten. Jag låg i min säng och lyssnade och tyckte faktiskt mycket om sången. Gästerna kom och slängde in sina överkläder i sovrummet, som man gjorde på den tiden. Det gällde att se upp så man inte blev begravd av kläder och fick värmeslag. Det jag bäst minns av kvartetten var svängiga negro spirituals. ”Oh, Eveline” var en annan melodi som jag kan jag framkalla i minnet när som helst. Det här är bland mina bästa barndomsminnen. Jag låg ofta och somnade till vacker kvartettsång. Kvartetten höll igång i flera år och var ofta engagerade. När kvartetten hade splittrats sjöng pappa i körer, och privat sjöng han visor till gitarr. Min styvmor Ingrid stämde in i visorna och tillsammans sjöng de riktigt bra. Som jag minns så hade de ett oerhört stort umgänge, och det var ofta folk hemma. Det var kanske lättare att hålla ett hem i ordning på den tiden när de flesta hade hembiträden. Ingrid, som var småskollärare, hade inte långa skoldagar och inga förberedelser, men hembiträde hade vi alltid. Pappa deklarerade alltid åt hembiträdena och betalade deras skatt. På den tiden gick man alltid hem och åt på lunchrasten. Jag har aldrig upplevt någon skolbespisning

Pappas soloröst var inte så märkvärdig, och hans gitarrspel var rudimentärt och bestod av de vanligaste trubadurackorden. Hans pianospel var ännu enklare, eftersom han bara slog ackorden på pianot. Ändå var han fantastisk som entertainer. Han kom ihåg alla texter och ackord, och han gjorde en föreställning av allt. Han berättade historier, skämtade och läste dikter av Fröding och Ferlin. De resurser han hade kunde han utnyttja maximalt. Han var mycket social och det var Ingrid också.

Tyvärr motstod jag länge pappas propåer om att börja spela piano, men i realskolan ville jag plötsligt själv. Det gick inte så tokigt. I allmänhet kunde jag mina klassiska läxor ganska bra. Jag gick för självaste musikdirektören. En annan gång hade jag en kvinnlig kantor. Då spelade jag min läxa och sedan improviserade jag en variation av stycket.

”Oj,” sa hon, ”det där kan inte jag.”

Men jag improviserade gärna över ackorden i mina hemläxor.

Den gamle musikdirektören hade också min klass i ämnet musik. Det gick då ut på att känna igen klassiska stycken och kunna sjunga. Vi noterade noga kännetecknen för de olika musikstyckena. Ett hack i en skiva var ett bra kännetecken Han berättade många historier för oss om de klassiska mästarna. Här följer en av hans vitsar:

”Om man vill fånga en Mozart (mås-art), måste man använda Lizt och ta den med Beethoven.”

En annan gång berättade han om ett musikstycke, som var så svårt, att bara några få personer i världen kunde spela det.

”Det låter förresten så här”, tillade han och spelade en bit med schwung och yviga gester.

Ja, vi blev säkert imponerade. När det skulle sättas betyg i musik skulle alla elever komma in till honom och sjunga ett stycke. När det var min tur lät det så här:

”Jaså, det är Dernevik nu. Ja, det är kanske onödigt slöseri med tid att Dernevik sjunger. Vi sätter väl streck direkt, som ifjol. Blir det bra?”

”Ja tack”, sa jag med tillfällig lättnad över att slippa en riktig prövning och kanske en förödmjukelse. Han visste att jag spelade piano, men det ingick inte i musikkursen.

På det viset lärde jag mig att jag inte borde försöka sjunga överhuvudtaget. Kanske mina senare försök med gitarr, flöjt, sax, trombon, storbandsmusik, arrangering och även komponering är en senkommen revolt mot musikdirektören? En protest mot att jag inte var värd något betyg överhuvudtaget i musik, bara ett streck. Men sjunga…nej, det vill jag fortfarande inte ge mig in på.

