Förlag och tryck: BoD
ISBN: 9789175692111
Jag har släktforskat periodvis under de senaste 10 åren och har nu kommit till en punkt där det är svårt att komma vidare bakåt. Det gäller framför allt mina skogsfinska anor i Norra Värmlands och Hedmarks finnskogar. Rätt snart fick jag klart för mig att mina farföräldrar hade väldigt mycket skogsfinska anor, det vill säga att de härstammade från de svedjebrukande skogsfinnar som invandrade till våra bygder under mitten av 1600-talet. De slog sig ner i våra obebodda skogsområden, ofta flera mil från den svenska eller norska befolkningen. De var alltså nybyggare och de grundade många mindre byar och orter på finnskogen.
Det visade sig att det var mina anfäder som uppodlade bland annat Aspberget i Norra Finnskoga, Avundsåsen, Bjurberget, Kindsjön, Älgsjön, Medskogen, Skallbäcken och Skråckarberget i Södra Finnskoga, Näsberget i Norra Ny, Rattsjöberg i Vitsand, Mulltjärn och Arnsjön i Östmark, Nain i Ekshärad, Sundsjön i Färnebo, Törberget, Galåsen och Lutnes i Trysil, Peistorpet i Åsnes, Rotberget i Hof, Vålberget i Grue, Flisberget i Elverum och Risberget i Våler. Allt detta var tidigare totalt okänt för mig, varför jag nu inte längre kan motstå att publicera mina skogsfinneanor, särskilt på grund av att så många andra också kan hitta sina rötter i boken.
Jag har följt upp många av mina gamla anors syskon ända fram till modern tid, även om inte detta framgår i boken. Jag har då funnit att det finns en stor släktskap inom den nuvarande befolkningen i det som tidigare var Norra och Södra Finnskoga, liksom i angränsande områden i Norge. I min släktdatabas finns flera tusen personer med skogsfinska släktnamn angivna, alla är inte mina anor men besläktade med varandra. Jag tror också att många känner till sin släktskap med varandra, men däremot vet man inte alltid vilket släktnamn som man egentligen borde ha rätt att bära.
På en gång ska sägas att jag är amatör på släktforskningens område. Trots detta kan det nu vara dags att publicera mitt släktträd, som i förvånansvärt många trådar leder fram till de svedjebrukande skogsfinnarna, som invandrade till vårt område under 1600-talet med början ca 1640.
I min forskning har jag i huvudsak använt mig av kyrkböckernas husförhörslängder, födelse- och dödböcker och annan information som finns tillgänglig via datorn. Dessutom har jag läst en hel del av den rikhaltiga litteratur som finns om skogsfinnarna. Här gäller det att sovra, och jag undviker att ta för stort intryck av den gammaldags, romantiserande bild av skogsfinnarna som många författare har gett uttryck för. Å andra sidan har jag inte haft tid och möjlighet att källforska beträffande de äldsta anorna, utan jag har här förlitat mig på de uppgifter som publicerats av professionella släktforskare inom bland annat föreningarna Finnsam och Fennia.
Det är högst naturligt om det skulle förekomma fel på några årtalsuppgifter i antavlan, liksom det för övrigt förekommer i de gamla kyrkböckerna. Även professionella släktforskare redovisar ibland felaktiga slutsatser, fel släktnamn och fel årtal i såväl gammal som ny litteratur. Noggrannhet är viktigt, men trots det så finns det saker vi aldrig kan bevisa. Ingen källa är hundraprocent säker när det gäller släktforskning, utan man måste ibland göra en avvägning av motstridiga uppgifter eller ställa upp hypoteser.
Tack vare den finske studenten C. A. Gottlunds resor i våra finnbygder så har vi bland annat fått kunskap om de släktnamn som finnarna använde. Gottlund ”intervjuade” den finska befolkningen och skrev helt sonika in de uppgivna släktnamnen i kyrkböckerna. Hans resor och avskrifter av husförhörslängderna gav upphov till ”Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821”. Den boken kan sägas vara en levande tidsbild av hur ättlingar till nybyggarna framlevde sina liv på den tiden. Finnarna var mycket medvetna om sitt släktnamn, vilket ärvdes från far till son. Däremot använde i regel inte kyrkan, domstolarna eller andra myndigheter de finska släktnamnen, varför Gottlunds insatser är mycket värdefulla för släktforskarna.
