Det är vi som skrivit novellerna. Vi önskar dig en härlig lässtund.
© 2019
Ansvarig utgivare: Monica Ivesköld
E-post: monica@resultat-direkt.se
Webbsida: www.monicaiveskold.se
Omslag: Snezana Lindskog
Förlag: BoD – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 9789178514496
Antologin tillkom i samband med onlinekursen “Planera ditt skrivande och din marknadsföring” där deltagarna skulle få följa hur en bok kom till. Tävlingen startade hösten 2018. En jury tillsattes och valde ut 26 noveller, skrivna av 20 författare.
Temat ”Lycka” var ingen slump. Den har jag skrivit om de senaste sex åren. 2013 kom min fackbok ”FramgångsRIK & Lycklig” som handlar om hur du kan skapa din lycka och din framgång. Framgång leder inte alltid till lycka men lycka leder ofta till framgång.
Lyckan tar vi kanske för given. Vi saknar lyckan när den uteblir och glömmer att glädja oss åt den när den uppstår. En förutsättning för lycka är att dina hjärnceller producerar dopamin. En annan är att kunna kontrollera dina tankar. Lyckan handlar om känslor som gör dig glad. Du tänker sällan ”Oh vad jag är lycklig” men när du ler känner du något i kroppen. Det kan vara lycka. En stor del av lycka handlar om att dela med dig till andra och kanske få något tillbaka utifrån det. I över 30 år har jag haft lyckan att få hjälpa människor utvecklas - min mission i livet.
Jag hoppas att du gillar vår bok och att den skapar upplevelser och känslor inom dig som leder till någon form av lycka.
Ansvarig utgivare
Alva debuterade hösten 2018 i novellantologin ”Över en fika kan allting hända” men det var långt ifrån hennes första möte med berättandets konst. Redan innan hon lärde sig skriva hade hon en fascination för sagor och historier, vilka hon diktade genom att rita teckningar och serier. När hon väl lärde sig skriva förstod hon inte hur hon skulle sluta och har fortfarande inte fått reda på hur.
För tillfället arbetar Alva som bartender och studerar litteraturvetenskap vid Uppsala Universitet men drömmer om att i framtiden kunna författa på heltid.
Denna novell är tillägnad Scott Bui, även känd som ”Han”.
− Jag vill tälta på stranden i natt, sa han och vänder sig på sidan.
Hans ansikte är nära mitt.
– Vadå, tälta på stranden?
De stora mörka ögonen möter mina ljusa. Det sneda leendet breder sig över ansiktet och skapar en smilgrop i ena kinden. Hans andetag fläktar min kind.
– Vi kan åka till stranden och övernatta där.
Han är bra på att komma med olika påhitt men det är inte ofta han faktiskt får någonting gjort. Mycket snack lite verkstad, ett utmärkt sätt att beskriva honom på. I vanliga fall svarar jag bara ”ja, ja” eller ”okej” eller någonting i den stilen utan att förvänta mig att vi faktiskt kommer att komma till skott men idag blir det av någon anledning annorlunda. Vi har legat hemma i sängen i två dagar utan att göra någonting mer än att åka till mataffären och det börjar krypa i kroppen på mig. Spänningen mellan oss har väckts till liv under uttråkningen. Vi har börjat tjafsa igen, sticker in spydiga kommentarer och klagar på minsta möjliga i den andres existens. Jag vill göra någonting nytt, känna mig exalterad, tälta på stranden.
– Okej!
Jag sätter mig upp hastigt och råkar slå till honom i farten.
– Vi åker dit nu!
Han tvekar. Som vanligt. Kastar hela tiden ur sig nya idéer och förslag och har svårt att hålla koll på vad som var det senaste.
– Nja, jag vet inte. Är du säker?
– Absolut! Upp ur sängen nu och packa.
Jag vill verkligen tälta på stranden. Det var ett tag sedan jag var exalterad över någonting. Nu far jag runt i rummet och pratar för mig själv som jag alltid gör när jag packar eller städar och han hinner knappt resa sig ur sängen innan jag har fått ner en bärbar mobilladdare, varma kläder, flera vattenflaskor och en hårborste i ryggsäcken.
