© Ellinor Wikman 2020
Förlag: BoD – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 978-91-7969-391-6
Till Nova
"Att våga är att förlora fotfästet en liten
stund, att inte våga är att förlora sig själv"
Søren Kierkegaard
Flygplanet lyfter från Landvetter och jag håller min man i handen. Jag är lycklig. Vi ska till Cypern på semester. Jag längtar efter att få ligga på stranden och känna sanden mot mina nakna fötter. Jag längtar efter att få gå där i timmar och plocka stenar och snäckor.
Vi får en hörnlägenhet med panoramautsikt. De båda väggarna mot havet är glasfönster från golv till tak. Vilken utsikt. Jag har aldrig sett något liknande. Vi ser höga berg och djupa hav ifrån vår hotellsäng.
När vi vaknar sista morgonen smälter hav och himmel samman i en blå dimma. Horisonten är utsuddad och jag kan inte sluta titta, inte sluta fotografera. Vi äter frukost och går sedan ner till stranden. Där möts jag av en hund, som påminner om min bästa vän, min barndomskamrat Cindy, familjens Golden retriever. Jag minns tillbaka, minns en sommardag för länge sedan:
Jag vaknar och känner doften av nyslaget hö. Det är en varm sommar och har varit torka i flera dagar. Hödammet ligger som ett moln över gården. Många hektar har bärgats under natten, medan jag sovit.
En fluga surrar i mitt rum och från ladugården hörs de enorma fläktarnas outtröttliga brummande. Nu ska höskörden bli torr på riktigt, så att det blir fin mat till hästarna i Norge.
Jag sträcker på mig, där jag ligger i min säng, och upptäcker att min lillasyster ligger bredvid mig. Hennes länga linblonda hår ligger som en slöja över det vita lakanet.
Över sängen hänger en tavla som föreställer en hund. Jag tittar på den och tänker på hur den blev en del av vårt hem. Trots kilometerlånga avstånd mellan husen hade en polsk konstnär vandrat den långa vägen för att sälja sina tavlor till oss. Mamma hade vänligt sagt nej tack, men jag blev så förtjust i en av teckningarna han plockade fram. Det var teckningen av hunden, som jag nu betraktar.
Hunden blir en viktig karaktär i de sagor jag berättar för min lillasyster om kvällarna. I sagornas värld ska hunden egentligen vara hemma på gården, när familjen åker på semester, men han lyckas alltid gömma sig i bagageutrymmet på bilen utan att bli upptäckt.
Jag flyttar försiktigt mitt ben, som ligger under lillasysters ben. Jag är hungrig och går ut i köket. Har jag tur finns det mjölk kvar i kylskåpet, så att jag kan få ett glas oboy till frukostsmörgåsen. Det är långt till närmaste affär, en och en halv mil.
På fönsterbläcket i köket sitter två av våra katter och lapar sol. Jag öppnar kylskåpsdörren känner om det finns något kvar i mjölkpaketet, en deciliter ungefär. Jag ler och slappnar av i kroppen. Så skönt att slippa vara arg på min bror.
Med oboyglaset i ena handen och en smörgås i den andra handen öppnar jag ytterdörren med armbågen och puttar upp den med höften. Jag är på väg ut till min bästa vän, som sitter och väntar på farstutrappan. Under natten har hon gjort pappa sällskap varje gång han kommit tillbaka till gården med ett nytt hölass. I år blir det så mycket hö i ladan att det känns som om taket ska lyfta och hö ska sticka vid taknocken.
Jag ser för min inre syn hur pappa vilar sig lite och dricker vatten om natten, när höt matas in på höskullen. Förr om åren, när jag var liten, så fick han själv mata in hö i hökanonen med högaffel. Nu kunde han istället ta igen sig och klappat min bästa vän på huvudet under tiden.
Cindy buffar med nosen på min armbåge och sätter sig närmare mig. Jag kliar min bästa vän bakom öronen, medan jag tar en tugga av smörgåsen. Vi delar på smörgåsen, precis som vi delar på livet. Bästa vännen är alltid med mig när jag tränar. Bästa vän nen sitter alltid och väntar på oss, mig och mina syskon, när vi kommer med skolbussen på eftermiddagarna. Det är hos Cindy jag kan gråta ut, när livet känns orättvist.