Katten Murre gör mig mycket förtjust i katter

Jag hade minst en eller ett par katter innan Murre. Bland annat en vit katt, som var döv. Jag har ett dramatiskt minne av en annan katt, som blev injagad i en portgång av en stor schäferhund när jag bodde hos mormor i Linköping. När katten var inträngd och inte hade någon flyktmöjlighet gjorde han ett överraskande utfall mot hunden och rev honom på nosen. Hunden stod som paralyserad, och jag såg hur flera röda strimmor av blod sprang fram på hundens svarta nos. Så vände den stora hunden sig om och flydde. Katten klev med stolta steg runt som segrare. Man kunde se på katten hur mallig han var. Svansen vajade triumfatoriskt rakt upp. Han kände sig troligen som bakgårdens konung. Någon dag efter kom hundens ägare, en äldre dam, och bad mig ta in katten en stund, för annars vågade schäferhunden inte gå ut. Men Murre är den katt som jag aldrig kommer att glömma. Han blev en älskad familjemedlem under många år och min bästa kompis.

Vi hade varit i Värmland, i den lilla byn Pardix där pappa var född, och där vi brukade tillbringa semestrarna. Där fick vi den lilla grårandiga kattungen, som vi döpte till Murre och tog honom med oss till Skänninge. Under tågresan förvarades han i en låda av kartong, som vi hade stängt till och bundit omkring med snören. I sidorna hade vi gjort många lufthål. Men katten ville inte stanna inne i lådan. Han lyckades sticka upp sitt lilla huvud ideligen. Konduktören, som såg problemet, släppte in oss i en förstaklasskupé där vi fick vara alldeles ensamma. Där kunde vi släppa katten lös och han klättrade omkring på sätena.

Han fann sig väl tillrätta i Skänninge där han fick vara ute eller inne alldeles som han själv behagade. Han blev aldrig kastrerad och behövde aldrig ha något halsband heller. Han fick inga vaccinationer, för det var inte vanligt på den tiden. Maten var rester från familjens egen mat. Han var grå med mörka ränder i tigermönster. Med tiden blev han mycket tillgiven och följde ständigt med mig och min bästis Gunnar när vi sprang omkring och lekte. Ofta följde han med till skolan, det var bara några kvarters promenad, och när jag slutade för dagen satt han i regel och väntade. Vi var tillsammans så mycket att jag lärde mig förstå honom och han mig. Han gav mig ett livslångt tycke för katter. När han dog var det ett stort trauma. Han blev hängig och sjuk. Något veterinärbesök blev inte av, återigen för att det inte brukades så på den tiden. Han fick ligga i källaren på en liten bädd, och vi hoppades att han skulle tillfriskna. Men en eftermiddag hittade jag honom död. Han hade släpat sig från bädden och kräkts på källargolvet. I spyorna såg jag rikligt med levande maskar. Jag blev riktigt rörd av detta och trodde att han kravlat sig upp och kräkts på cementgolvet för att skona mattan han låg på. Det var en mycket stor sorg att Murre dog.

Senare i livet har jag haft många katter som jag tyckt mycket om. Jag brukar säga att om man bara har en liten katt så kan läget aldrig bli helt förtvivlat.

Min obefintliga idrottskarriär

Jag var aldrig intresserad av sport, men det innebar inte att jag inte kunde både springa fort och hoppa långt. Vi hade skolmästerskap ibland i realskolan, och där var jag alltid med. Jag lyckades i regel bra i de grenar jag ställde upp i. I bollsporter däremot kände jag mig inte alls hemma. Det kanske berodde på att jag var ett ensamt barn före skolåldern, och jag minns aldrig att jag hade någon att leka med, och naturligtvis inte heller att spela boll med. Att lyssna på sporten på radion eller läsa om den i tidningen intresserade mig aldrig. Delvis kan det kanske bero på att pappa var en riktig sportfanatiker och vid olika sportbegivenheter hade han TV:n på i ett rum och radion i ett annat och sprang emellan för att kunna följa alla rapporter. Det var ganska störande för alla andra i huset.