Det finns några stränder bara tjugo minuter bilväg från vårt fjuttiga boende men de är fulla med alger, skräp, hundbajs och tomburkar. Det är de långa ljusa stränderna vid Cape Cod som vi vill åt. Det spelar ingen roll att det tar nästan två timmar längre tid att komma dit.
Han kör, som vanligt, och det är jag som bestämmer musiken. Jag sjunger med i falska toner och han skrattar åt mig när Céline Dions ”My Heart Will Go On” kommer på och jag flänger med armarna fram och tillbaka. Efter halva vägen behöver han en kisspaus och jag betraktar honom bakifrån när han står nere i skogen, halvt dold från bilvägen. Jag vilar blicken vid hans bakhuvud som han hatar för att det är platt men som jag tycker är det vackraste jag någonsin har sett.
En skylt välkomnar oss till Cape Cod och när vi försöker hitta till rätt strand börjar vi som vanligt tjafsa för att jag inte förstår kartan. Han skäller på mig för att vi missar en avfart. Jag menar att det var internetuppkopplingen som var långsam och visade fel. Vattnet sträcker sig längsmed hela vägen.
− Varför kan vi inte stanna var som helst?
− Vi ska till ett speciellt ställe, blir svaret men när jag vill veta varför, är han tyst.
Som vanligt har han någon märklig plan på gång och jag förstår ingenting.
Himlen har börjat färgas lätt rosa och i takt med att färgen blir mer och mer intensiv kastar jag flera blickar åt hans håll. Jag hade föreställt mig att vi skulle hinna lägga oss tillrätta på stranden, knäppa upp en ljummen öl och läsa min nya bok en stund innan mörkret blev totalt. Han hade tydligen inte samma tanke. Till slut stannar han och när jag kliver ut reser sig håren på både armar och ben. Det gör mig inget, bara jag får stå upp och slipper det slitna sätet upptryckt i baken.
Han kommer emot mig och kameran täcker halva ansiktet. Han vill att jag ska posera och jag gör mitt bästa trots att linsens stora öga alltid lyckas få det att röra sig oroligt i maggropen. Jag försöker imitera modellerna från internet och reklamskyltarna; skrattar, skickar en slängkyss och en förförande blick åt hans håll.
Efter ett tag börjar jag klaga, säger att jag vill titta på solnedgången och läsa en stund innan det blir mörkt. Solen har nu bara några centimeter kvar till läggdags och jag vet att när den väl börjar sjunka går det förbannat snabbt. Det är inte som hemma där solnedgångarna under sommarmånaderna verkar pågå längre än natten själv.
− Bara några minuter till, säger han.
Som vanligt. Jag vet att om han får bestämma kommer det fortsätta i evigheter.
− Vi kan fortsätta i max fem minuter, säger jag bestämt.
När tiden är slut ber han återigen om ”bara några minuter till”. Sessionen avbryts tvärt av att den sista ljusstrimman lägger sig till vila. Jag vänder mig mot vattnet där mörkret ligger svept över horisonten. Det är som att jag fått ett slag i magen. Tårarna kommer smygande men jag tillåter dem inte att tränga ut. Jag ville bara läsa en bok i solnedgången. Nu försöker jag ignorera besvikelsen, jag vill verkligen inte bråka igen.
– Ska vi sätta upp tältet?
– Inte här.
Vad menar han? Är vi fortfarande inte framme? Jag förstår inte vart vi ska men hoppar in i passagerarsätet. Efter några minuter svänger han in på en minimal parkering vid sidan av vägen. Det står redan en bil där och han lyckas precis manövrera in vår bredvid. Framför nosen är en sliten trägrind med en lapp som meddelar att parkering i över två timmar är förbjudet. Bakom grinden leder en stig in i den mörka skogen. Jag sväljer hårt.
– Ska vi in där?
Snälla, låt det inte vara in där.
– Är du dum eller? Nej, aldrig i livet. Jag tänker inte gå in i en kolsvart skog mitt i natten.