Hunden gör mig sällskap när jag plockar stenar och snäckor på stranden. Jag ska plocka en sten till min pappa. Min man ligger på en solstol och vilar. Vi ska snart ta en taxi in till stan för att äta sen lunch på en restaurang vi besökt vid flera tillfällen under resan. Jag vill vara kvar på stranden, vill vara där tills solen går ner. Jag har en blå klänning på mig och promenerar långsamt. Håller en hand på min mage, när jag lutar mig framåt för att plocka upp en vacker sten.
Har du sett en rosceremoni på TV? Mannen ger alla kvinnor, han vill ha kvar i tävlingen om att vinna hans hjärta, var sin ros. I åttaårsåldern var jag med om en ceremoni med vitsippor på skolgården. Den upplevelsen förändrade mitt liv.
En blond nioårig kille sitter på staketet. Han har bett oss tjejer plocka vitsippor till honom. Det är en vacker vårdag och vitsippbacken står i full blom. Snart har han hela famnen full av vita blommor, som han bestämmer att han ska ge till den tjej han tycker om mest. Min buss kommer. Det är dags att åka hem och jag känner besvikelse över att jag inte längre får vara med i leken. I den blå minibussen, som ska ta mig hem, väcks min tro på kärleken, min tro på att livet är gott, min tro på att jag kommer få ett liv fyllt av glädje och betydelsefulla relationer. Innan bussdörren stängs kommer han springande och ger mig ett hav av vitsippor.
Jag kommer för alltid bära med mig dessa vitsippor. Ingen kan någonsin ta dem ifrån mig. Den romantiker som väcktes i mig den eftermiddagen har räddat mig under de svåraste stunderna i livet. Jag är evigt tacksam för dessa vitsippor.
Jag är storasyster och hemma på gården finns mamma, pappa, två syskon och massor med djur. Där väntar min hund, min bästa vän. Det lyser i mina ögon när jag och Cindy trampar grusvägen fram mot vårt hus. Famnen full av vitsippor och hjärtat fullt av kärlek.
I köket väntar mamma. Jag är så ivrig att berätta för henne om mina upplevelser. På kvällen när jag går och lägger mig finns vitsipporna i en vas på fönsterbrädet intill min säng. Lycka!
Åren går och livet blir allvarligare. Obesvarad kärlek och elaka tonårstjejer får hjärtat att göra ont. Jag får också fysiska smärtor vid menstruation. Skolsköterskan säger att alla tjejer får ont i magen när de har mens, så jag funderar inte så mycket på mina smärtor.
När jag är i trettonårsåldern får menssmärtan ner mig på knä mellan hyllorna i matbutiken. Det är omöjligt för mig att gå mot kassan och utgången, där min klasskamrat väntar. Jag sitter på golvet mellan socker och mjöl. Håller om min kropp, min mage. Till slut lyckas jag ta mig upp igen. Jag har svårt att avgöra hur länge jag suttit där. Några minuter?
När jag äntligen kommer ut ur affären vill jag inte berätta för min klasskamrat vad jag precis upplevt. Det är pinsamt att prata om mens.
Jag får blödningar vid hårdare träning och mamma blir orolig. Hon tvingar mig till en gynekolog. Det är så pinsamt att gå dit. Jag följer med på ett villkor, att jag ska få träffa en kvinnlig läkare. Jag är säker på att det inte är något fel på mig. Gynekologen säger att allt är i sin ordning och att tjejer kan få mellanblödningar ibland.
Jag har lätt att bli kär, men kärleken är inte besvarad. Då är det skönt att ha min vän, min Cindy. När jag behöver gråta går jag skogspromenader med henne. Ibland sjunger jag på promenaderna. I slutet av promenaden känns allt bättre. Jag och Cindy tävlar om vem som kommer först till vårt hus. Hon sitter lydigt vid infarten till vår grusväg, när jag kopplar loss henne. Jag ställer mig i startposition bredvid henne och säger "1, 2, 3". Vi springer mot huset och hon vinner alltid. Jag älskar min hund.
