Svensk översättning: John Michael Karlsson
© 2017 Kilbard Limited
http://kilbard.com – http://translators.se
Funnet bland den avlidne Diedrich Knickerbockers anteckningar.
Det var ett njutningsfullt land med dåsiga huvuden,
Vågor av drömmar framför halvöppna ögon,
Med fröjdefulla slott i de passerande molnen,
Som för evigt seglade runt på en sommarhimmel,
Slöhetens slott.
I famnen på en av de stora vikarna som gör ett snitt in i Hudson-flodens östra strand, vid flodens stora utbredning, benämnd Tappan Zee av de gamla holländska navigatörerna, och där de alltid drog in sina segel med försiktighet, när de skulle korsa den, och bad St. Nicholas om beskydd, där ligger en liten köping eller lantlig hamn som vissa kallar Greensburgh, men som är mer allmänt och korrekt känd vid namnet Tarry Town, den tjäriga staden. Detta namn gavs, har vi fått veta, i forna dagar, av de goda hemmafruarna i den angränsande landsbygden, på grund av deras mäns inbitna benägenhet till att dröja kvar i byns krog på marknadsdagarna. Hur det nu än var med det, jag går inte i god för detta faktum, utan nämner det endast med anledning till att vara precis och autentisk. Inte långt från denna by, ungefär tre kilometer bort, finns en liten dal, eller snarare ett veck i marken mellan höga berg, som är en av de tystaste platserna i hela världen. En liten bäck glider genom platsen, med ett mummel som inte skapar mer ljud än det som krävs för att vagga en till vila; och den enstaka visslingen från en vaktel, eller en knackande hackspett, är nästan de enda tecknen på liv som någonsin bryter genom den enhetliga stillheten.
Jag minns, att när jag som yngling gjorde mitt första försök till att skjuta ekorrar, var det i en dunge med höga valnötsträd som skuggar ena sidan av dalen. Jag hade vandrat in där vid middagstid, när hela naturen är särskilt tyst, och chockerades av vrålet från min egen pistol, när det bröt områdets sabbatslika stillhet och förlängdes, genljöds med arga ekon. Om jag någonsin skulle önska mig en oas, där jag kunde fly världen och dess distraktioner, tyst drömma bort kvarlevorna av ett oroligt liv, vet jag inget mer lovande än den här lilla dalen.
Till följd av platsens apatiska vila och invånarnas säregna karaktär, ättlingar till de ursprungliga holländska nybyggarna, har denna avskilda dalgång länge varit känd vid namnet Slummerdalen. Dess rustika pojkar kallas genom hela grannskapet för slummerpågarna. Ett sömnigt, drömmande, inflytande tycks hänga över landet och genomsyrar atmosfären. Vissa säger att platsen förhäxades av en högtysk läkare under bosättningens första dagar; andra, att en gammal indianhövding, profet eller medicinman, höll sina besvärjelsefester där innan landet upptäcktes av Master Hendrick Hudson. Så sant som det är sagt, platsen är fortfarande under påverkan av någon häxkraft som håller en förtrollning över de goda människornas huvuden, vilket får dem att gå i en ständig dagdröm. De är slavar under alla slags fantastiska föreställningar, de är föremål för hypnotiska tillstånd och uppenbarelser, de ser ofta märkliga ting, hör musik och röster i luften. Hela området vimlar av lokala berättelser, hemsökta platser och skymningsvidskepelser. Stjärnor faller och meteorer lyser oftare över dalen än någon annan del av landet, och maran, med hela sin niofaldighet, verkar ha valt denna plats som favoritscen för hennes upptåg.
Den härskande demonen, däremot, som hemsöker denna förtrollade region och verkar vara befälhavaren över alla luftens energier, är uppenbarelsen av en figur på en hästrygg, en ryttare utan huvud. Vissa säger att det är spöket av en hessisk kavallerist, vars huvud rycktes bort av en kanonkula vid ett namnlöst slag under frihetskriget, och som endast, och alltid, ses av landets folk när de skyndar fram i nattens dysterhet, medan han flyger förbi som på vindens vingar. Hans tillhåll är inte begränsat till dalen utan sträcker sig även till de intilliggande vägarna. I synnerhet till området runt en närliggande kyrka. Faktum är, med stor säkerhet, enligt de flesta autentiska historikerna i dessa områden, som med noggrannhet har samlat in och sammanställt svävande fakta om spöket, att kroppen av kavalleristen har begravts på kyrkogården, och spöket rider till slagets plats i en nattlig jakt efter huvudet, och med den vilda hastighet som han ibland passerar Slummerdalen på, som en midnattsexplosion, är på grund av att han är försenad och skyndar sig för att nå tillbaka till kyrkogården innan gryningen.
Sådan är den allmänna meningen om denna legendariska vidskepelse, som har gett material till många vilda historier i denna del av skuggornas land; och spöket är välkänt vid alla landets nattbrasor, ”den huvudlöse ryttaren av Slummerdalen”.
Det är anmärkningsvärt, att den fjärrskådande egenskapen, som jag nämnt, inte begränsas till dalens infödda utan omedvetet sugs upp av var och en som vistas där. Oavsett hur klarvakna de var, innan de anlände till den sömniga regionen, är det säkert att de inom kort andas in luftens förtrollande inflytande. Fantasin börjar växa, de dagdrömmer och ser uppenbarelser.
Jag nämner denna fridfulla plats med alla möjliga lovord, för det är i sådana små tillbakadragna holländska dalar, som finns här och där, inbäddade i den stora staten New York, som befolkningen, deras seder och traditioner förblir fasta, medan den stora strömmen av migration och framfart, vilken skapar oavbrutna förändringar i andra delar av detta rastlösa land, sveper förbi dem obemärkt. De är som små pölar av stillastående vatten som gränsar till en strid ström, där man kan se betydelselöshet och humbug rida lugnt för ankar eller långsamt vagga i deras fördunklade hamn, ostörda av rusningen från tidens ström. Även om många år har gått sedan jag trampade på Slummerdalens sömniga stigar, undrar jag, om jag fortfarande inte kommer hitta samma träd, och samma familjer som vegeterar i deras skyddande sköten.