Biskop Albert av Riga.
Min hypotes:
Árås består av forntida ár med betydelsen fruktsamhet och ås. Namnet blev senare Aros med olika språkliga ändelser. Det var ursprungligen namnet på åsen – idag Badelundaåsen. Det historiska gamla Upsala låg längs den åsen här i Västmanland.
Ingrid Lindgren, författare
© Ingrid Lindgren 2018
Förlag: BoD – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 978-91-7851-768-8
Mitt intresse för Bjurhovdaskogen började när jag 1975 startade en Mulleskola för barn 5-7 år i Friluftsfrämjandets regi.
I början av 1980-talet planerade Västerås stad utbyggnad av stadsdelen Bjurhovda i skogsområdet, som ej tidigare var stadsplanerat.
I området finns en minnessten: Badelunda sockenallmänning. Inköpt och skänkt 1911 av W. Andersson.
Trots denna sten bebyggdes en del av området 1984. Västerås stad inkorporerade Badelunda socken 1946 och ansåg sig fritt disponera området.
1980-talet var intresset för historia stort tack vare Dag Stålsjös TV- program om” Svearikets vagga” och västgötarnas tankar om att forntida Uppsala legat i Västergötland. Det gjorde att jag läste Olof Grau ”Beskrifning öfver Vestmanland” (1754) och Kjell Kumlien ”Västerås till 1600-talets början” (Västerås 1971). Alla fotnoter väckte mitt intresse och speciellt de författade av Johannes Messenius, som hamnade i fängelse i norra Finland under 20 år. Han hade dessförinnan varit på arkivet på Stockholms slott innan det brann 1697.
Jag fick uppmaningen att kontrollera källan till texter av Kjell Olsson, Västerås stadsantikvarie på 1980-talet, när jag visade honom en stor sten – ”liggande höna” – före bebyggelsen. Han sa inte bara att det står det inget om.
En vintersöndag satte jag på mig skidorna och åkte mot Hubbo för jag hade fått uppfattningen att de styrande administrativt ville skilja Badelunda och Hubbo åt på 1300-talet. Vid Hubbo-Jädra var en stor skogbevuxen kulle. Jag åkte upp och fann en stor alldeles jämn platå med träd på. Här skulle ett hednatempel kunna ha stått! Jag hade redan trott att den offerlund, som Grau skrivit om, var Bjurhovdaskogen, som var en del av gården Lunda förr. En skröna var att en kvinna blivit levande begravd där på 1400-talet efter att mördat en annan kvinna i Furby kyrka. Varför så långt från Furby och just där i Lundaskogen?
1982 bildades Badelunda Hembygdsförening, där jag snabbt blev medlem. Där ordnades kurser och utfärder. Jag gick kurs för lantmätarna Alfred Örback och Lars Envall. Av en karta från 1683 över Geddeholm framgick att Nils Posse köpt gården Sylta av Claes Bielke 1594 och den del som kallades säteriet av Sten Banér 1596. Den gängse uppfattningen är den som står i boken ”Slott och herresäten i Sverige” (Malmö 1969) att Geddeholm ägdes av rikskansler Axel Oxenstiernas farfar Gabriel Oxenstierna.
I källaren på säteriets norra hus finns medeltida kryssvalv, som visades oss från Badelunda i slutet av 1990-talet. Dessa valv intresserade mig mycket och är en av mina startpunkter till boken.
Till utbildning är jag receptarie, men förfalskade recept på apotek kan inte ligga till grund för senare avskrifter, såsom jag menar att många falska dokument kan göra.
På riksarkivet finns Diplomatarium Suecanum – DS. Många gamla handlingar där blir jag mer och mer skeptisk till. Många är dessutom avskrifter eftersom arkivet brann 1697. Många historiker har dem som grund för sin historieskrivning, som sedan används av andra.
Flera gånger tar historien en annan vändning med utgångspunkt i uppgifter jag hämtat från doktor Daniel Herweghr. Han var 1750 lektor vid gymnasiet i Västerås och sedan domprost. Han skrev en stiftshistoria med bidrag från yngre präster innan han blev biskop i Karlstad 1773. Han dog 1787 varefter hans samling skingrades men Johan Fredrik Muncktell (1764-1848) kunde återsamla dokumenten och utgav Westerås Stifts Herdaminne 1843. Jag syftar på den boken när jag som källa uppger Muncktell.