En olycka kommer sällan ensam och när jag är i fjortonårsåldern dör två av familjens tre hundar med bara några veckors mellanrum. Vi går skallgång i skogen efter Cindys mamma. Hon har somnat in i en skogsdunge några hundra meter från vårt hus. Livet känns skört, men Cindy finns kvar. Det dröjer inte många månader förrän min gammelmormor dör. Jag har tillbringat mycket tid med henne och mormor. Det är en viktig familjemedlem och hon är saknad. Jag minns tillbaka:
Det är eftermiddag och jag är i femårsåldern. Jag sitter bredvid min gammelmormor på mormors balkong. Dom bor nära varandra och vi umgås ofta alla tre, när jag är på besök. På det lilla bordet, som kan fällas ner, har jag ett glas jordgubbssaft. Solen lyser och gammelmormor har en vacker vit solhatt och en svart/vit mönstrad klänning. Jag klappar på henne arm och fascineras över det slappa, mjuka, bruna skinnet. Det är så mjukt och lent.
Gammelmormor berättar, som så många gånger förr, om när hon var liten flicka och gick till skolan med sina vänner. Jag tycker så mycket om att höra henne berätta. Jag ser framför mig hur hon och hennes vänner leker på väg till skolan. Jag ser dem skratta och balansera på stenmuren vid Enerbacken och sjunga tillsammans när de tar en genväg i enskogens trassliga snår.
För varje dödsfall jag bearbetar, så önskar jag mer och mer, att det ska finnas ett liv efter döden. Jag är rädd för döden och fantiserar om att jag ska få möta mina hundar och min gammelmormor, när jag dör. Jag hoppas att jag varit rädd i onödan.
Mitt i all sorg finns också mycket glädje. Min lillasyster föds och jag upplever en sådan gemenskap med vår nya, efterlängtade familjemedlem. Jag hjälper gärna mamma och pappa om nätterna, när lillasyster gråter. Jag går omkring med henne i famnen och vi tittar på saker i vardagsrummet. Jag sjunger för henne och gungar henne till sömns.
Jag känner en längtan efter att få egna barn och undrar om jag kommer bli ung mamma precis som min mamma.
Min syster är två år när jag slutar nian och hon betyder allt för mig. Jag har ännu inte funnit kärleken, men så en dag så finns han bara där.
Jag vaknar i ett daggvått tält. Mina syskon ligger tätt in till mig. Vi har alla var sin sovsäck. Jag har på mig samma kläder, som när vi träffades igår, shorts och t-shirt. Jag är så otroligt förälskad i honom. Bredvid mig ligger hans t-shirt. Jag trycker den mot ansiktet och drar in doften av honom. Jag ryser och känner hur glädjen återigen sprids i min kropp.
Igår ville han inte åka hem. Vi kunde inte sluta kyssas. Vi stod vid hans bil och jag var så berusad av kärleken. När myggor och knott samlades kring våra varma kroppar, så svepte han ett badlakan om mina bara armar.
Jag blundar och kan nästan känna hans läppar mot mina.
Det är sommarlov och jag säljer lotter för idrottsföreningens räkning. Det är ännu en ovanligt varm sommar med gassande sol. Det är då han dyker upp. Det är som att få ett fång med vitsippor igen. Det är som i en film. Hela den sommaren är som en romantisk film, men så kommer vardagen i kapp oss. En konstig vardag för oss båda. Han flyttar till en stad för militärutbildning. Jag flyttar till en annan stad för att studera på gymnasiet. Vi har bott i det lilla samhället så länge, utan att veta om varandra. Vi har ju precis träffats. Det ska ju vara vi.
Julen 1995 får jag Maria Careys CD-skiva av honom i julklapp. Jag lyssnar på låten "Without you" om och om igen, när vi inte är tillsammans. Jag är så kär, men så händer något som får mig att förstå att han inte är den man som ska bli pappa till mina barn och det gör ont.