reading

Att adoptera en råtta är att lova denne livslång kärlek och omhändertagande. Du skaffar inte ett husdjur, utan en vän. Råttan ska inte tvingas leva sitt liv för människan, men om du ger bort en del av ditt hjärta till råttan kommer den att göra detsamma för dig. Var aldrig arg eller besviken på din råtta för den gör alltid vad den tror är bäst.

Jag själv är biolog och det var som försöksdjur jag stötte på mina första råttor. Man kan säga att de ändrade min världsbild. Sedan dessa har jag haft äran att delat mitt vardagsliv med dessa underbara varelser.

Innehåll

Historia

Råttans tidigaste historia

Gnagarna, som inkluderar bland annat råttor, ekorrar, bävrar och möss, utgör den betydligt största ordningen inom däggdjuren. Hittills har vi räknat till ungefär 1.800 arter av gnagare. Gnagare heter Rodentia på latin, efter orden rodere och dentis vilka betyder ”att gnaga” och ”tänder” på latin. De flesta gnagare har framtänder som växer hela livet och som därför måste slipas ned genom gnagning. De tidigaste fossilerna från gnagare har hittats i Asien och Nordamerika, de tros vara ungefär 50 miljoner år gamla. Bland gnagarna ses råttorna som de mest intelligenta och det är även de som har varit mest framgångsrika.

De första råttorna uppkom i Asien och Oceanien för 3–6 miljoner år sedan och brunråttan tros ha skilt sig från sin närmaste släkting Rattus cf molluccarius för en miljon år sedan.

Klassificering av tamråttan
UNDERART	Tamråtta lat. Rattus norvegicus domesticus
ART	Brunråtta lat. Rattus noiwegicus
SLÄKTE	Råttor lat. Rattus
FAMILJ	Råttdjur lat. Muridea
ORDNING	Gnagare lat. Rodentia
KLASS	Däggdjur lat. Mammalia
FYLUM	Ryggsträngsdjur lat. Chordata
RIKE	Djurriket lat. Animalia
DOMÄN	Eukaryoter lat. Eukaryota

Antalet arter inom släktet råtta är för många (drygt 50 stycken, vissa utdöda) för att räknas upp här. Men nästan alla tama råttor är av arten brunråtta, Rattus norvegicus. Vilda brunråttor är som namnet avslöjar bruna till färgen, ner på magen och benen ljusnar färgen till gråaktig.

Kroppen är 20–30 centimeter lång och svansen är av samma läng eller något kortare. Värd att nämna är också svartråttan Rattus rattus eller takråttan, skeppsråttan som den också har kallats. Svartråttan har en mycket gemensam historia med brunråttan och de två arterna är de mångtaligaste inom råttdjuren, i Sverige är dock svartråttan utdöd. Svartråttan är mindre är brunråttan, med större ögon och öron och med spetsigare nos och längre svans i förhållande till kroppen. De har också en mörkare färg än brunråttan.

Människan tillhör ordningen primater (vilket också inkluderar apor och halvapor). Primater är mycket nära besläktade med gnagare och vi tros ha en gemensam, gnagarlik förfader som levde för cirka 66 miljoner år sedan. Jämför man människan med råttan hittar man många likheter. En råttas tassar är slående lika människohänder, mycket mer lika än hundens tassar och hästens hovar. Råttor kan stå upprätt och om de vill kan de gå några steg på två ben. De trivs även med samma kost som vi gör. Listan kan göras lång på likheter mellan råttor och människor.

Ett fylogenetiskt träd som visar förhållandet mellan olika däggdjur. Människor och andra primater är mycket närmare besläktade med gnagare änmed andra husdjur sä som exempelvis hundar och hästar.

Råttan och människan

De första spåren av brun- och svartråtta har hittats i Asien varifrån de tros ha spridits mycket tack vare de första skeppen, styrda av upptäcktsresande och handelsmän. Pesten, digerdöden som härjade i Europa och Asien i mitten på 1300-talet har länge beskyllts svartråttan som bärare av löss infekterade med bakterier orsakande pest. Nya bevis pekar på att råttan omöjligt kan ha spridit pesten. Anledingar som pekas ut är att pesten spreds för fort, att det var för kallt för råttor och att inga mängder av döda råttor tycks ha funnits.