Jag pustar ut. Antagligen på grund av att jag är tjej och hatar att bekräfta kvinnliga stereotyper, vill jag aldrig erkänna att jag är rädd för någonting. Bryta mig in i en pool och springa för livet när vakten kommer? Visst! Utforska ett övergivet sjukhus som sägs vara hemsökt? Absolut! Gå längs en stig som leder in i en kolsvart skog när våra mobiler nästan är urladdade? Okej …
– Vart ska vi då?
Han pekar längs med bilvägen.
– Ditåt.
– Men bilen då? Du kommer få en bot.
Han går fram till den lilla laminerade lappen som förbjuder oss att stanna över natten och sliter bort den. Han kastar in den i skogen och ler förnöjt, som han gör när han gjort någonting busigt och som får honom att se ut som en pojkspoling.
– Sådär. Nu får vi parkera hur länge vi vill.
Vi går längs sidan av vägen så gott det går med en stor ryggsäck, filtar och matsäck i händerna. Det är sent och inte många bilar kör förbi men de få som får syn på oss måste tro att vi är ett par hemlösa hippies som försöker leva ut någon Jack Kerouac-fantasi genom att lifta genom landet. Inte för att jag tror att någon vågar sig på att lifta i USA längre. Den individualistiskt konsekvenslösa tiden utan rädsla för mördare och kidnappare är nog förbi.
Efter många långa minuter svänger vi in vid ännu en trägrind men som tur var gömmer sig inte en mörk skog bakom denna. Vi vandrar istället över en sandig stig med små kullar runt om.
– Om du ser någon med en ficklampa – göm dig.
Jag skrattar.
– Vadå, är du rädd för en galen mördare, eller?
– Men sluta, nej. Eller, jo, lite. Men jag menar snarare polisen. Om de kommer måste vi gömma oss annars kommer vi få en fet bot. Var försiktig bara.
Var försiktig, var försiktig. Han vill alltid att jag ska vara försiktig och jag vill aldrig vara det. Varför ska han behöva säga till mig vad jag ska göra hela tiden, varför ska jag aldrig kunna bestämma om jag vill slå mig ner på stranden för att ta det lugnt utan att han vill fota? Hur kommer det sig att vi alltid stör oss på samma saker hos varandra om och om igen och att ingenting någonsin förändras? Hur kommer det sig att vi förväntar oss att vi ska klara av att leva resten av våra liv tillsammans om vi inte ens kan ha en sommar utan att vara på väg att ta livet av varandra? Och hur kommer det sig att jag råkar skrika allt detta i ansiktet på honom…?
Han blir tyst. Jag vet att jag har sårat honom men vet inte vad jag ska göra för att ta tillbaka det. Våra gräl är en känslig punkt, som ett odjur som oinbjuden blivit en tredje part i vårt förhållande. Jag vet också att jag är den enda han har just nu och att han skulle göra vad som helst för att hålla kvar mig. Men av någon anledning är det inte det jag vill. Jag vill inte att han ska förändra sig men det fungerar inte heller att allt förblir som vanligt.
Vi fortsätter gå utan att yttra ett ord. Inuti mig utkämpas en kamp mellan förnuftet och känslorna. Förnuftet menar att jag bara uttryckt faktiska problem, att jag tänkt logiskt och försöker vara realist. Känslorna slåss mot cynismen, försöker övertyga mig om att denne man är den människa jag älskar mest, att jag skulle göra vad som helst för att hålla honom kvar.
Miljön runt oss består nu helt av sandiga kullar och dalar och när vi kommer ner i en sänka börjar vi under tystnad kämpa med att få upp tältet. När det står någorlunda går han in, fortfarande sammanbiten, men jag behöver kissa och stannar ute. Jag försöker sittandes på huk balansera mig rätt i sanden för att inget ska stänka på skorna. Det är inte kolsvart ute trots att det är sent, månen lyser starkt ikväll. Jag vänder blicken uppåt och ramlar nästan baklänges. Ovanför mig lyser ett ljust bälte över himlen, skapat av oräkneligt många, små prickar. Vintergatan sträcker sig från ena änden av himlen till den andra. Jag har aldrig sett vår galax klart förut och jag står några minuter och bara stirrar rakt upp. En tår faller ner för min kind. Varje stjärna som är oändligt långt ovanför mig är miljontals gånger större än vad jag är, och de flesta av dem kommer lysa tusentals gånger längre än de årtionden jag har kvar på denna jord. En människa är obetydlig jämfört med en stjärna och en stjärna är obetydlig jämfört med hela galaxen. Känslorna har vunnit kampen, jag behöver inte alltid vara cynisk. Särskilt inte mot den som betyder mer för mig än tusentals små stjärnor.