På gymnasiet var jag med i ett kotteri som helst talade om musik, litteratur och annan kultur, och vi tyckte att de idrottsintresserade eleverna i vår parallellklass var sportfånar. Själva var vi förstås en slags kulturnördar, och det var naturligtvis en orättvis klassificering av våra kamrater. Vi som åkte tåg från Skänninge till gymnasiet i Mjölby varje morgon och tillbaka varje eftermiddag var ett gäng som också satt och hängde på järnvägsrestaurangen ganska mycket när vi hade håltimmar. Skolan hade inte lyckats att få tag på lärare till våra tillvalsspråk, så vi fick håltimmar istället. Ett svek från skolans sida som jag ännu inte förlåtit den. Jag känner mig därför bestulen på minst ett språk.

På gymnastiklektioner och på idrottsdagar ansträngde vi oss inte över hövan. Därtill bidrog att vi hade en gymnastiklärare, som var reservofficer. Vi var antimilitarister och ogillade därför honom. Av den anledningen ville vi inte delta särskilt ivrigt utan maskade gärna. Han var helt berättigat sur som ättika en gång när han kom på mig med att ha tagit en genväg vid en orientering. Av oklar anledning fick jag en annan gång för mig att jag skulle visa honom att jag kunde jag också. Vi hade som vanligt höjdhopp ihop med sportfå… förlåt, idrottskillarna i parallellklassen. Det visade sig att med lite ansträngning så slog jag dem allihop. Gymnastikläraren, som väl borde blivit glatt överraskad, blev bara sur och sade ingenting åt mig. Han måste ha förstått att jag vanligen inte brydde mig om att försöka ta i på allvar. Jag var lite av en hjälte på tåget hem den dagen. Men sedan fortsatte jag min självvalda slätstrukenhet i ”lek och idrott”, som det hette på den tiden. När jag senare gjorde militärtjänst på I4 i Linköping visade det sig att jag var en hejare på att cykla. Vi hade långa transportsträckor på tunga och tröga gamla cyklar. Med vår flåsande löjtnant i täten och ansträngda kamrater, hände det att jag utan synlig ansträngning cyklade fram till löjtnanten och frågade vart vi skulle, för jag ville cykla i förväg och invänta truppen på plats. Jag gjorde klart att jag inte stod ut med att ligga och mala på i detta slöa tempo längre. Jag blev ilsket beordrad att falla tillbaka till min plats i kön och hålla tyst. Det gjorde jag, men skrattade för mig själv.

Mannen i skogen

Min barndoms somrar tillbringades mest i byn Pardix norr om Filipstad. Jag var ensam pojke ihop med flera flickkusiner, som var någorlunda jämnåriga med mig. Där fanns flera små sommarstugor förutom den stora mangårdsbyggnaden, som hörde till en ursprunglig bergsmansgård. Det fanns skog och sjö och ett bostadshus bredvid ett sågverk med stora brädstaplar, som vi olovandes klättrade i och stora sågspånshögar som vi, likaledes olovandes, hoppade i.

I en sommarstuga bodde faster Alma med sin man Sten och två döttrar. Faster Alma var ensam med flickorna i flera veckor medan Sten var kvar i Stockholm och jobbade som målare. Eftersom stugan låg i skogsbrynet tyckte Alma att det var lite ruskigt ibland på kvällarna. Med den hjärtlöshet som utmärker barn, fick jag en idé att det skulle vara roligt att spöka för henne någon kväll. Jag gjorde en del bus ihop med min kusin Eva, som var något år yngre än jag. Hon var förstås genast med på noterna. Tyvärr hade vi inte varit tillräckligt diskreta när vi gjorde upp våra planer, så min far hörde oss. Han sa strängt:

”Ni låter bli att spöka för Alma när inte Sten är i stugan! Hon kommer att få slag.”

Jag ryckte på axlarna och utbytte en blick med Eva, vars ögon glittrade av okynne.