Stort tack till Hasse Carlsson för den grafiska formgivningen.
Bilder utan by-line är fotograferade av författaren.
Västerås 2018
Ingrid Lindgren
Ett viktigt möte ägde rum den 31 mars 1368 i ”Arosiensi”. Anledningen till mötet 1368 var kung Magnus Erikssons och hans drots Nils Turesson Bielkes skuld till den påvliga kammaren. Mötesplatsen var Albert Briskows hus i Västerås enl. DS 7683 (SDHK 9247) eller som det står i Acta Camerala nr 724 stupa Alberti Briscoba.
Närvarande var den påvlige nuntien och uppbördsmannen för Danmark, Norge och Sverige Guido de Cruce och kung Albrekt av Mecklenburg liksom biskop Nils Markusson. Den sistnämnde hade tidigare varit kung Magnus Erikssons kansler och på kungens inrådan av påve Clemens VI blivit biskop i Linköping 1351. Biskop Nils blev snart kung Magnus motståndare genom att stödja kung Magnus son Eriks uppror mot fadern 1356. Efter Eriks död 1359 hörde biskop Nils till den rådsaristokrati, som 1364 hade inkallat kung Magnus systerson Albrekt av Mecklenburg till Sverige för att bli kung.
Kung Magnus och hans medregent den andre sonen Håkan, kung av Norge, godkände inte valet av Albrekt utan samlade en här för att hävda att de var Sveriges rätta konungar och mötte kung Albrekts män nära Enköping vid Gata vid nuvarande Sagån 1365. Kung Magnus tillfångatogs och fördes till Stockholm, där han fick flerårigt fängelsestraff.
Närvarande 1368 var också biskop Magnus Augustinsson i Västerås. Han hade tidigare varit kung Magnus kaplan och sekreterare och kungens sändebud till påven, som utsåg honom till biskop i Västerås 1353. (Olof Grau kallar honom Måns Eskilsson i Beskrifning öfver Vestmanland Wästerås1754) och Johan Fredrik Muncktell i (Westerås Stifts Herdaminne Upsala 1843) för Matthias Eskili. Biskop Magnus hade tillsammans med biskoparna i Linköping och Oslo haft påvens uppdrag att lösa den mångåriga tvisten i Riga mellan ärkebiskopen i Riga och Tyska Orden men överlät uppdraget till de andra två 1365. (G. Ekström Västerås stifts herdaminne 1939 och Lecub =Liv-Esth-Curländisches Urkundenbuch år 1848).
För att dokumentera mötet 1368 var en präst i Strängnäs stift Laurencius Mathie närvarande liksom tysken Droste von Stove.
Med på mötet var även riddarna Karl Ulfsson av Ulvåsa och Håkan Algotsson från adelspartiet. Karl Ulfsson liksom Håkan Algotsson var motståndare till kung Magnus och hade hjälpt Albrekt till makten. Karl Ulfsson var son till Birgitta Birgersdotter, som lämnat Sverige 1349 och i oktober 1367 kunnat glädja sig åt att hennes böner medverkat till påvens återkomst till Rom. I sin ungdom stod Birgitta mycket nära drottning Blanche från Namur (i södra Belgien) och kung Magnus såsom deras hovmästarinna bl.a. på kungliga slottet i Vadstena.
Kung Albrekt hade en landsman närvarande på mötet 1368, nämligen Droste von Stove.
Den tyske historikern G.C.F Lisch skrev 1848 i Jahrbücher des Vereins für Mecklenburgische Geschichte und Altertumskunde ett avsnitt kallat Besitzungen der Ritterorden Livlands und Preussen in Meklenburg. Vissa avsnitt är byggda på senare avskrifter. Ett avsnitt heter:
Der Orden der Schwertbrüder in Livland. (Svärdsriddarorden i Livland) Lisch skrev att tyska köpmän kom från Visby, som var medelpunkt i Östersjöhandeln på slutet av 1100-talet, till Livlands kust. Den första kyrkan byggdes i Yxkull och fick sin första biskop 1192 men livländarna tog avstånd till kristendomen. Ärkebiskopen i Bremen sände Albert från Apelderen som tredje biskop dit och han lyckades med korståg vinna landet för den romerska katolska kyrkan.