Jag kryper in i tältet. Skakar lätt av kylan som sipprar in genom den tunna tältduken men det tar inte allt för lång stund innan hans värme sprider sig till mig. Jag drar ett finger längsmed hans käke där huden har blivit mörk efter att ha jobbat ute i solen varje dag. Fingret fortsätter upp och följer kanten av läpparna, de som är tjocka och perfekt formade och som jag alltid har varit avundsjuk på. Jag sträcker upp handen och drar den genom hans hår. Han lägger sin hand bakom mitt huvud och för mitt ansikte mot sig. Planterar en lätt kyss på min panna, och sedan en på varje kind.
– Förlåt.
Alarmet är satt i tid för att vi ska se solen resa sig över sanddynerna. Vi försover oss men det gigantiska eldklotet är lika morgontrött som vi. Snubblande och med gruset kvar i ögonen tar vi oss ut och börjar vandra uppåt. Han leder mig upp för kulle efter kulle och när jag säger att det räcker, jag är helt slut, övertalar han mig upp för ännu en till. Framför oss leder en small rygg på en gigantisk sanddyn upp till en utsikt som får mig att tappa andan. Jag har varit i Saharas öken förut med jag visste inte att det fanns en nästan lika hisnande miljö bara ett par timmar från Bostons gråa höghus. Sanden ligger i vågor, som ett gyllenbrunt hav som fastnat mitt i en storm. Från där vi står ner till den djupaste delen vid sidan av ryggen är det ett tiotal meter. Jag får ett infall. Kastar av mig kläderna och rullar hela vägen ner. Sanden fastnar i alla möjliga obekväma ställen men det stör mig inte. Framför mig vilar solen mellan två sandtoppar som reser sig upp som pelare framför någon enorm herrgård. Bakom mig rullar han också spritt språngande naken ner och kiknar av skratt när han till slut stannar. Jag ställer mig mellan pelarna och långt där borta kan jag se havet. Himlen har fått en rosa färg, ljusare än under gårdagen, och solen har precis rest sig upp över horisonten.
Jag sätter mig ner. Sanden gräver djupare in i mig men jag märker det inte ens. Han tar min hand och när hans blick vilar på sidan av mitt ansikte vänder jag mig bort från den magiska vyn till en ännu vackrare; en vy som jag vill vakna till varje morgon tills den dagen då jag aldrig vaknar upp igen. Hans fingrar flätar in sig med mina och det går ett pirr från fingertopparna ut genom hela kroppen.
– Jag älskar dig.
Bengt Olson är född i Hudiksvall 1957, men är uppvuxen i Östervåla i Norduppland. Han utbildade sig till flygledare på Luftfartsverkets skola på Sturup och har sedan tjänstgjort på Arlanda, i Wellington, (NZ), och de sista sjutton åren på Landvetter där han just fyllda sextio gick i avtalspension 2017. Han är bosatt i Hindås med sin hustru, och har en utflugen, mycket musikalisk, son. Han debuterade 1989 med kärleksromanen Varmt mörker och medverkade nyligen i novellantologin Nyanser av passion (2018). Det finns också ett antal romaner, noveller och en teaterpjäs på hårddisken.
Lycka – menar han – är ett harmoniskt fenomen där det grundläggande handlar om att längta efter det man redan har.
Intensiteten i kulmen nästan bedövade honom. Hennes allt annat än diskreta manifestation berörde honom nästan lika mycket mentalt som den gjort fysiskt, och glädjen över att vara en del av den var mer än överväldigande. Så totalt, så rätt.
När det långsamt ebbat ut gled han av henne men låg kvar helt nära, njöt av att se det omaskerat saliga leendet parkerat över hela hennes ansikte, lyssna på dom djupa, avspända andetagen och se hennes svettiga bröstkorg välva sej i takt. Det var så här det skulle vara. Alltid.
– Fan att man inte röker, viskade hon.