Brunråttan slog sig ned i Europa i början av 1800-talet och konkurerade då ut svartråttan. De döptes till Rattus norvegicus – norsk råtta då den på 1700-talet felaktigt antogs komma till England via norska fartyg. Den första brunråttan i Norge upptäcktes år 1762 innan det hade den dock setts i södra Europa. I Amerika sågs den redan på 1760talet. Till Sverige kom brunråttan på 1790talet. Idag har brunråttan spridit sig över hela världen, de finns på alla kontinenter med undantag från Antarktis.

Vilda råttor kan leva i de flesta miljöer, så som skogsmark, fält och buskmark. De bygger stora system av gångar, i jorden, i rishögar eller liknande. De väljer platser i närheten av vatten, så fuktiga kloaker och källare fungerar också som hem. Gångsystemen har olika rum för olika syften, som att förvara mat, sova eller gå på toaletten. Sovrummen isolerar de med mjuka material. Därför kommer tamråttor, om de ges möjlighet till det, att inreda sin bur. De placerar gärna rivet papper eller tyg på sin sovplats, gömmer maten i speciella hörn och väljer ut en vrå som toalett. Vissa råttor har ett större inredningsintresse än andra. Vanligtvis rör sig den vilda råttan på ett område som är upp till 30 meter i radie runt boet. De är aktiva och kan vandra flera kilometer per natt, oftast håller de sig till speciella vägar och intill väggar.

Råttor i naturen lever i stora grupper och är mycket sociala. De skyddar varandra, putsar varandra och sover tätt ihop. Råttan känner igen vilka individer som tillhör den egna flocken och kan bli aggressiv mot inkräktare. De olika individerna har olika roller i flocken, som att undersöka, hålla vakt, uppfostra ungarna, samla mat, och vara ledaren. Det finns många exempel på tamråttor som förlorat sin livslust efter att dess flockkamrater har försvunnit, ett fåtal råttor är dock ensamvargar och trivs utan råttkompisar. Eftersom råttor är sociala kan de bli mycket goda vänner med oss människor och släppa in oss i flocken.

Råttan samlar säd, frukt och nötter, stjäl ägg och kan även jaga mindre djur så som reptiler, mask, fåglar, fiskar och möss. Råttor har därför en viss jaktinstinkt och kan likt katter roa sig med att jaga en fjädervippa. De kan även simma långa sträckor och även dyka för att hitta mat. Men många tamråttor undviker att bada. I det moderna samhället lever råttorna gärna nära människan för att stjäla mat ur förråd och sopbehållare, de är likt oss lata ifall tillfälle ges.

Vilda råttor är nattaktiva och som mest aktiva är de timmarna efter solnedgång och innan soluppgången, men umgås människor mycket med dem kommer de snabbt att ändra sin dygnsrytm efter människorna.

Vilda råttor kan leva i många år, men i genomsnitt blir de bara runt halvåret på grund av de hårda förhållandena i naturen.

Tamråttor är inte tama brunråttor, de har blivit framavlade under ett par 100 år. Framförallt har aveln gjort tamråttan mycket mindre skeptisk och rädd för nya saker än dess förfäder.

I slutet utav 1800talet fångades råttor in, för att ätas eller sättas samman med hundar i så kallade råttgropar. För nöjes skull kunde folket satsa pengar på vilken hund som skulle ha ihjäl flest råttor. Under samma tidsspann påbörjades den första, småskaliga uppfödningen av råttor. Den första att tämja råttor tros ha varit Jack Black, drottning Victoria av Storbritanniens råttfångare. Han sägs ha haft en god hand med råttor och gav inte upp trots alla bett han fick, varav ett par blev infekterade och var nära att ta hans liv. Många råttor sålde han till råttgropar, men då han hittade en råtta med en speciell färgmutation avlade han på den. Dessa råttor såldes som husdjur. Han uppgav att hans råttor blev väldigt tama och såldes över hela jorden.