Det finska släktnamnet fördes vidare till nästa generation från far till son, t ex från fadern Anders Henriksen Kuosmainen till sonen Elias Andersen Kuosmainen. Dottern kanske hette t ex Berte Andersdatter Kuosmainen. Hon bar det namnet hela livet, men hennes barn fick sin fars släktnamn.
Beträffande antavlorna i denna bok så har jag helt enkelt lagt till det finska släktnamnet efter efternamnet. Jag har varit konsekvent och använt släktnamnen ända till nutid, även om det var länge sedan man slutade använda dem. Det har ibland hänt att några familjer har bytt släktnamn, t ex på grund av att någon i familjen har begått brott. Ibland har man istället tagit moderns släktnamn. Dessa avvikelser har jag bortsett från i antavlan, varför det i denna tydligt framgår (på manssidan) vilken ”härstamning” personerna har.
Jag har försökt normera stavningen av namnen till modernt språk, men om personen är bosatt i Norge så skriver jag på norska, t ex Andersdatter eller Morten. En annan avvikelse är att jag anger Norra respektive Södra Finnskoga socken även för den äldre tiden, när dessa socknar inte fanns utan ingick i Dalby socken. Jag använder också konsekvent beteckningarna Nyskoga socken och Norra Ny socken. Allt detta för att geografiskt tydliggöra var orterna ligger.
Berättelsen bygger på att jag löpande visar antavlor i tre generationer, vilka därefter kommenteras. Antavlorna är kopierade från mitt släktforskningsprogram Holger 8. Anorna i antavlorna är numrerade enligt Kekules system och framställs i den löpande texten inom parentes direkt efter namnet, t ex Per Persson (1), som är proband. Observera att jag redovisar hela familjer, d v s alla syskon till mina anor. I släktforskningsprogrammet har jag följt upp många av dessa fram till nutid. Det skulle dock bli alltför omfattande att redovisa dessa i bokform. Källor är inte angivna annat än undantagsvis i den löpande texten.
Boken är indelad i sju kapitel:
Allmänt om invandringen, där jag kort beskriver orsaker till invandringen, flyttvägar till vårt område m. m.
Hur var livet i finnskogarna? I detta kapitel försöker jag beskriva hur skogsfinnarna levde i våra skogar, under bosättningsperioden på 1600-talet men även hur livet förändrades därefter.
Några samband mellan mina äldsta anor, främst nybyggare. Detta kapitel kan läsas kursivt och eventuellt återkomma till.
De närmaste anorna, där jag redovisar den första antavlan om tre generationer, från nutid till början av 1800-talet.
Mina anor på raka fädernet, som omfattar perioden från nutid till början av 1700-talet.
De äldsta anorna, nybyggarna på 1600-talet, vilket omfattar 1600-talet och början av 1700-talet. Här beskrivs de flesta av nybyggarna som kom till Norra Värmlands och Hedmarks finnskogar under 1600-talet.
Och hur kom vi dit?, redovisning av de antavlor som binder samman de närmaste anorna med de äldsta anorna, det vill säga 1700- och 1800-talen.
Många forskare och författare har under årens lopp framfört olika orsaker till inflyttningen av skogsfinnar till Sverige under 1500- och 1600-talen. Jag håller mig helt till Rickard Brobergs sansade åsikter som han redovisar i sin bok ”Finsk invandring till mellersta Sverige”.
Från medeltiden och fram till och med 1600-talet har arbetsvandringar hela tiden i växlande omfattning skett av västfinnar som sökt sig till Stockholm och de omgivande lantbruksområdena men även till Bergslagen. De har arbetat som tjänstefolk, lantarbetare, bergsmän etc. De hade Gustav Vasas gillande, och han ”rekvirerade” ibland folk till sina gods och gruvor.