Han skrattade, drog med pekfingret ett spår i svetten på hennes hud och blåste på den från lite håll, så att det blev som en sval ficka i det kompakta bandet från hennes värmestrålning. Belåtet såg han gåshuden resa sej och hur hennes bröstvårtor ännu en gång piggnade till.
– Låt bli, viskade hon.
– Det menar du inte va? frågade han.
– Nej.
Hennes leende blev ännu bredare och han kröp närmare, kysste henne i halsgropen, lät läpparna glida fram i små cirklar över den glänsande, fuktiga huden, vred sedan på huvudet och tryckte lätt örat mot hennes bröstkorg för att höra hennes hjärtslag. Tryggt och säkert dunkade det på där inne i halvsnabb takt. Han tyckte om att tänka på hur han kunde påverka det; hennes hjärta.
– Nytt personligt världsrekord, mumlade han lågt.
– Du kan när du vill, svarade hon precis lagom högt för att han skulle höra det.
– Nöjd va?
Hon vände sej mot honom och kysste honom snabbt på läpparna.
– Vet du varför det är så bra? sa hon.
– Nej, berätta.
– För att du är kär i mej.
– Sure, sa han.
– Du anstränger dej till ditt yttersta för att ge mej vad du tror att jag vill ha, och din manliga intuition har mot alla odds kommit så långt att det fungerar, för du börjar komma in på min våglängd. Du är kär. Du är förälskad. I mej.
– Vi är knullkompisar. Är inte det nog?
– Varför är du så rädd att medge din svaghet? fortsatte hon. Är ditt manliga ego så styvnackat?
– Jag är inte svag. Jag är starkare än jag någonsin har varit förut.
– Ja, det är du. För att du egentligen redan har kapitulerat och äntligen satt någon annan högre än dej själv. Det är stort för en man. Men du törs inte säga det.
– Det här är inte något feministforum. Tänk på vad du kved fram i extasen alldeles nyss. Då talade bara lusten.
– Och än sen då. Vi är olika. Annars skulle det inte gå att passa ihop oss. Och du är kär i mej.
– Du får tro vad du vill, sa han.
– Varför är det så svårt för dej att erkänna?
– Det skulle aldrig funka. Sexet är bra – visst, men du är kvinnligt långsam så fort vi ska gå någonstans, du tittar på pjunkiga tv-program och ägnar timmar åt saker som jag klarar av på ett par minuter. Vi ska hålla oss till sex. Där är vi helt kompatibla.
– Den store starke mannen som är rädd för att binda sej.
Han svarade inte men rullade över på rygg. Tittade i taket.
– Har vi det inte bra som det är? frågade han.
– Det är bara en försmak, sa hon.
– Försmak?!
– Just det. Kärleken är så mycket mer.
– Hålla handen och sticka strumpor till julklapp. Jag klarar mej.
– Gör du?
Han var tvungen att se på henne igen. Hon låg där, så nära, och såg på honom med en blick både fylld av spe och förtroende. Det var i starkaste laget. Han flydde upp mot taket igen.
– Varför är det så viktigt? frågade han.
– Du behöver inte vara rädd för mej, sa hon.
– Rädd? Jag är inte rädd för dej.
– Erkänn det då. Att du är kär i mej. Du har rätt, det är viktigt för mej. För jag bryr mej.
Han visste hur rak och alldeles, alldeles … sexig hennes blick var nu. Det hörde han. Så pass väl kände han henne nu att han kunde höra på rösten hur hon såg ut. Bara det var en känsla som det inte gick att stänga in hur som helst. Varför skulle han ens försöka?
Han reste sej och hoppade upp ur sängen med en lite kraftigare duns än vad som var nödvändigt.
– Vart ska du?
– Toaletten, sa han. Kasta bort kondomen. Romantiskt va?
– Gud, vilken timing!
– Vad vill du då? Ska jag låta den sitta kvar tills den ramlar av.
– Gå. Gå.
Han försvann ut i badrummet och gjorde det han skulle. Sedan satte han sej ner på toalettlocket, stödde armbågarna på knäna och huvudet i händerna. Han satt tungt.