Brytningen inom kristenheten 1054 gjorde att både ortodoxa och romersk-katolska kyrkan ville utbreda sig norrut. Ärkebiskopen i Bremen var därför angelägen att erövra Livland.
Livland blev en ren tyska koloni och biskop Albert grundade staden Riga 1201 med köpmännen där som Lübecks skyddslingar. 1202 grundade Albert även Svärdsriddarorden. Den baltiska östersjökusten var intressant för många redan under tidsperioden 650-850 med staden Grobin. Senare var där mycket oroligt. Kung Valdemar II Sejr av Danmark (1170-1241) och ryska furstar hotade freden. Furste Henrik Borwin II av Mecklenburg, en av ättens stamfäder, kom till Livland med korsfarare1218-19 för att kämpa mot ester och ryssar. (Lisch).
Biskop Albert dog 1229. 1237 förenades de förhållandevis fåtaliga Svärdsriddarna med Tyska Orden. Biskopen av Riga hade därefter inga egna krigare och Svärdsriddarna vägrade därefter vara biskopens vasaller. De ansåg sig enbart skyldiga påven och kejsaren trohet. (W.Urban 2003 Tyska orden.)
Biskop Albert av Riga.
Enligt det tyska stiftet Ratzeburgs tionderegister från 1230-talet hade Svärdsriddarna kolonier i Lübeckområdet. Från en liten by med 5 bondgårdar fick biskopen ett halvt tionde. Var byn låg framgår ej av gamla handlingar. (Lisch.) Den största egendom Tyska Orden haft i Mecklenburg var komtur Krankow, som härrörde från Svärdsriddarna. (Komtur är underavdelning av en ordensprovins). Det var först vid försäljningen 1355 mer fakta kom fram. Komtur Krankow bestod av flera byar varav en kallades Quale och alla låg i Mecklenburg enligt urkunden. Tyska Ordens köp av Estland av danske kung Valdemar IV 1346 för 6500 guldmynt gjorde att avlägset liggande egendomar såldes.
Komturen Krankow såldes till den mecklensburgiske väpnaren Marquard von Stove d.ä. med ärftlig egendomsrätt för sina arvingar för 1000 mark silver och även rätt att avyttra egendomen. Redan 1349 hade hertigarna Albrekt och Johann av Mecklenburg överlämnat till von Stove all egendomsrätt, som hörde med egendomen såsom guldtionde och domrätt. Hertingarnas far och förfäder hade tidigare haft denna rätt. Tyska Orden hade alltså inte haft godsen med vanliga andliga privilegier utan med vasallrätt. (Lisch).
I augusti 1356 bekräftade Tyska Ordens stormästare Winrich von Kniprode på ordens väldiga slott Marienburg (idag Malbork i Polen) på uppdrag av Landmästaren för Livland Goswin von Herike försäljningen till familjen von Stove av komtur Krankow med undantag av ordenshusen i Wismar.
Efter 1368 framgår att i sitt testamente hade väpnaren Marquard von Stove önskat att en prebenda skulle stiftas av godsen. Sonen riddaren Droste von Stove byggde av inkomsterna från de tio husen i Quale ett kapell vid sydsidan av S:t Georgkyrkan i Wismar 1371. Inkomsten av prebendan skulle efter hans arvingars död återgå till hertig Albrekt. Den förste innehavaren av prebendan skulle vara hertig Albrekts kansler Johann Swalenberg. Både hertig Albrekt och biskop Henrik i Ratzeburg gav 1371 sitt tillstånd att de tio husen i Quale fick användas till det ändamålet.
Riddare Droste von Stove sålde 1381 samtliga hus i f.d. komturi Krankow till bröderna Henning och Hans von Stralendorf med alla rättigheter, som tillkommit honom och Tyska Orden. Detta var emot den tidigare överenskommelsen, då det skulle ha tillfallit hertig Albrekt, men han dog 1379.
Ingen ytterligare information finns därefter i Tyskland om komturen Krankow.
För att få en bakgrund till ovanstående möte 1368 måste vi gå långt tillbaka i tiden. Redan på 700- tal före Kristus kunde järn framställas i Skinnskatteberg i Västmanland på Röda Jorden. Järn från berggrunden samlades och bildade rödjord då inlandsisen smälte. Här fälldes järnet ut och bildade ett lager från någon centimeter upptill en meters tjocklek. På många andra ställen har järn framställts av sjö- och myrmalm vid samma tid.