Östfinnarna från Savolax var däremot svedjebrukare. Deras odlingsteknik krävde stort utrymme och man expanderade kraftigt i det inre av Finland. Till slut blev det för trångt, och detta i kombination med ofred, förtryck, nödår, farsoter med mera gjorde att man sökte sig till de orörda skogarna i Sverige. Hertig Karl fortsatte i sin fars anda att tillåta invandringen, men inte alls pådrivande såsom vissa forskare tidigare påstått. Däremot uppmuntrade han till nybyggnation av torpställen på kronans marker genom 5 brev utgivna åren 1579, 1581 och 1583. De fyra första av dessa gällde alla, alltså både svenskar och finnar. Det femte brevet är ett formulär att användas för att kunna formulera en torpsedel för en nybyggande finne. Inte heller Klubbekriget 1596-97 hade någon avgörande betydelse för utvandringen av östfinnar, eftersom den då hade pågått sedan 1570-talet.
Inflyttningen av östfinnar, d v s svedjefinnar eller skogsfinnar, startade alltså ca 1570 och ebbade ut i mitten av 1600-talet. Man kom över till Stockholm och Gävle i första hand och sökte sig snarast ut till obebyggda skogsområden, till en början i Sörmland, Östergötland och Närke, därefter Tiveden och Karlskogaområdet, Södra Norrland, Dalarna, Västmanland och Bergslagen innan 1600-talet tar sin början.
I början av 1600-talet fortsatte uppodlingen av svedjemarker i Bergslagen, men det blev svårigheter eftersom bergsbruken eftertraktade skogsråvara för sin kolframställning. En del skogsfinnar bröt därför upp och flyttade till de västliga och så småningom norra delarna av Värmland. Samtidigt skedde en inflyttning av andra generationens skogsfinnar från bland annat gränstrakterna av Dalarna och Hälsingland till Värmlands södra finnskog och på 1640-talet vidare upp mot eller direkt till Norra Värmlands och Hedmarks finnskogar. Förflyttningen avslutades på svenska sidan med Aspberget i Norra Finnskoga ca 1660 och med Törberget och Galåsen i Trysil ca 1670. Därefter skedde efterhand sekundärbosättningar på en mängd platser.
De svedjebrukande skogsfinnarna som bosatte sig i vårt område kom i regel inte direkt från Finland, utan de var andra eller tredje generationens invandrare. Det vill säga, de flesta var födda i Sverige av finskfödda föräldrar eller deras barn. De kom till våra trakter från bland annat Hälsingland, Nordöstra Dalarna (Ore, Orsa), Uppland, Bergslagen och från de södra finnskogarna i Värmland.
De bosatte sig alltså i vårt område med början ca 1640 och man kan säga att den primära bosättningen var klar på 1670-talet när man nådde fram till fjällområdena i Trysil, vilket var en naturlig gräns för odling av svedjeråg. Därefter skedde sekundärbosättningar på många platser för att de invandrades barn skulle få plats med sina familjer.
De regler som gällde för upptagande av nybyggen framgår av hertig Karls tidigare nämnda fem öppna brev 1579-83. Däri framgår bland annat att fogden, häradshövdingen och tolv beskedlige män, i regel häradsnämnden skulle besikta platsen för nybygget, att nybygget inte skulle vara till men för bolbyarna men också förbud att förhindra nybyggen och förbud för bolbyarna att uppta mer skog och mark än de rimligen kunde bruka. Skogsfinnen fick därmed sin torpsedel och sex års skattefrihet utlovades. Barn och efterkommande hade ”arvsrätt” eller i alla fall förtur att överta torpstället.
Under mitten av 1600-talet fördes krig mellan Danmark och Sverige, och för Värmlands del kom Hannibalsfejden 1643-45, Krabbefejden 1657-60 och Gyldenlövefejden 1675-79 att få förödande konsekvenser för finnskogarna och dess nybyggare utmed gränsen mot Norge. Fienden inföll och skövlade många byar och gårdar i Värmland samtidigt som Sverige gjorde samma slags infall i de norska gränstrakterna. På den svenska sidan skövlades och brändes bl. a. följande byar: Aspberget, Avundsåsen, Järpliden, Skråckarberget, Röjden, Viggen, Bjurberget, Röjdoset, Gransjön m fl.
Finnarna uppvisade stor duglighet i denna typ av gerillakrigföring. Det var ju skogsfinnarna som bodde utmed gränsen och som kom att bli en värdefull gränsvakt, varför fortsatta bosättningar uppmuntrades av den svenska regeringen.