Nej, så här kunde jag ju leva. Men kär? Är det inte en svaghet att lämna ut sej så? Jag ger henne ett vapen att såra mej med om hon skulle vilja. Jag har ju sett på andra. Dom som kärat ner sej och ändrat hela livet bara för en kvinnas skull. Och så spricker det, och så sitter dom där med världens ågren, med barnunderhåll, och uslingstämpel. En del blir knäckta i åratal. Det är inget för mej.
Fast hon bjuder ju faktiskt in mej. Det är ju sant att det finns så mycket mer. Det har jag ju också sett. Man får släppa en del förstås, men får en massa annat. En kompromiss. Livet är fullt av kompromisser, det får man lära sej tidigt. Visst skulle jag väl kunna fjällvandra med henne i september istället för att stå och frysa på Arsenals läktare med singelkompisarna. Den blir ett tunnare gäng för varje gång. Och vad är det för särskilt med Arsenal? Egentligen.
Och visst skulle det vara skönt att kunna sänka garden en gång för alla och bara dela allting. För hon är ju rätt klok, det måste jag medge, och inte lika prestigebunden som jag är själv. Jag skulle lära mej mycket. Växa till och med, kanske. Har jag växt något dom senare åren? Det vete fan!
Och en kompromiss? Det är hon ju inte. Inte hon.
Han spolade, tvättade av händerna noga och gick ut i köket, öppnade kylskåpet och plockade fram flaskan med den franska sauvignon blancen som funkat så bra före sängdags. Han hällde upp och gick tillbaka till sovrummet. Nu var det hon som låg och tittade i taket.
– Här, sa han och räckte över det ena glaset.
– En försoningsgest?
– Du är bara osäker, sa han. Du vill kunna sortera mej i ett litet fack så du vet var du har mej.
– Av alla inbilska …, muttrade hon, men tog i alla fall emot glaset.
Hon sippade från ytan.
– Det här är gott, sa hon.
Han satte sej i skräddarställning på sängen. Hon satte sej mittemot. Dom skålade.
Vad hände därute egentligen? Han ser ut som om han kom med världens present och ändå fortsätter han med sitt kategoriserande. Jajaja, bollen ligger hos honom nu. Jag har öppnat dörren och sagt välkommen. Jag tänker inte dra och sparka honom in över tröskeln, något får han faktiskt göra själv. Jag har visat honom det bästa jag vet och erbjudit det finaste jag har och tänker han inte uppskatta det efter förtjänst så får han skylla sej själv.
Men det är klart att jag skulle bli sårad. Man borde ha vant sej, men van vid besvikelser vill man ju inte bli, hellre då lite skygglappar ibland.
Okej, jag är beredd. Har han förberett något grandiost farväl, eller tänker han ta min utsträckta hand. Jag ska vara tolerant. Och inte så bitsk när han fumlar med orden. Det kan inte vara lätt. Men fattar han inte att det är mycket svårare att inte göra det. Fatta det!
– Kärleken är nåt stort, sa han.
Hon nickade eftertryckligt. Han sökte med blicken utan att riktigt hitta rätt.
– Sex är så mycket enklare, fortsatte han.
– Halvbra räcker åt oss, menar du? (Visst ja, inte så bitsk!)
– Nej.
Hon log som för att släta över, men han besvarade inte leendet den här gången. Istället fångade han hennes blick och höll den stint kvar.
– Det finns så många gamla visdomsord, sa han. Lägg inte alla ägg i samma korg till exempel. Man ska ta de lugnt och inte förivra sej. Lagom är bäst. Sprid riskerna. Och så vidare. (Fan, det var snyggt!)
– Men inget av det där handlar om kärlek, sa hon.
– Nej. I kärleken måste man gissa.
– Vad menar du?
– För man vet inte. Det finns inget sätt att veta om man inte sticker ut hakan.
– Är det så farligt då? frågade hon.
– Är inte vänskap så mycket enklare?
– Halvbra räcker alltså? (Försiktigt nu…)
– Käften!
Han drack sitt glas i botten. Tog hennes också, och satte ner dom på golvet.
– Många bra förhållanden har förstörts av förhastade kärleksförklaringar, sa han.
– Det är en risk man förr eller senare måste ta.
