Samhällsproblem i Sverige - Ur ett eget livs perspektiv

Detta är en bok om det svenska samhället idag. Vad som är dåligt, upprörande och orättvist. Och om det som är bra men kunde fungera bättre.

Jag skriver utifrån egna erfarenheter jag fått erfara under mitt snart 40-åriga liv.

Från att vara född med en komplicerad förlossning till att vara egenföretagare med E-handel som huvudgren.

Vägen hit har varit lång och mödosam. Så är det för jättemånga, kanske de allra flesta människor i Sverige. Alla har något jobbigt att bära på och problem i vardagen av olika sorter finns det gott om för alla människor, rik eller fattig, gammal eller ung. Sjuka eller friska.

Mitt livs början

Mitt liv började med en komplicerad förlossning, navelsträngen ströp mig nästan och de fick vända mig inne i mammas mage. Som tur är överlevde både jag själv och min kära mamma.

Det jag minns från de första åren i livet är inte mycket. Jag har några enstaka minnesbilder. Hur jag lekte hemma hos mormor, klättrade ivrigt runt på allt jag kunde.

Råkade ofta slå mitt huvud i något då jag lekte. Därför sydde mamma en mjuk ”tyghjälm” som jag alltid skulle ha på mig på dagarna för att inte skada mig.

Jag minns min första lekkamrat, hur vi lekte i snögrottor som mamma grävde ur åt oss i snöhögarna i det på den tiden snörika Norrland. Det var ingen dans på rosor. Vi kom inte alltid överens. Det slutade ofta med tandagnisslan som min familj och närmaste släktingar uttryckte det.

Efter drygt ett år, under vilket jag hann vara hos en dagmamma som jag inte minns något av, flyttade jag och mamma och pappa till mormors hus när hon flyttade till lägenhet för att slippa sköta om huset.

Därifrån börjar mitt minne klarna och jag kommer ihåg mer och mer allt eftersom. Det kanske är vanligt att man inte minns så mycket från de första åren i livet.

Jag minns i alla fall grannarna vars barn som var äldre än mig kom in i vår lägenhets hall och slog mig hårt i mitt huvud samt förstörde den låtsasdiskmaskin som mamma gjort åt mig av kartong och som stod i hallen.

Jag lekte ofta kök och att jag lagade mat. Mat har alltid varit mitt stora intresse, jag är erkänt duktig på att laga god mat av många olika sorter. Har jobbat på restaurang. Mer om det lite längre fram i boken.

Jag har alltid haft många roliga intressen och utövat alla av och till ett par åt gången.

Var väldigt intresserad av traktorer, lastbilar, matlagning, bakning, fotografering, författande, bussar och tåg samt flygplan.

Barndomsdrömmarna

Jag drömde under barndomen om att få jobba som busschaufför eller ha tjänst i en flygbesättning. Pilot eller flygvärd, resa över hela jordklotet.

En gång skrev jag som 6-åring ett brev till ”busstillverkaren i Sverige”. Kort och gott så skrev jag utanpå kuvertet och jag frankerade det själv och postade på lokala postkontoret.

Posten hade den tiden, på ytterväggen vid ingången till postkontoret, en gammal sorts brevlåda med lucka av smidesjärn. Med ett traditionellt postemblem på, ett blåsinstrument i relief.

Ur den brevlådan försvann också ett brev min mormor bad att jag skulle posta åt henne. Innehållet var en trisslott med ansenlig vinstsumma på. Den lotten kom aldrig igen, de pengarna förlorade mormor.

Posten var på den tiden en statlig myndighet. Utbildningarna för att få jobba åt postverket som det hette då var hårda och krävande. Det tog flera år av kurser och praktik innan någon fick sitta i en postkassa.

Min kära moster gick igenom en sådan utbildning och hade därefter sin karriär inom postverket. Hon avancerade och var i perioder postmästare, chef för ett postkontor.

Efter lång och trogen tjänst fick hon och min mamma gå på festmåltid på Grand Hotel i Stockholm City där många ur postverkets personal då samtidigt fick en guldmedalj, guldklocka eller kristallskål.

Och de serverades en lyxmåltid samt fick åka limousin hem igen på postverkets bekostnad.

Guldmedaljen stal någon av henne ett antal år därefter. Gärningspersonen har inte åkt fast än.

Brevet till ”Busstillverkaren i Sverige” gav oväntat resultat. Medan jag lekte med några lekkamrater en bit ifrån huset (som mormor sålde till mamma och pappa och där vi nu bodde) såg vi en stor linjebuss köra upp framför uppfarten.

Jag fick en upprymd känsla och sa att det nog var till mig. Kamraterna skrattade bara.

Men det var en busschaufför som fått i uppdrag av det kommunala bussföretagets chef att svänga förbi min adress, prata lite med mig och överlämna en liten modellbuss.

Inte en leksak utan en färdigbyggd byggsats föreställande en ledad stadsbuss. Handbyggd och handmålad samt fastskruvad på en fin träsockel. Det var en busschaufför som hade byggt ihop den.

Vi fick också titta närmare på bussen han körde och gå in i den och se sånt man inte hinner se när man åker buss.

Vid ett annat tillfälle skrev jag ett brev till den då statliga flygplatsen i en stad i närheten.

Jag ville veta några detaljer om hur flygplanen som flög till och från Stockholm fungerade.

Jag ritade en slarvig skiss av ett flygplan (en Fokker F-28) och markerade på skissen vad jag undrade över.

Det kom inte något brev tillbaka. Månaderna gick. Jag hade hunnit börja gå på Fritids. Ett dagis för de som börjat grundskolan.