Under Hannibalsfejden uppbådades i början av år 1644 ett par hundra finnar från Grythyttan, Hällefors, Hjulsjö och Ljusnarsberg jämte ett femtiotal finnar från Värmlands Bergslag, vilka förlades att bevaka gränsen mot Norge. Under den vistelsen fick de tillfälle att genomströva de stora obebyggda skogsområdena i de norra delarna av finnskogen. De såg att det fanns vidsträckta svedjemarker, fulla av villebråd och fiskrika sjöar. En efter en bröt de därför upp från sina bosättningar i Bergslagen, där det hade blivit trångt om utrymme, och man började uppodla nya bosättningar i ödebygderna i vårt område. På detta sätt kom förmodligen flera av mina anor till våra trakter, nämligen Hecke Hindrik till Rattsjöberget, Kurck Hindrik till Mangen och Oluff Koo till Skallbäcken. Dessa anges i Färnebo härads dombok som ”bortdragna” från Rämmen och hade enligt Richard Broberg otvivelaktigt deltagit i 1644 års uppbåd av finnar. Man får räkna med att dessa händelser i hög utsträckning bidragit till den mycket kraftiga expansion som finnbebyggelsen uppvisar under 1640-talet på de västra fryksdalsoch älvdalsskogarna.
Samtidigt, på 1640-talet, etablerades de första skogsfinska bosättningarna på norska sidan. Av mina anor kan nämnas Pål Ratiche som kom till Rotberget i Hof omkring 1640, Henrik Henriksen Vappuinen till Peistorpet, Åsnes och Steffen Pålsson Mullikka som kom till Vålberget, Grue ca 1646.
Under Krabbefejden (1657-60) gjorde en skara finnar (289 man) den 29 januari 1659 ett infall från trakten av Röjdåfors och plundrade 19 gårdar i Grue och 4 i Brandval. Detta gjordes på direkt order från regeringen under förmedling av landshövdingen i Närkes och Värmlands län, Abraham Leijonhufvud. Riksdrotsen Per Brahe skrev som morot ”att de medh sine barn och effterkommande her i landet kunne framgent fåå boo i rolighett” och som piska, om ordern inte åtlyddes skulle man veta att ”finna dem igen”.
Finnarnas anförare var bonden Matz Oluffsson f ca 1622 i Kyrkebol, Jösse-Ny, men sedan bonde i Gränsjön, Älgå. Han var förmodligen svensk men gift med en finska, dotter till den förste bebyggaren i Gränsjön, Måns finne. Matz skrev en rapport om infallet i Norge, daterad i Bogen den 4 februari 1659 som lyder:
”Jagh kan icke låta eder okunigt vara, huruledes min resa är angången i Norie. Så haffua vij kommit i Norie och deres vacht haffuer varitt för starck både medh krigzfolck och bönder och haffue gräuett sigh neder i snöen. Sedan haffuer iagh gått på dem medh ett stormande och der bleff en aff våra skotin (= skjuten) i den ena foten, men aff deres haffuer några bleuett i lopett (ung. = blivit på stället, stupat). Sedan moste vij Ryterera oss till bakar öffuer Eluen, effter fienden lågh på en holma, som Eluen gick på både sider om, effter iagh befructade för ryterij skulle beränne oss på Eluen, effter vij voro på holmen ehopa medh fienden. Sedan hauffer iagh sköflatt tuenne sochnar der vtan före, och vij haffua kommit i 5 hopar. Och 3 hopar drogo söder (ut) och de Andra vett iagh intett, huartt de togo vägen, men som iagh menar, så drogo de norrer vtt. Och vij haffua sköfflatt och sedan lopett (= lupit, sprungit) ått stora skogen och sedan åtter fram igen och rappat igen (= angripit på nytt), effter fienden var så starck, effter de haffua bekommet kunskap både igenom skriffter och annat. Men sedan haffua vij den andra dagen varitt på ett bärg och der haffua vij seett dem ståndes i ordningh, effter dett haffuer varitt dett krigzfolkett som är kommitt i från Tråne hem (= Trondhjem). Men nu haffua Jösse härattz finerna dragett hem mäst, men iagh bliffuer i Gunerskogh sochn, så lenge (= tills) iagh får skriffuelse ifrån vällachtatt herr befalningzman til Mattz i Grötvåll.”
Det var alltså en lyckad blixtraid som överstökades på två-tre dagar, varefter värmlandsfinnarna drog sig tillbaka på sina skidor i mycket djup snö.