– Mm …
Han drog efter andan och mötte hennes blick igen. Hon såg på honom stadigt, och försökte att se så outgrundlig ut som möjligt.
Så slängde han sej ner mot kudden och drog upp täcket. Hon satt kvar en kort stund och följde sedan efter, vände sej med ryggen åt honom och blundade för att sova.
Själv låg han kvar med vidöppna ögon och lyssnade efter hennes andetag, såg på hennes nakna axel alldeles framför sej, och följde med blicken hennes former under täcket. Det gjorde ont. Det gjorde verkligen fysiskt ont att tänka på vad han kunde förlora. Men minuterna gick och hennes andetag blev allt jämnare.
– Sover du? viskade han till slut.
– Antagligen, viskade hon tillbaka.
– Vill du lyssna på mitt hjärta? frågade han.
– Varför det?
– Jag tycker om att lyssna på ditt.
– Okej då.
Hon vände sej om mot honom. Han drog ner täcket och hon la sitt huvud mot hans bröstkorg. Trettio sekunder förflöt.
– Vad hör du? frågade han.
– Dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk. Ganska snabbt.
Han smekte hennes ansikte med sin fria hand och kysste henne ovanpå huvudet.
– Varför tycker du om att lyssna på mitt hjärta? frågade hon.
Han tvekade.
– Måste du tänka efter? fortsatte hon.
– Ja, sa han lågt. Det är känsliga saker och så lätt att missförstå. Hjärtat – det är ju själva kärnan ändå. Mera du kan det inte bli. Allting står och faller med det där taktfasta dunket. Det är du.
Hon log men låg fortfarande med huvudet så han inte kunde se hennes ansikte. Känslan satt där ju. Nu skulle hon bara behöva vänta ut honom lite.
– Jag är inte rädd för dej, fortsatte han.
– Inte.
– Nej. Jag är bara rädd för att förlora dej.
– Mister du dej en står dej tusen åter. Också ett visdomsord. Det borde väl passa dej. (Hjälp!)
– Det gör det inte, sa han.
– Håll i mej då, sa hon. (Puh!)
Han stramade åt det grepp han redan hade runt henne.
– Nu slår det ännu snabbare, sa hon.
– Det är för att jag älskar dej, sa han.
– Gör du?
– Ja, jag älskar dej så jävla mycket. Jag gör ju det. Jag är kär. I dej.
– Du har rätt, sa hon. Alldeles rätt.
Hon lyfte tillbaka huvudet till kudden och smekte hans bringa med handen.
– Bra, sa hon. Då är vi överens. Nu kan vi fortsätta.
Ännu ett stort leende spred sej över hennes ansikte. Det fanns ett mått av segervisshet där, men också helt och hållet delad glädje och en hel massa framtidstro. Fanns det inte ett kort samlingsnamn för allt det där?
– Du får inte le på det där sättet, sa han. Jag vet inte vad jag ska göra då.
– Du älskar det, sa hon.
– Ja, jag gör ju det.
– Och nu törs du besvara det också. Eller hur?
Han rullade över på rygg, la handloven över ögonen men lät leendet synas.
– Jag kapitulerar, sa han lågt.
– Såklart, sa hon. Det är det enda sättet att vinna.
Nu har jag hoppat.
Yes!
Carolina har hela sitt liv ägnat mycket tid åt skrivande. Hennes livliga fantasi är den som driver skrivandet framåt. Under 2018 medverkade hon i sin första antologi vid namn Över Mållinjen. Detta blir hennes andra antologi. För tillfället arbetar Carolina med en bokserie om förhållanden och drama. Hennes förhoppning är att bokserien kommer att publiceras när den är färdig.
Utöver skrivandet är Carolina utbildad lärare som tidigare har arbetat inom förskola. Hon arbetar idag som vuxenlärare inom Barn- och Fritidsutbildningen. Vid sidan av läraryrket och skrivandet har Carolina startat ett företag som hon har tänkt använda för att kunna föreläsa om bland annat stress och utmattningssyndrom.
− Kom igen! Du kan inte påstå att han inte är snygg, utbrast Joline och flinade.