Väckarklockan ringde svagt under min kudde. Jag ryckte till och var genast klarvaken. Klockan var tjugo minuter i midnatt. Jag stängde hastigt av klockan och låg blickstilla och lyssnade. Inte ett ljud i hela huset. Tyst klädde jag mig utan att tända och smet ut ur huset. Ivars stuga avtecknade sig som en svart klots mot en något ljusare himmel. Ivar var vår farbror, som Eva ofta bodde hos på somrarna. Han var ett riktigt original: skogsarbetare, ungkarl, kommunist och tjuvskytt!

Jag visslade svagt utanför Evas fönster och väntade. Ingenting hördes. Hon sov säkert djupt. Inte vaknade hon heller då jag kastade en näve grus på rutan. Vad skulle jag göra? På baksidan av huset hittade jag ett källarfönster, som jag kunde pilla upp. Jag slank in. Lukten av potatis och mögel slog emot mig. Försiktigt trevade jag mig ut ur potatiskällaren och fann trappan upp till våningsplanet. Steg för steg tog jag mig uppåt och försökte låta bli att förorsaka något knarrande i trappan.

Utan förvarning slogs dörren ovanför trappan upp och ljuset tändes. Där stod Ivar i nattskjorta med håret på ända och med sin dubbelbössa i handen.

”Leif ”utropade han, ”vad i helvete har du för dig här mitt i natten”?

Jag berättade sanningen. Han tyckte visst inte att det var en särskilt ljus idé att spöka för Alma, men Eva hade nu vaknat och kunde övertala honom att släppa iväg oss.

Glatt fnittrande åt Ivars något komiska uppenbarelse i nattskjorta och dubbelbössa tog vi genvägen genom skogen bort till Almas. Sommarstugan låg mörk och tyst. Vi började smyga omkring utanför och hoade och gav andra mystiska ljud ifrån oss. Ingen reaktion. Vi blev djärvare. Vi skrapade med grenar på fönstren och rörde på dörrhandtaget. Konstigt nog tycktes ingen vakna därinne. I desperation satte jag till slut en stege mot taket och började gå omkring med tunga steg däruppe.

Då öppnades plötsligt köksfönstret och Almas röst hördes:

”Leif och Eva! Jag vet att det är ni, och vi är inte ett dugg rädda. Sluta nu med dumheterna och gå genast ned från taket!”

Fönstret stängdes åter med en bestämd duns.

Vi drog oss undan och höll ett viskande rådslag. Det var omöjligt att förstå vad som hade förrått oss. Vi beslöt oss därför att ge upp och gå hem. Jag skulle först följa med Eva genom skogen, och sedan skulle jag gå hem till mig.

Det var nu nästan kolsvart ute. Vi tog oss sakta fram genom skogen. Plötsligt skrek Eva till och tog mig i armen. Precis framför våra fötter låg en man med huvudet nedåtvänt, stött på underarmarna och med en hatt djupt neddragen över hjässan. Vi stod som fastfrusna och vågade knappt andas. Mannen låg helt orörlig. Tusen tankar rasade genom mitt huvud. Vem var han? Var han död? Eller skulle han plötsligt rusa upp och slå ihjäl oss?

Eva lösgjorde sig från min arm och sjönk sakta ner på knä bredvid den mystiske mannen. Var hon klok egentligen? Jag skulle hellre ha sprungit min väg. Men eftersom jag var pojke kunde jag inte. Jag måste ju vara minst lika modig som hon. Eva rörde vid mannens axel, först helt lätt och, när han inte reagerade, allt starkare.

”Han kanske är medvetslös” sa hon, nu lite högre.

”Eller full” lade jag till.

”Vi måste vända på honom”, avgjorde hon.

OK, jag ställde mig på knä på mannens andra sida och tog ett stadigt tag i hans axel. Då blev det plötsligt liv i honom. Vi hoppade båda förskräckt bakåt. Mannen slängde av sig hatten och trots det svaga ljuset kände jag med en gång igen min far.

”Bli inte rädda ungar”, sa han ” det är bara jag”.