I nästa kapitel kommer en berättelse av Matz Oluffsson, nedtecknad av prosten och värmlandsskildraren Erland Hofsten, som framför allt är en värdefull förstahandsskildring av hur finnarna levde på den tiden, särskilt under krigsförhållanden.
Några av mina äldsta anor bosatte sig i Bergslagen:
Först den sägenomspunne Kristoffer Jönsson Honkainen ”Lång-Kristoffer” kallad, f 1593 i Nyslott, Rantasalmi, Finland, nybyggare i Sundsjögården, Färnebo 1619.
Därefter kom Per Pålsson Hakkarainen som upptog Nain i Ekshärad ca 1630. ”Per Hakkran”, som han kallades, var född ca 1600 vid Saimasjön i Rautalampi, Savolax och gift med Annika Olofsdotter Karjalainen f ca 1600 i Rautalampi, d i Nain, Ekshärad.
Den tredje av mina anor som fanns i Bergslagen var Lars Larsson Karjalainen som förmodligen var den som upptog Laggåsen i Ekshärad ca 1630.
Och andra kom från Bergslagen till våra trakter:
Pål Henriksson Raatikainen ”Pål Ratiche, Rattik, Radiche” med flera benämningar i finnemantall och tingböker, f 1605 i gränstrakterna mellan Hälsingland och Dalarna, röjde omkring 1640 ett hemman i Rotberget (Raatikala) i Hof finnskog. Han kom närmast från Nya Kopparberget (Ljusnarsberg) i Dalarnas bergslag, i närheten av Grangärde, där hustrun Gertrud Matiesdatter var född. Påls far torde ha hetat Henrik Raatikainen och varit en av de tidigaste till Sverige inflyttade skogsfinnarna.
Henrik Henriksen Vappuinen f 1614, d ca 1675 i Söregården, Peistorpet, Åsnes finnskog. Han var nybyggare i Peistorpet på 1640-talet. Han bodde först i Skattlösberg, Grangärde socken. Kom troligen från Ludvika till Midskogsberget finnetorp (Piestorpet Södergård) under 1640-talet.
Henrik Tomasson Häkkinen ”Hecke Hindrik” f 1590 i Finland, d 1669 i Rattsjöberg, Vitsand, upptog Rattsjöberg 1645. Henrik kom närmast från Rämmen.
Henrik Kurki ”Kukke Hindrik” vistades i Djuprämmen, Rämmen 1640-1653, i Lillskogshöjden, Östmark 1653 och I Kurkhöjden, Mangen, Vitsand 1661. Han nämns först i Rämmens folk- och boskapslängd 1640, och påträffas senare i Röjdoset, Östmark mantal 1650 och i Mangen, Vitsand tiondelängder 1664, 1667-68 och mantal 1671. Han hade en dotter Eli Henriksdotter Kurki f 1646, g med Henrik Pålsson Raatikainen, en son till Pål Ratiche.
Olof Matsson (Koo) Lehmoinen ”Oluff Koo” upptog Skallbäcken 1645. Detta är det först upptagna finnhemmanet i S Finnskoga och i hela gamla Dalby socken. Olof kom närmast från Näsrämmen i Rämmen, där han var skriven 1642, 1644 och 1646, men anges vara ”bortdragen” 1645-1646 (till Skallbäcken).
Steffen Pålsson Mullikka f i Mullkkamäki, Lauka sn, Finland, d ca 1650 i Vålberget, Grue finnskog, uppröjde Vålberget (Mullikkala) ca 1646. Kom först till Sandsjö, Orsa, där dottern Annika föddes 1641. Flyttade därefter till Vålberget.
I S Finnskoga gjordes många nedsättningar strax före 1650 och fortsatte till ca 1660, då även Aspberget i N Finnskoga upptogs, vilket var slutpunkten för den primära bosättningen på den svenska sidan.
I Hedmark fortsatte invandringen under 1650- och 1660-talen med bland andra Lars Larsson f 1624 i Bergslagen, g med Eli Nilsdotter Vauhkoinen f 1636 i Hälsingland. Lars Larssons släktnamn är obekant, född i Bergslagen av finska föräldrar, kom till Norge och Gravberget 1665 och röjde sedan Galåsen tillsammans med Henrik Henriksson Himainen ca 1670.