En svag rodnad spred sig på Veronikas kinder. Hennes granne Troy var den Joline pratade om och Veronika tålde honom inte. Dessvärre var Troy bästa kompis med Jolines pojkvän Lukas. Därför kom hon inte undan honom. Veronika hade träffat Troy för första gången för ett år sedan på Lukas födelsedagsfest. De hade flirtat och Veronika hade trott att det kanske skulle kunnat bli något mer, tills hon såg honom flirta med fler tjejer på festen. Först hade hon känt sig speciell men efter det hade hon känt sig som en i mängden. Veronika hade insett att Troy bara var en ”player” och inget för henne.
− Även om han har utseendet med sig har han inte en trevlig personlighet, muttrade Veronika irriterat.
Hon vände blicken ut genom fönstret. Ute lyste staden av all julbelysning och snön föll sakta ner mot marken. Julen var hennes favorithögtid och hon tänkte inte låta Troy förstöra den. Det fanns inte en chans att hon ens skulle vilja vara trevlig mot honom.
− Tänk att ni två är lika envisa. Jag är inte blind och jag känner dig, Veronika. Även om du inte erkänner det vet jag att du vill ha honom, sa Joline skrattande och kastade det långa kastanjebruna håret över axeln.
Hon harklade sig och vände sina bruna ögon mot Veronika och sa allvarligt:
− Han är faktiskt inte den du tror men du ger honom inte en chans att visa vem han faktiskt är. Jag förstår inte varför du intalar dig själv att han är en ”player”, för det stämmer inte. Det skulle betyda mycket för mig och Lukas om ni i alla fall kunde komma överens. Varje gång vi ses allihop börjar ni bråka. Lova att du håller sams med honom ikväll på julfesten.
Veronika stirrade på spegelbilden och sa:
− Varför lovade jag att uppföra mig ikväll? Han kommer ju inte göra det.
Frustrerat fortsatte Veronika locka det långa ljusa håret. Hela dagen hade hon försökt komma på hur hon skulle kunna vara trevlig mot Troy. Det hade bara gett henne huvudvärk. Med en djup suck mötte hon sin blick i spegeln. De gröna ögonen som stirrade tillbaka på henne såg beslutsamma ut.
− Jag ska inte förstöra mina vänners julfest, sa hon bestämt åt sig själv.
Innan hon lämnade lägenheten slängde hon en blick i helfigursspegeln. Den röda korta klänningen fick henne att känna sig vacker, speciellt med de svarta klackskorna till. Det hade kostat henne en hel del men det var värt det. Hon undrade om det blivit för mycket med det röda läppstiftet men hon hade inte tid att göra om. Med en djup suck lyfte hon upp paketet till julklappsbytet och lämnade lägenheten.
Snabbt smet Veronika in i hissen innan dörrarna hann stängas. Direkt ångrade hon sig att hon inte väntat på nästa för där stod Troy. Utan ett ord lutade hon sig mot väggen. Trots att hon inte ville erkänna det var han otroligt snygg. Lång, bredaxlad och säkert muskulös under kostymen, tänkte hon och la huvudet på sned. Det kortklippta bruna håret lockade henne alltid till att vilja dra fingrarna igenom det. Blåa ögon stirrade på henne och Veronika kämpade med att inte möta blicken.
− Tänk att det kan vara farligt med att säga hej, mumlade Troy med en suck.
Veronika mötte hans blick och öppnade munnen för att snäsa åt honom när hon kom på löftet. Därför stängde hon munnen och muttrade:
− Hej!
− Åh jag tror jag behöver rita ett kors i taket. Hon pratar med mig, utbrast Troy retfullt.
Genast ångrade Veronika att hon sagt något. Då skakade hissen till och stannade med ett ryck. Lamporna blinkade till och slocknade. Veronika började genast hyperventilera. Sedan barnsben hade hon haft problem med att vara instängd i små utrymmen. Hon ryckte till när Troy kramade om henne och sa lugnande:
− Bara andas, Veronika. Jag vet att du tycker det är jobbigt med trånga utrymmen men det kommer att gå bra. De vet om att vi sitter här för jag har tryckt på larmknappen. Tyvärr är det ingen mottagning på mobilen. Vi får vänta på att hissreparatören kommer eller brandkåren.