Vi kände oss både oändligt lättade och lite besvikna på samma gång. Naturligtvis ville vi genast veta vad han gjorde där, klädd i gamla kläder som en luffare. Förklaringen var den, att han hade smugit ut efter mig för att varna min faster. Han ville inte att hon och flickorna skulle bli skrämda. Han hade varit i stugan under våra spökerier. När han trodde att vi hade gått igen, smög han ut och tänkte gå tillbaka hem. Men vi hade ju stått en god stund och konfererat. Far hade inte kommit långt förrän han plötsligt hörde oss. Då kastade han sig raklång på marken, men vi hade råkat gå rakt på honom. Så löstes det mysteriet, och vi kunde alla gå hem och lägga oss. Det var en misslyckad expedition, men det var kanske inte helt orättvist att vi, som ville luras och skrämmas, själva åkte dit.

En förläst kille måste få smörj

I realskolan var jag inte mobbad på något sätt, men inte heller riktigt inne bland de tuffa och populäraste killarna. Jag läste läxor och följde med i skolan och fick därför inga tuffhetspoäng. Lasse var då min bäste vän, som jag umgicks med varje dag, sedan Gunnar flyttat till Linköping. Vi ägnade oss åt foto, musik och promenader med hans hund. Den här kompisen var mycket bättre på matematik och en del andra grejor, men av någon anledning blev jag betraktad som plugghäst för att jag för det mesta kunde våra små enkla läxor. Sanningen var att jag inte läste särskilt mycket på läxorna under den här perioden. Jag lärde mig lätt det som behövdes under lektionerna, utom möjligen i matematik där jag var ganska svag. Det var först i gymnasiet, som jag började anstränga mig. Problemet var att jag var son till en allmänt känd lärare. Många som inte jag kände, kände ändå igen mig. Flera tyckte det var angeläget att ge mig ett tjuvnyp då och då eller helt enkelt försöka klå upp mig. Det var jämnåriga killar, som inte hade gått vidare till realskolan och som kanske var lite avundsjuka. Kanske var det egna tillkortakommanden i skolsalen som skulle tas ut på mig. Möjligen hade de varit i delo med min far och såg nu en möjlighet att hämnas på mig.

Det var aldrig några problem med mina egna klasskamrater. Jag gällde för att vara ”förläst”, något som tydligen var mycket provocerande på den tiden. Det var förmodligen skadligt på något sätt. Jag kände mig inte förläst det minsta själv, men hörde ofta uttrycket. Man trodde på att man blev närsynt av att läsa för mycket, och att vara förläst var något ännu värre. Kanske bitar av hjärnan gick sönder? I varje fall var det något som tydligen måste bestraffas.

”Ja, jag kommer, jag ska bara klå upp den här förläste killen”, kunde det låta. Åtminstone någon gång per vecka blev jag hotad med våld. Det gällde att se upp så man inte mötte ett gäng motståndare på fel plats. Jag bytte hellre trottoar än mötte fel personer. Ofta blev det inte mer än tomma hot. Det gällde att möta hotet med självsäkerhet och inte se rädd ut. Om det gick att dra ut på den hotfulla situationen utan att något våld utlöstes ebbade det hela ofta ut spontant.

En gång hade jag hamnat på lite olämplig plats, nämligen nere vid ån vid en svagt upplyst gatstump. Jag blev hotad med stryk just för att jag var så förläst. Det var två andra killar, men egentligen var det bara den ene som hotade med stryk. Den andre ville gå därifrån, men hans kompis cirklade runt mig:

”Jag ska bara ge den här jädra förläste killen ett kok stryk”.

Som tur var, så var det mest munläder, och det gick inte till någon handling, kanske för att den andre killen var mer sansad. Slutligen ebbade det ut, och vi lämnade alla tre området fast på olika vägar. Det slumpade sig så att vi kom samtidigt upp på gatan och blev genast anropade av en lärare.

”Kom hit grabbar och hjälp mig att skjuta på bilen, så jag får igång den!”