Invandringen avslutades i vårt område ca 1670 med Anders Olsen Kuosmainen, nybyggare i Törberget, Trysil 1670, och Henrik Henriksson Himainen vilken kom till Liitiäinen-släktens nybygge Gravberget 1658 och senare röjde Galåsen i Trysil 1670. Hans hustru var Ingeborg Mårtensdotter Liitiäinen, vars far Mårten Jakobsson Liitiäinen syns första gången i tiondelängden 1618 i byn Nordanrå.
Hur var det när man kom på 1640-talet, hur förändrades livet under 1700- och 1800-talen?
Det var i stort sett väglöst land när skogsfinnarna etablerade sig i Norra Värmland. Dock fanns en väg som sträckte sig från Västra Dalarna till Vingängs gränstullkammare och vidare till Medskogen vid norgegränsen. Denna väg hade länge använts vintertid men sommartid kunde den bara begagnas med klövjehästar. Det fanns ett antal bivägar till den, men de var ännu besvärligare än huvudvägen.
I regel kom finnarna två och två för att rekognosera och påbörja nedsättningen. Jag föreställer mig att de tidigt på våren kom ridande och/eller till fots medförande klövjehästar, eftersom de säkert hade med sig en hel del redskap och verktyg för skogsavverkning och svedjebruk liksom vapen och fiskeredskap. Ibland kom hela familjer, men ofta lämnades de liksom eventuella kreatur hemma en tid innan man hunnit bygga den första riktiga bostaden. En enkel övernattningskoja byggdes och så påbörjades fällningen av skog för den första svedjan.
Det var naturligtvis ett slitsamt arbete att med enbart yxa fälla den grova barrskogen. Träden fälldes inåt mot svedjans mitt och fick ligga och torka tills nästa vår, då svedjan skulle antändas. Samtidigt togs timmer tillvara till kommande husbyggen och ved till bränsle. Ofta tog man hjälp av vandrande lösfinnar med fallhygget och med byggandet av den första rökstugan (bostaden) med sin speciella murade stenugn utan skorsten. Detta innebar att röken stannade kvar under taket och vädrades ut genom en lucka i taket. Rökens värme höll stugan varm, och det räckte att tända en brasa om dagen. Rökstugan var hela familjens sovrum och vardagsrum och matrum.
I regel lagade man inte mat i rökugnen utan för detta ändamål fanns ett särskilt kokhus. Övriga nödvändiga byggnader var ett torkhus (ria) med rökugn, där säden torkades, en rökbastu, fähus och lador samt härbre för matförvaring. Det kunde ofta finnas upp till ett tiotal hus utspridda på torpet så att det såg ut som en liten by. Det tog förstås tid och kraft att bygga upp alla dessa hus och samtidigt göra nya svedjefall och bränna av, så och skörda vartefter.
Det fanns en mängd olika tekniker för svedjandet, och jag antar att var och en, utan någon som helst vetenskaplig bedömning (den har tillkommit i efterhand), använde den metod man kände till och hade lärt sig hemifrån. Dessa skogsfinnar hade kanske inte den mest utvecklade metoden utan det kunde nog bli som det blev, ibland med bra resultat, ibland dåligt. I vilket fall, den speciella tuvråg som användes kunde i gynnsamma fall ge hundrafalt tillbaks, mycket beroende på kunskap, markbeskaffenhet, läge och att/om man kunde undvika frosten.
Sådden skedde direkt i den tjocka askan så snart den svalnat. Rågkornen petades ner ett och ett med ungefär två dm avstånd. Skördade gjorde man med skära, varefter tröskning utfördes, dels på plats på någon stenhäll, dels i ladan, varefter torkning skedde i rian.
När man skördat rågen 2-3 gånger var svedjan förbrukad, men användes därefter till bete för kreaturen och för sådd av rovor. Finnen var till en början inte intresserad av att att röja mark, bryta stubbar och flytta stenar. Så småningom, när rågskörden slog fel, fick han tänka om och sprida riskerna genom permanent odling av råg och så småningom även av andra sädesslag, och vid slutet av 1700-talet var även nyheten potatis allmänt utbredd och välsignad av finnbefolkningen. Boskapsskötseln gjorde att man kunde gödsla åkerlapparna och använda dem år efter år.