Mynt och gravar ofta på uddar vid sjöar har hittats från ca 200 f.Kr till 600-talet ef.Kr i mellanskandinaviens inland. (Fornvännen 105/2010) Av bronsmynten är några senromerska och bysantinska från 600-talet och stora gravfält har hittats vid Dalälvens nedre lopp i Hamre och på Ön i Hedesunda.
På den s.k Florenslistan från 1120 nämns biskopsstäder i bl.a. Sverige: Skara, Liunga, Tuna, Strigin, Sigituna och Aros.
Jag tror att Aros var en föregångare till dagens Västerås och att Tuna var dagens Stora Tuna.
Under Stora Tuna kyrka i Dalarna fann man vid restaureringen 1915 grundmurarna till en äldre salskyrka. På Tunaslätten har arkeologiska undersökningar visat att bygden var tätbefolkad redan på järnåldern med flera gravhögar och järnframställningsplatser. Nära Stora Tuna ligger Östra och Västra Silvberget där silver, koppar och järn brutits långt tillbaka i tiden. (Jonas Nordin Det medeltida Dalarna och Västmanland 2009). Vid Lapphyttan nära Norberg har masugnsprocessen kunnat spåras till 1100-talet och Norbergs bergslag hade mycket stor betydelse även utanför Sverige.
Falu koppargruva var mycket viktig redan vid vikingatidens slut, då koppar bröts där.
De bönder, som själva kunde framställa järn eller andra metaller, blev med tiden rika. De ville inte underordna sig kungen eller betala skatt till katolska kyrkan i Rom. Det är mycket troligt att de och deras ättlingar är de som senare fått benämningen ”folkunga”, som omnämns i Erikskrönikan. Folkunga rote var tror jag en skara gruvmän från Folkare härad i Tuna kontrakt kanske med gruvägare bosatta i Mälardalen.
Folkungar var kungamaktens motståndare i många fältslag.
Den påvevänliga Sverkerska ätten införde peterspenningen och lät inviga ärkestiftet i Uppsala 1164. Kung Sverker d.y. dödades i slaget vid Gestrilren nära Enköping av ”Folkunga rote” år 1210. Birger jarl försökte utrota de s.k. folkungarna vid slagen vid Sparrsätra 1247 och Herrevadsbro vid Kolbäcksån 1251, året innan Stockholm grundlades och blev som ett lås för båttrafiken på Mälaren. Även Magnus Ladulås hade besvär vid ”Folkungaupproret” då flera av dem avrättades 1280. Samma år instiftade han Alsnö stadga där kungen utser riddare, som tjänar kungen med stridshäst – det världsliga frälset. För att bli riddare krävdes ej endast rikedom utan kungens gunst.
Falu koppargruva började bearbetas på vikingatiden, men dess första kända privilegiebrev är från 16 juni 1288. Västerås biskopen Peter ( utan efternamn) gör byte med sin systerson Nils Kristinason om en 1/8 i Kopparberget med kung Magnus och biskopar som vittnen. Av brevet framgår att kungen och påvekyrkan försöker kontrollera kopparbrytningen. (SDHK nr1406 i RA). Även borgare i Lübeck och Hansan visade intresse för koppargruvan liksom för järnhyttorna.
Torgils Knutsson dubbades av Magnus Ladulås till riddare1289. Torgils Knutsson var marsk och blev förmyndare för Magnus Ladulås söner under Birger Magnussons omyndighetstid 1290-98. Han innehade regentskapet och erövrade Karelen och anlade Viborg tillsammans med Västeråsbiskopen Petrus Elavi 1293. 1303 den 29 juli (DS 1403) ägde ett jordbyte rum mellan Torgils Knutsson och kung Birger Magnusson då Torgils Knutsson gav Ön i Folkärna socken, hela besittningen i Avesta och Norberg med allt han ägde i järn och stålberget och allt han ägde i Dalarna och gården ”Oestby i Vestmannia”, som tidigare drotsen Abjörn Sixtensson haft, dessutom kvarnar mm och fick i utbyte kungalotter i södra Sverige. Kungens bror hertig Valdemar förlovade sig 1302 med Torgils dotter Kristina, men skilde sig 1305 pga att de var ”dopsyskon”.
Biskop Peter flydde till Norge där han dog 1299. Marsken Torgils föll i onåd och halshöggs 1306.