Det sägs att svartråttan användes i experiment redan under renässansen. Framavlade varianter av brunråttan började användas i experiment i USA på 1900talet. Labbråttan Hector testflög 1961 en raket genom lägre atmosfären. Efter några sekunders skakig åktur landade han välbehållen på jorden igen. Sedan dess har flera råttor besökt rymden.

Under 1800-talet började tama möss bli populära och i slutet utav 1800-talet startades National Mouse Club – den nationella musklubben i England. 1901 tilläts även råttor delta i föreningen tävlingar. Det blev den första råttföreningen. I Sverige startade det Svenska Råttsällskapet, SRS, sin verksamhet år 1983. Idag arbetar föreningen för att informera om sällskapsråttan och fungera som en samlingsplats för råttägare och uppfödare. De håller koll på råttors stamtavlor i syfte att främja ett gott avelsarbete. Varje år arrangerar de ett flertal utställningar och tävlingar.

Kön

Råttor ska hållas könsseparerade såvida de inte är kastrerade. Bor en hona med en hane kan på ett halvår 2 råttor bli till hundra råttor. Det är då du som uppfödare som har ansvar för att alla de små liven får det bra. Enklast är att bestämma sig för ett kön att hålla som sällskap. Har man både honor och hanar i samma rum kommer de göra allt vad de har i sin makt för att komma till varandra, de blir alltså mycket mer krävande att hålla. Dessutom kan hanarna bli bråkigare sinsemellan. Man bör inte släppa ut hanar och honor tillsammans då en parning kan ske på några sekunder, så två olika kön betyder två olika flockar och dubbelt så mycket tidsåtgång. Det finns generella skillnader mellan könens beteenden, men varje individ är unik.

Honor är nästan alltid mer aktiva än hanar. De är mer lekfulla och hittar på mer hyss. Speciellt då de är yngre kan det vara svårt att få en hona att sitta stilla mer än några sekunder.

De är alltid ute på äventyr och klättrar, springer, nosar, gräver, gnager, bygger bon, busar med varandra och med människor. Honråttor är nästan alltid underhållande bara att titta på.

Honor är mindre än hanar och ofta slankare, mer graciösa i kroppen, med en mjukare päls. De väger cirka 300–500 gram som vuxna.

Honor är brunstiga var tredje till femte dag. Brunst är tiden då honan har möjlighet att befruktas och bli dräktig. Detta sker under 12 timmar innan ägglossning, ofta utspelar det sig under de mörka timmarna av dygnet. Brunstcykeln kommer igång vid cirka fem veckors ålder och fortsätter upp till cirka 18 månader då brunsten kan bli mer oregelbunden för att sedan sluta. Även äldre honor som till synes slutat brunsta kan bli dräktiga men då med liten chans att ungarna utvecklas normalt. I vissa fall kan närvaron av en hane locka fram brunst hos honan. Det är individuellt hur tydligt en hona visar att hon är brunstig. En råtta som är brunstig kan bli nervös eller extra pigg och uppvisa ett typiskt beteende då någon stryker henne på ryggen, rumpan eller underlivet, detta kallas lordos. Hon stelnar då till, höjer rumpan, böjer ryggen och vibrerar med öronen. Huden runt vaginan kan även mörkna. Då en hona brunstar kan en annan hona rida henne. Detta tros hjälpa den brunstande honan med sina känslor.

Hanar är överlag lugnare än honor. De kan också busa, speciellt då de är unga. Men det är större chans att en hanråtta uppskattar att ligga i sin människas knä och bli klappad, kanske flera timmar i sträck. Då en hane kommer in i tonåren kan han bli surare och i undantagsfall även aggressiv mot andra råttor och människor. Kastrering kan avhjälpa detta problem. Överlag är hanar mer misstänksamma mot nya hanar än vad honor är mot nya honor. De är också mer territoriella och har en tendens att revirmarkera. De kan då droppa kiss och gnida sig mot föremål för att få in sin doft. Detta betyder inte att hanar luktar illa, de har ofta en söt doft och är renliga. Honor droppar också urin på varandra och på föremål, för att markera dem, men de revirmarkerar inte i samma uträkning som hanar.